Sagt och gjort så jobbade vi mer med helhet andra dagen. Jag bad Lina hålla koll på mig och lova att sparka mig riktigt, riktigt hårt om jag inte gjorde det (jag fick ett glatt "bra" när jag gick av planen, vilket kändes bra men jag var nog mer styrd av negativ förstärkning och lättad över att sparkandet uteblev). 

Provade någonting nytt. Det var inte extern belöning vilket var planen igår, men en ny uppvärmning som bestod av ingen uppvärmning. Upptäckte dagen innan under träningspasset med Li och Cola att Sid var superfokuserad och uppmärksam på en gång när jag satte igång träning mitt under en promenad, alltså när förväntan på lydnadsträning var lika med noll. Jag har upplevt liknande saker med honom tidigare. Nu plockade jag därför ut honom ur bilen, gick en kissrunda och sen direkt ner på planen för att starta med inmarsch utan en enda belöning utanför planen innan. Det kändes riktigt bra och absolut något jag ska expermentera mer med. Man skulle ju kunna tänka sig att man på en tävlingsdag tar ut och värmer upp med lite lydnadsövningar för att sedan sätta in i bilen igen och ta ut först när det är dags att gå in på planen.

Första kedjan bestod av fritt följ och läggande under gång. Bra fokus, bra engagemang och han följde mig bra. Läggandet gick inte alls, han har svårt att koppla om till ett riktigt snabbt läggande efter att ha gått en stunds fritt följ innan. Jag tror det avhjälps genom en tydlig rutin innan, vilket vi börjat jobba på men ska lägga mer koncentrerat krut på från och med nu. Gick av planen och belönade trots att läggandet inte fungerat. Sen gick vi in och gjorde ett nytt försök på enbart läggandet, vilket inte heller fungerade. Han stannar till, blir tveksam och påbörjar ett nedläggande men han chansar inte, det ligger inte i hans natur. Jag insåg att vi behöver träna mer och ville ge mig med det för stunden, men Niina måste ha trott att jag ville ge mig för gott och insisterade på att få till ett lyckande. Jag förberedde honom tydligare och gick långsammare och läggandet blev klockrent. På en hund som är så klok som Sid måste det läggas mycket mer tid på generaliseringsträning än vad vi hittills gjort, även om det är en hel del.

Fria följet hade sett bra ut engagemangs-, kontakt- och positionsmässigt men vändningarna och halterna gör jag inte på stället, helt enkelt för att vi inte kan. Han har inte lärt sig att flytta frambenen när jag rör mig och är alltså helt kass på t.ex backaövningar vid sidan eller vändningar på stället. Det är alltså inte främst i bakdelskontrollen problemet ligger, utan i framdelskontrollen. Annorlunda! Jobbade med halter åt vänster och heltom-halter, så länge jag bara koncentrerar mig på att vända på stället och inte curla honom genom att vända runt honom, vilket han kan, så ska det nog lösa sig. Men det är svårt!

Andra passet började vi också med en kedja med samma typ av uppvärmning. Gjorde ett fritt följ och ett läggande från halt (norska ettans läggande) för att få till någonting bra i kedjan och inte riskera samma problem som i förra kedajn. Kanonbra! Nu måste kedjorna bli LÄNGRE!

Sen jobbade vi med framåtsändandet, eller saktagåendet. Har problem med att han drar åt höger vilket blivit ett bekymmer när jag nu börjat lägga in kriterier för riktning utan att kriteriet gå sakta är riktigt befäst. Han vet inte om han felas för tempo eller för riktning. Vi tog bort felningarna för riktning och istället gjorde vi så att jag vinklade vänster om han drog åt höger och belönade minsta vänstertanke/tanke på att räta upp sig. Det funkade bra och var framförallt kul! Niina tyckte att jag skulle jobba mer i korridorer och liknande som hjälper honom med riktningen.

Vi stannade kvar lite efteråt och började pilla på inkallnings-riv-starter, det kanske är jag som gjort för stor grej av det och bara ska ut och prova. La in kommandot för "kasta sig in i leksaken" medan han satt, stod och låg och så kom grejen fram först efter att han startat. Jag tycker att det kändes sådär, men det är väl bara att vidareutveckla och se var det hamnar. Möjligtvis kan starterna bli snabbare bara av att jag hamnar längre bort.

Det var två intensiva dagar och det bästa av allt är att Sid skötte sig exemplariskt! Inga unghundsfasoner och inga mallefasoner utan fin och koncentrerad på mig, inte på allt runtomkring. Härligt! Det kanske kan bli hud av honom också, så småningom...

Åh det finns så mycket att skriva om dagens kurs med Niina Svartberg. En sak kan jag säga bestämt i alla fall och det var att den var välbehövlig! Träningstekniskt självklart, men även socialt och mentalt. Två dagar med enbart fokus på hundträning och ingenting annat  och två helkvällar ihop med Li och Cola i Forshaga var den bästa semestern jag kunde få.

Jag och Sid jobbade med ingångar första passet. Tanken var att jobba med hela inkallningen och kanske försöka få ihop någon form av helhet, men ingångarna var alldeles för dåliga. Det blev ingångsträning alltså och upptäckte att de allra bästa ingångarna var resultatet av en föregående ingång med bollbelöning. Godbitarna fick inte upp hans tempo och engagemang riktigt ordentligt och med boll i snöre blev inte belöningsplaceringen tillräckligt bra då han vänder åt höger för att gripa, trots att jag presenterar bollen på hans vänstra sida. Belöningsförväntan blir helt galen och han blev sned i nästkommande ingång. Med bollen kunde jag belöna med lika hög intensitet som med kampbollen men med lika bra belöningsplacering som med godbitar. Perfekt!

Niina tipsade mig om att fokusera på ingångar rakt framifrån när jag tränar inkallningsingångar just för att det är tekniken i den 180 gradersvändningen som är den viktiga, inte att han hittar in i exakt rätt position från alla möjliga vinklar. Bättre att han kan satsa i full fart och lära sig rörelsen utan att behöva tänka så att säga. Det kändes helt klart logiskt. Mer ingångar från fart och färre ingångar från korta avstånd. Nu ska det framåt i träningen! Aldrig göra om samma övning två gånger/två pass i rad. Ett bra råd till mig som har lätt att fastna i träningen, trots att jag vill framåt.

Andra passet jobbade vi med apporteringsgripanden som var hur fina som helst idag. Niina tyckte dock att jag skulle klicka betydligt tidigare, i stort sett redan när han gripit apporten, för att få den största förväntan på att dra till belöningen redan i gripandet, för att få till snabbare vändningar. Han har en förmåga att fortsätta fram nån halvmeter eller ta en båge åt sidan innan han galopperar tillbaka. Jag har tänkt tvärtom och klickat när han väl är påväg tillbaka, men det hjälper ju faktiskt inte till att få honom att inte göra den där bågen innan vändningen. Snabbt och snyggt var det i alla fall!

Provade metallen också, vilket vi inte gjort tidigare (ny klump i magen infann sig, vilken jag gjorde allt jag kunde för att acceptera utan att uppmärksamma). Jag tänkte köra några gripaövningar på trä först och sen byta till metallen och hoppas på att få ett lika bra gripanden på metallen. Problemet är väl, som Niina uttryckte sig, att jag har en hund som tänker hela tiden och inte är så lätt att lura. Försöker jag blir han frustrerad och istället för att gripa metallen la han sig förolämpat ner och skällde.

Istället började vi om precis som vi gjort med träapporten, med att gripa från marken. Det tog tre klick för intresse innan han grep den, vilket även är mitt max antal klick innan jag ville ha till ett gripande. Det hade gått på två klick om jag inte varit för feg för att begära lite till på andra repetitionen. Nu gick det i alla fall och vi fick ett fint gripande på metallapporten. Den 21 september skriver vi alltså upp som en stor dag i  träningshistorien. 

Vi har haft många intressanta diskussioner under dagen, bl.a om "fickvänliga" belöningar kontra arbetsbelöningar och massa nya tankar kring rutan. Jag ska definitivt fundera vidare kring båda dessa ämnen och jag blev väldigt sugen på att träna rutan!

Jag är lite sur på mig själv för att jag inte jobbat någonting på att knyta ihop lite moment, vilket är det vi behöver allra mest just nu. Våga bygga helhet! Inmarscher på plan har vi gjort båda passen och de har gått kanonbra. I morgon ska jag, om vi är på samma plan, göra inmarscher med extern belöning bara för att se om det blir någon skillnad i attityd från idag. Ytterligare en fördel med att ha skjutit upp tävlandet, det finns tid att exprimentera.

Avslutade dagen i Forshaga med att lägga några platsliggningar med Li och Cola. Upptäckte till min stora glädje att nedläggandena från utgångställning är, på ren svenska, äckligt snygga! De ska vi behålla! La honom, gick ifrån en liten bit och lät honom ligga en stund. Han fick oftast belöning i position men frikommando omväxlande med mig vid sidan eller framför. Jag la om honom på nytt efter varje belöning. En felning för nosande på totalt kanske tio belöningar (tio platsliggningar). Han låg, utan hakan-på-tassen på grund av alldeles för stora störningar, medan jag räknade till 200 som längst. Hade inget stoppur och orkade inte räkna på Mississippivis, så jag har ingen koll på minuter och sekunder. Bra attityd hade han och efter att ha tittat åt en störning vände han snabbt tillbaka blicken och låste den på mig. Jag har inte varit jättenoga med att han ska låsa blicken hela tiden utan låter honom släppa för att kolla in störningar. Det känns som det shysstaste mot en malle med kontrollbehov, men input och andra åsikter tas gärna emot! Större delen av tiden naglade han mig med blicken i alla fall och kändes superfokuserad. Härligt!

Oj, jag som har bloggandet som en av mina favoritsysselsättningar verkar numera få vara glad över att få ihop ett inlägg i veckan. Illa. Jag hoppas det kan bli ändring på det.

Jag jobbar på på det nya jobbet i Haninge och har haft ett helt galet schema den senaste tiden. Varje jobbdag innebär i stort sett en hel dag bort för mig, vilket kan vara frustrerande. Tiden jag får över ägnar jag åt hundträning och att umgås med Fredrik. Det har varit rätt lite tid över till någonting annat sen jag började jobba men jag hoppas det blir ändring på det nu när alla kommit in i jobbet, man har fått mer rutin och det flyter på.

En lägesuppdatering tänkte jag bjuda på i alla fall. Jag har i tillägg till allt med det nya jobbet i Haninge börjat på ytterligare ett jobb. Det är bara ett extrajobb, men vilket extrajobb sen! Tungt, blött, slitsamt och alldeles underbart verkar det vara, som hundskötare på FHTE. Har bara varit där två gånger, jobbade min första vardag i torsdags och ska jobba helg nästa vecka. Spännande! Har sett min kärlek från i våras på avstånd men jag hoppas få spendera mer tid med honom innan han åker vidare ut i tjänst. Han var lika vacker att titta på nu.

Jag håller på att leta ny bil, ska köpa mig en soppasnål kombi att kunna pendla till jobbet med som dessutom står ut med att vara hundbil för åtminstone fem år framåt. Sökandet går sådär, har någon något tips är det bara att skrika till. Jeepen är till salu och Våfflan är satt på restriktioner, max 1 mil och max 70km/h. Hoppas den håller för fler vändor ut i skogen och till grusträningsplan innan den klappar ihop. Hoppet var nästan ute för ett par helger sen men nu verkar den vara på fötter (hjul) igen.

Träningen med Sid går framåt i alla träningstekniska avseenden. Han spårar som en gud, senast i fredags la Åsa ett klurigt "över stock och berg"-spår med massa knepiga vinklar både åt sidorna, uppåt och neråt! Mitt i spåret kom dessutom den berömda trappan, som jag hört fler som råkat ut för i spår lagda av Åsa och lika många olika strategier har hundarna haft för att reda ut det hela. Sid gick åt på spången, såg en aning frågande ut, ringade ett litet varv runt en elstolpe och tog sen trappsteg för trappsteg utan större konstigheter. Duktig Sid! Själv hade jag lite större problem, då det hade regnat och trätrappan var både hal och brant. Men ner kom vi och alla pinnar fick vi med oss hem, trots att vi var helt solo ute i skogen utan minsta aning om vi var rätt eller vilse. Jätteduktig Sid!

Lydnaden går också framåt och vi börjar närma oss start i appellen. Jag kommer dock skjuta på den till våren, av anledningar som jag tänkte gå in närmare på i ett senare inlägg.

I morgon åker vi till Värmland för att gå på kurs med Niina Svartberg och för att träffa Li! Vi ska bo hemma hos Li i Forshaga, vilket kommer bli hur roligt som helst och jag längtar massor. Ska definitivt ta en sväng förbi hundstallet och kramas med alla där innan jag lämnar Värmland.

Nästa inlägg jag skriver här i bloggen skrev jag redan i måndags, men har ännu inte publicerat. Jag får se när jag gör det, förhoppningsvis kommer det inom en vecka i alla fall.

Att starta upp hösten med två kurser som gav träningsinspirationen en rejäl spark i baken och sen fortsätta med att jobba i stort sett 24/7 kanske inte är helt optimalt.

I söndags var vi på apporteringskurs för Fanny. Det har verkligen lossnat i det momentet, härligt! Har alla anteckningar ute i bilen och ids inte gå och hämta dem nu, så närmare rapport från apporteringskursen får komma vid ett senare tillfälle.

Efter kursen med Maria i förra veckan har vi blivit mycket bättre på att jobba med kedjor (wow, vi har tränat ett par gånger sen dess och tränat kedjor samtliga av dessa väldigt många träningspass!). På vägen hem från Örebro förra tisdagen svängde jag in vid macken i Ekolskrog och gjorde en inmarsch på gräsmattan där. Var bara tvungen att se hur det funkade på en plats där vi verkligen aldrig tränat tidigare. Gick hur bra som helst. Härligt!

I tisdags när jag kom hem från jobbet gick jag ut på uppfarten här hemma där Fredrik satt upp en lampa åt mig. Sid var taggad till tusen efter att inte ha fått göra något vettigare än promenader och heller inte äta p.g.a dålig i magen sen i söndags. Började med lite uppvärmning, fortsatte med en kedja inmarsch, linförighet, läggande under gång och inkallning där jag belönade farten i inkallningen. Det gick mycket, mycket bättre än jag väntat mig och engagemanget var på topp.

I går började jag inte förrän klockan två och hade båda hundarna hemma på förmiddagen. Åkte upp till Riala och tävlingstränade. Sid fick en kedja med inmarsch, fritt följ, ett nerläggande framför, ett nytt fritt följ och så fritt följ hela vägen ut från planen före belöning. Gick också jättebra.

På detaljnivå finns det däremot en hel del att jobba med. Det är framförallt ingångarna som inte är de bästa. De är oftast riktigt bra i början på passet när han har massor av energi och är pigg i benen. Sen blir de gradvis sämre tills han i slutet på passet inte sätter sig frivilligt. Min plan är att köra korta pass, vilket jag blivit sämre på igen nu när engagemanget gått i taket, och lägga mycket träningstid på bara ingångar. Aldrig belöna en dålig ingång och aldrig släppa igenom en ingång som inte är perfekt förutom just nu i kedjeträningen då han kan få fortsätta så länge han ansträngt sig.

På klossen fungerar det jättebra och igår tänkte jag prova att göra ingångar md apportbock på klossen. Det gick inte alls, då han frös i position och stod heeeelt stilla så fort jag gav honom apporten. Jag fick locka och pocka lite för att få igång lite rörelse men det blev inte riktigt bra. Jag tänker förkunskaper och ska träna andra beteenden med apportbock i munnen, t.ex fritt följ.

Apporteringen, sitt på avstånd, framförgående, säkerhet i platsliggningen och budföring är de största bitarna som vi har kvar före tävlingsstart. Och så kedjor med allt det här då. Det är appellspår på klubben den 9:e oktober och jag är jäkligt sugen på att starta. Det finns mycket att vinna men väldigt mycket att förlora, t.ex dåliga platsliggningserfarenheter, andra hundar runtomkring och engagemangsdippar. Usch, jag har bara två veckor på mig att bestämma mig.

Efter dagens lydnadskurs gick jag ut i en kohage här i närheten och la ett appellspår till Sid. Vi har börjat experimentera lite i spåret efter inspiration från en tråd på aktivhund. Under en period nu ska jag prova att utnyttja spåret mer som belöning för att hitta pinnar.

Jag tar riktmärken för vad jag lägger pinnarna och saktar ner på mitt eget tempo och håller emot i linan när vi närmar oss. När Sid hittat pinnen ropar jag "bra!", tar in honom, gosar, kastar pinnen, gosar lite till och sen håller jag honom i halsbandet och släpper på spåret igen. Han springer snabbt ut till platsen där han hittade pinnen och tar upp spåret igen. Mitt under en sträcka när jag tycker han spårar bra kan jag ropa in honom och ge en godbit och sen låta honom fortsätta spåra igen.

Jag tycker det verkar väldigt lovande, åtminstone har han inte missat en enda pinne under de spåren som vi jobbat såhär (bara två stycken än så länge). han har snarare ökat i intensitet vid pinnarna och jobbar som sjutton för att hitta dem. Jag gömmer för det mesta undan pinnarna under gräs, jord eller skogspinnar så han måste använda näsan för att hitta dem och nu ringar han verkligen in doften för att lokalisera var pinnen ligger. Förr kunde han göra en markering genom att t.ex vända huvudet bakåt i spårets riktning eller sniffa till där pinnen låg, men inte alltid plocka upp den.

Min plan är nu att skulle han inte plocka upp pinnen skulle jag bromsa honom ytterligare i spåret. Eftersom jag tagit riktmärken och dessutom har ett större och mer märkbart beteende att uppmärksamma vid pinnarna så vet jag var jag ska börja bromsa.

Jag har även låtit honom spåra vidare efter slutpinnen så spåret slutar mitt i spåret och inte vid en apport. Jag bryter honom ofta under spårets gång, ger en godbit och låter honom fortsätta, så han vet aldrig vilket bryt som är det sista. Idag lät jag honom spåra återgången hela vägen hem, fast i koppel och halsband. Annars brukar jag tänka att när selen är avplockad är spåret avslutat och försöka gå en annan väg hem än den jag gått när jag la spåret. Idag hade jag inte ork att engagera mig så, utan lät honom spåra bäst han ville trots att selen var av. Jag la inte heller något värde i hur han spårade utan bara lät honom göra det. Vad tänker ni? Tror ni det kan göra någon skada? Jag vet att det finns spårfolk som läser min blogg som mer än gärna får komma med synpunkter!

Hade en jättebra känsla genom hela spåret. Det var jätteskönt att vara ute i skogen och bara känna hur himla duktiga vi var. Han var väldigt lugn också, en dags lydnadsträning kanske är perfekt uppvärmning inför spårarbetet?

Tränade lite mera lydnad när vi kom tillbaka till gården. Körde frivilliga lägganden från utgångsställning och la även på lägganden på signal och att vänta på signal i utgångsställning. Roligt småpill! Några vändningar på stället och att komma in i utgångsställning gjorde vi också, de behöver verkligen förbättras på alla plan. Upptäcker att utgångsställningen blir betydligt bättre om han först fått belöning för att gå djupt in i positionen vid vänstra sidan. Något att tänka på och definitivt något att stärka upp.

Det låg en metallapport på planen och eftersom apporteringen gått så himla bra på dagen så kunde jag inte låta bli att prova om han kunde gripa den spontant. Men nä, det behövs nog lite mer genomtänkta lösningar och att lura in honom på rätt spår med hjälp av en träapport för att få in den. Sid tycker att apportbockar borde vara gjorda i Crocsmaterial, vilket är det han har absolut finast gripande och bärande på. Metallapportering är något vi ska jobba med på apporteringskursen i helgen.

Allt för nu, ska snart gå en nattis med mallebarnet och sova sju kvart i timmen till i morgon. Sömnbrist finns det gott om, om man kan säga så.

Ursäkta om inlägget råkar hainfluenser av norsk meningsbyggnad och ordförråd, jag tror jag ändrat allt men det är inte säkert. Jag halkar in så himla lätt när jag umgås med norrmän (norrlänningar, gotlänningar eller andra "icke-riksvennar" med för den delen). 

Har samlats i Fjugesta för två dagars lydnadsträning med Maria Hagström igen, det var mars senast och det borde ha hänt massor. För oss har det hänt massor, både på detaljfronten där mycket ha förbättrats och vi börjar få till delar av moment som är riktigt, riktigt snygga. Men också på engagemang- och helhetsfronten där det har gått väldigt mycket bakåt under en period och som vi jobbar för att få tillbaka.

Mitt och Sids första pass jobbade vi med just det, engagemang. Först gjorde vi två inmarscher på plan som kändes riktigt bra för att vara på helt ny plats. Han tappade fokus när vi ställde upp och började se sig omkring under andra inmarschen men återfick det och jag belönade efter ett par steg fritt följ. Ingångar och utgångsställning är inte på långa vägar så automatiserat som det ska vara för att vara riktigt bra i tävlingsmässiga kedjor, då man liksom vill att just den delen ska komma "av sig själv". Nu känns det mesta av det vi gör i tävlingsmässiga sekvenser lite krystat och utan driv. Ofta fattas det riktig glöd och engagemang och istället för att det är Sid som ber mig om att få jobba är det jag som ber honom om att få jobba. Jag har jobbat med mina egna strategier och det har gått framåt, men inte riktigt gett de resultat jag vill. Ibland kan han jobba som satan och ibland finns det inte alls. Maria presenterade en övning som gick ut på att jag band upp Sid, släppte loss honom och belönade för minsta lilla tecken på engagemang. Sen paus. Sen lite mer, lite mer och lite mer. Han tappade ett par gånger men vi kunde också gå en rätt så lång sträcka fritt följ med bra attityd. När han tappade blev han uppbunden på nytt.

Det var svårt att få flyt på övningen eftersom uppbindningsplatsen var en bit bort och jag gärna flöt iväg i träningen. Övergångarna blev inte de bästa och jag hade inte heller någon bra tajming på några av mina bryt. Hela passet kändes sådär efter inmarscherna och jag hade svårt att hålla fokus.

Andra passet jobbade vi med vår andra stora akilleshäl, nämligen störningar av andra hundar. Jag, Sid och Maria stängde in oss i fårhagen och de andra hundarna fick röra sig utanför, först på långt avstånd och sen närmare och svårare. Nu fanns engagemanget och när han var i arbete brydde han sig inte om de andra hundarna alls. Istället släppte vi honom "mentalt lös" och lät honom springa iväg och nosa och göra vad han ville i hagen. Då kom det utfall som jag inte löste på något bra sätt. Jag var duktig på att belöna för rätt beteende (skvaller och engagemang hos mig) men dålig på att ge konsekvenser för fel beteende, då jag inte är trygg i hur jag ska göra det. Jag tog en paus och försökte samla ihop mig men lyckades inte nämnvärt. Vi ska fortsätta träningen i morgon med nya tag.

Det är så tråkiga bitar att behöva jobba med, när det med en ung hund är så mycket roligare att jobba med momentträning och forma fram sådana färdigheter. Men det här är ju saker vi måste ta tag i och jag skjuter gärna höstens tävlingsplaner åt sidan för att få de här bitarna att fungera eftersom det är så viktigt för framtiden.

Sista passet jobbade vi med apporteringen, som verkligen blivit jättefin sen jag ändrade inställning och belöningsform. Idag belönade jag gripanden med godbitar först men de blev mycket bättre med boll. Ska börja experimentera med lite högre aktivitetsnivå igen och se om det går att dra på belöningarna lite utan att få tugg och fel attityd. Det gäller att balansera och vara uppmärksam på var det bär av.

I morgon ska vi som sagt fortsätta jobba med störningsträning och engagemang. Momentmässigt finns det en del småpill jag skulle vilja titta på, men sitt, ingångar, fritt följ och framförgående känns som det viktigaste och det vi trenger mest hjälp med.

Fortsättning följer, som alltid.  

I söndags lossnade apportering på riktigt, från att ha varit ångest-ont-i-magen-moment till att se riktigt bra ut. Gripandena ska bli säkrare och kvickare och ingångarna ska till, men fart, hållande och attityd är på topp!

Titta:

Här går det fort i svängarna. Jag har redan jobbat två dagar i butiken och det är jättekul. Massor att lära sig, bland annat ett nytt kassasystem, akvarium- och smådjursavdelningarna, öppnings- och stängningsrutiner, företagspolicy och andra regler, tips och principer. Just nu känner jag mig mest som "goddag-yxskaft" så fort jag säger någonting. Idag glömde jag ge en kund sin växel, jag frågade ett par vad jag kunde hjälpa till med trots att de uppenbarligen stod vid akvarieavdelningen (deras rätta svar, om de kände mig, skulle varit "absolut ingenting") och jag har svårt att hänga med när jag får tips och tricks om t.ex kassan förklarat för mig. Jag är totalt mentalt urladdad, vilket inte är så konstigt efter en hel slappsommar och så direkt in i två intensiva dagar. Men som sagt, roligt är det och jag längtar massor efter att bara ha kommit in i det hela och fått lite flyt på allting. 

I helgen har vi haft Sids mormor Jaffa här, en allt annat än besvärlig dam som har förgyllt Sids dagar när matte inte varit så underhållande. Igår orkade jag ingen ordentlig aktivitet trots att jag hade tänkt ut och spåra. Istället gick vi en skön tvåtimmarspromenad som innehöll delar av både Starrmora, Riala och Sättra. Riktigt härligt var det, bäst av allt var att hitta massor av stigar som jag blev nyfiken på att utforska så kanske kan det bli mer av ensamma långpromenader framöver. Just långpromenader är annars inte min starka sida så länge jag inte går tillsammans med någon, men när höstlöven börjar komma och luften bli lite svalare så kan det vara riktigt härligt.

Nu är det perfekt lydnadsväder ute. Lite mulet, ganska svalt, svaga vinder, friskt i luften. Jag har skrivit en träningsplanering för Sid för närmsta tiden och blir direkt inspirerad att börja jobba med de bitarna som jag har svart på vitt framför mig att vi behöver jobba på. Det är så mycket roligare att träna när man har en klar plan för vad det ska bli av det hela och kan se en helhet i de beståndsdelar man jobbar med, i alla fall i text.

Vi var på RBK i torsdags och jobbade med lite allt möjligt, men framförallt med kvalitativa pass med mycket Sidansvar på brukshundklubb. Började med att sitta och glo på en bänk tills han kollat av omgivningen i koppel-, syn- och noskapacitetens sträckning och la huvudet i mitt knä för att tigga om jobb. Gick ner på plan och körde ett par minuter fritt följ med våldsamma, galna belöningar. Sen satte vi oss mitt på plan och hade tråkigt och fortsatte inte träningen förrän han kopplade ner. Tränade blickupptag och fritt följ-starter samt att komma in i utgångsställning för avståndsbelöning ett par minuter. Ny tråkig paus. Sen tre-fyra shejpingpass med korta pauser emellan då jag la honom vid sidan av planen (i skuggan under en bruksstege). Shejpade uppsitt och framförgående med riktigt bra resultat. Ny paus och sen tränade vi hopp över hinder innan vi avslutade och åkte hem. Hoppet såg riktigt bra ut, han söker hinder och söker sig utåt efter hindret även när jag håller inne med klicket. Det märks att kastade belöningar är hans allra, allra bästa, det är de momenten där kastade belöningar är det naturliga valet (alla typer av framåtsändanden) som går snabbast framåt i inlärning och utveckling och andra moment (t.ex. fria följet) har fått mycket högre kvalitet och värde sen jag började kasta belöningar mer. I kombination till fler kastade belöningar jobbar vi också med kampleken hos mig och med mig, så den också ska bli bättre och framförallt mer värd som belöning för utfört arbete.

Nu blev jag riktigt lydnadssugen och ska nog gå ut en sväng på baksidan innan Fredrik kommer hem. So long!