Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Senaste inläggen

Av Carro - 18 december 2011 20:29

Jag hade finaste schäferpärlan Nebbie med mig till hundsportgymnasiet och en anställd på skolan (inte hundlärare ska poängteras) frågade om det var en border collie-blandning. Till mitt mycket förvånade ansiktsuttryck förtydligade han sin undran:


"Ja, med tanke på örat".


 

ANNONS
Av Carro - 17 december 2011 16:53

Det var en dag ungefär som denna, det vill säga det regnade, snöade och haglade samtidigt och inte från himlen utan mer sidlänges så att säga. Det var tisdagkväll och jag var på bio med en kompis. Den här historien kommer alltså handla om Fredrik och de tre fyrbenta som jag lämnade i hans vård medan jag åkte iväg och roade mig. 


Efter att ha ätit skulle han gå en promenad med hundarna i mörkret och ovädret. Han bylsade på sig själv ett par lager kläder och så reflexselar, reflexhalsband, vanliga halsband, sele på Kaj och koppel på de andra. Tanken var att gå runt en slinga som vi har här hemma och genom skogen på vägen hem. Kaj skulle få springa lös som vanligt och de andra två i koppel. 


Halvvägs ner till våra brevlådor ligger ett timmerhus. Bland buskarna vid det huset satte sig Kaj och gjorde sina behov. Fredrik och de andra två gick vidare. När de kom ner till brevlådorna upptäckte de att Kaj inte var med. Fredrik ropade, men ingen Kaj, så han vände hemåt igen. När de var nästan framme vid vår parkering kom Kaj springande från trappen och Fredrik vände tillbaka med alla tre hundarna med sig den här gången.


När han kom till timmerhuset andra gången tvärvände Kaj och galopperade upp och satte sig på trappen. Fredrik ropade, men Kaj satt kvar på trappen. Fredrik vände och gick och hämtade honom ännu en gång, då han gladeligen skuttade efter.


Så kom han ner till brevlådorna, utan någon Kaj. Han vände tillbaka igen och då stod han i höjd med timmerhuset. När han såg Fredrik och de andra skuttade han några galoppsprång mot dem, för att sedan vända och galoppera tillbaka upp på trappen.


Fredrik hämtade honom på nytt och de gick ner mot brevlådorna. Fia gjorde ett mushopp ner i diket och for efter en liten, för Fredriks ögon i mörkret osynlig, gnagare. Kopplet hindrade henne för att lyckas i sin musjakt, däremot hade rycket gjort att hon trasslat in sig rejält i Sids koppel. Fredrik trasslade ut hundarna från varandra och när han var redo att fortsätta gå, så fanns där ingen Kaj.


Tillbaka till trappen. Hade vi inte haft varg i området lovar jag att Fredrik hade fortsatt sin promenad och låtit Kaj sitta där på trappen. Nu gick han istället återigen tillbaka och hämtade honom. 


Halvvägs ner mot brevlådorna kom Katten gående. Kaj blv överlycklig och sprang Katten till mötes. Katten promenerade hemåt och Fredrik gick vidare ner till brevlådorna, tills han upptäckte att Kaj promenerat med Katten hemåt. I samma sekund upptäckte Fia detsamma och fick för sig att hon också ville promenera efter Katten, vilket resulterade i ett mindre kaos i kopplet. Hemma på trappen satt Katten på räcket och Kaj nedanför. Fredrik gick upp på trappen och Fia gjorde en lekinvit mot Katten, som sprang ner på granntomten.


Kaj fick för sig att springa med och galopperade iväg. Fia ansåg att promenad med Katten och Kaj var betydligt mer lockande än det här rännandet fram och tillbaka till brevlådorna. Nytt kaos i kopplet och när Fredrik lyckats lugna Fia var både Katten och Kaj borta. Det var bara att promenera ner på grannens tomt och börja leta efter den lilla vita. "Kul, nu får jag säkert göra det hela kvällen", var Fredriks tanke. Fia var tokig i kopplet och trasslade ständigt in sig i Sid.


Kaj kom dock springande ganska snart och Fia lugnade ner sig. De fortsatte sin promenad och kom denna gång ner till brevlådorna, innan Kaj stannade uppe i backen. Fredrik lockade och pockade men Kaj stod kvar. Då provade han att gå vidare på promenadslingan men efter bara ett par meter tvärvände Kaj och sprang hem istället.


Fredrik suckade, gav upp och gick hem. Hemma på trappen satt Kaj och väntade. Alla hundarna fick gå in, bli torkade torra och bli av med koppel, halsband, reflexselar och reflexhalsband. Fredrik hälsade att om han inte blivit så blöt av alla turer fram och tillbaka till brevlådorna hade han stängt in de två små i huset och gått promenaden med bara Sid. "Han var ju den enda som skötte sig!" utbrast han med desperation i rösten när jag ringde och kollade läget på vägen hem från bion. Så kan det vara ibland.

ANNONS
Av Carro - 16 december 2011 22:24

Och så var det den gången då Fia var liten, fluffig och söt som hon, på valpkursen, tog ett skutt upp mot instruktören och tog inte ett fullbett utan ett sånt där nypande framtandsbett med de vassaste av valptänder rakt i (den manliga) instruktörens tutte. 

Av Carro - 15 december 2011 18:44

När Sid var valp, bara några månader gammal, skulle vi åka buss (det är mycket bajs och bussar i den här julkalendern). En något överförfriskad man blev väldigt upprörd när vi klev på bussen och han klampade fram till oss och gormade med bullrig, bestämd stämma:


"Har du en RÄV på bussen?!"


Oh no, deja vu


"Näää, det är en hund", säger jag med en mild "lilla gubben"-ton i rösten.


"Får man ha RÄVAR på bussen?!"


"Det är en hund". 


Jag levererar ett vänligt leende lite på sned.


"FÅR MAN HA RÄVAR I KOPPEL?!"


"MEN, det är en hund".


Något irriterad nu. Det är ingenting mot vad mannen är.


"HAR DU FÅNGAT DEN I SKOGEN?!?!"


Varför hittar alla envisa, halvblinda människor mig och mina hundar när vi åker buss??

Av Carro - 14 december 2011 21:43

Det händer mycket skumt i Forshaga. Den här historien utspelade sig när jag och ett gäng vänner stod och väntade på bussen. Antagligen var vi på väg till Karlstad för vidare färd hemåt, var i landet det nu var. Jag hade båda mallepojkarna med mig, Sid och Askari.

En kvinna kommer gående med hukande, stel gång och ögonen spända på Sid. När hon är precis bredvid oss märker jag hur Sid stelnar i hela kroppen. Hon fortsätter stirra och börjar prata med mig. Föreställ er kraftig finsk brytning på kvinnans meningar i nedanstående dialog, för att liksom förstärka intrycket av total galskap (inget ont om finnar, just for the story).

”Vad är det för ras på de där?”
Kvinnan spänner ögonen i Sid och lutar sig lite längre fram. Jag har fullt sjå att hålla kontroll på båda hundarna, all min packning och allt folk runtomkring mig. Jag ville bara få slut på samtalet.
”Belgiska vallhundar, och de tycker inte om människor”, sa jag med eftertryck. Jag kanske till och med sa ”de är aggressiva mot folk” eller ”de är rädda för främlingar” eller något annat lite mer drastiskt, övertydligt och avståndstagande.
”Ååååh!” utropar kvinnan förtjust och glor ännu mer gillande på Sid. ”Jag har amstaff jag, som jag gärna vill para!”

Jag tror, tack och lov, att bussen kom precis i samband med detta. Men vad säger man? Världsklass?

Av Carro - 13 december 2011 16:01

Tyvärr får ni stå ut med en till bajsstory, en klassisk sådan. Den är helt färsk, rykande het skulle man kunna säga.

 Kaj och jag har åkt buss och tunnelbana in till Stockholm för att gå på ett möte. Kaj ska prova ut konstgräs till våran inomhusträningshall och att ta bilen in till stan mitt på eftermiddagen var otänkbart. 

Kaj har alltså åkt buss och tunnelbana för första gången och det har blivit miljöträning big time idag. Vi började med en promenad i Hallonbergen efter jobbet där Kaj rastade sig. Sen åkte vi till Arninge och handlade mat och vidare till Gillinge för att parkera bilen och där rastade han sig igen. 

Resan gick bra så när som på att jag inte hittade någon hundtillåten vagn på tunnelbanan utan hoppade mellan hundförbudsvagnar de första stationerna innan jag gav upp och gömde mig i ett hörn precis under hundförbudskylten resten av resan. 

Vi kom fram till stan i väldigt god tid och jag gick en sväng för att rasta Kaj ännu en gång, vilket var välbehövligt. Vi travade runt på öde bakgator och njöt av lugnet (när jag har hund i släptåg hatar jag Stockholmsrusningen).

 Så, när vi kom ut på Vasagatan igen och stod på övergångsstället så fick Kaj för sig att han var bajsnödig - IGEN. Mitt på övergångsstället satte han sig och han tog god tid på sig. 

Då upptäckte jag att alla bajspåsar jag plockat på mig tagit slut efter alla diverse rastningsrundor. Där stod jag alltså vid ett övergångsställe, i rusningstrafik med min övernödiga valp och jag hade ingenting att plocka upp det med. 

Det var bara att böja ner huvudet och ta raska kliv därifrån och vara tacksam över rusningstrafiken eftersom den ständiga strömmen av människor innebär att det förhoppningsvis inte var så många som kunde koppla ihop de små korvarna med just mig och min hund.

Av Carro - 12 december 2011 15:47

Följande händelse får mig fortfarande att rynka på näsan och är bland det vidrigaste jag varit med om i äckelväg. Det var jag och Sofie som skulle gå en promenad längs med älven i Forshaga med våra hundar. Jag hade finaste schäferpärlan Nebbie med mig till skolan då och den här situationen är nog den enda då jag någonsin tänkt onda tankar om den hunden.


Genom Forshaga rinner det en älv och på ett ställe fanns det en fin promenadväg som man kunde gå längs med älven, som sen gick över en bro och man kunde följa älven på andra sidan tillbaka, ta en annan bro och så var man hemma igen. Den rundan tar väl sin dryga timme ungegär, och den rundan skulle jag och Sofie gå den här eftermiddagen. 


Hundarna rejsade, badade och mådde gott medan jag och Sofie gick och pratade på om allt och ingenting. Det var en riktigt härlig eftermiddag, vi var av någon anledning lediga till skillnad från alla andra i klassen och vi njöt i fulla drag av detta. Ingenting kunde förstöra den här dagen, trodde jag. Det skulle jag snart märka att någonting kunde.


Någonting denna lilla söta, väna schäferpärla gjorde kunde vända den här underbara älvpromenaden till ett rent (eller snarare skitigt) helvete. Från att ha varit en lugn, avslappnad promenad till en stressfylld ångestladdad sådan. I ett enda andetag vände det.


Schäferpärlan tyckte om att bära saker, hämta saker och lämna av saker. Hon kom mest med skräp som folk hade slängt, som petflaskor, tomma cigarettpaket, godispapper och liknande. Ibland dök hon upp med en och annan handske eller halsduk. Alltid tackade man för det och hon lämnade av det och bad om en godbit som tack. Det fick hon såklart alltid, gulligt och oskyldigt som det var med en egen liten skräprensare. Oftast kunde hon släppa det på marken så man slapp ta i eländet men var det något extra fint, som en tygbit eller plastsked, så fick man sträcka fram handen och låta henne lämna av där.


Likaså denna promenad hade hon lämnat av nån klubbpinne och diverse tomma tablettaskar. Hon fick en speciell trav och en egenartad lutning på huvudet när hon kom bärande på någonting. Den här gången kom hon mot mig precis så och jag sa "loss". Nebbie släppte inte. Jag sträckte fram handen och sa "loss", men Nebbie släppte inte. Det här hör inte till vanligheterna och jag började bli orolig för vad det var hon hade fått tag på. Allså bände jag upp käkarna och stoppade in handen i munnen på henne.


Än idag går det äckelkänslor och illamående ilningar genom hela kroppen när jag tänker tillbaka på det. För Nebbie hade hela munnen full med bajs. Jag är inte särskilt känslig, jag har jobbat på hunddagis, haft innekatt och mockat otaliga hästboxar i mitt liv. Men det här, var människobajs. 


Jag försökte tvätta händerna i älven. Jag skrubbade de med sand, med grus, med gräs, med alger. Ingenting hjälpte. De stank. Nebbie stank. Min händer stank. Allting stank. Och jag var tvungen att gå hela resten av promenaden hela vägen hem. Sofie fick hjälpa mig hem och sätta på vattenkranen, för jag kunde inte ta i någonting med de stinkande händerna. Stackars, stackars Sofie som fick stå ut med stanken hela promenaden och stackars Nebbie som blev av med det finaste fynd hon någonsin hittat. Eller nä, inte stackars Nebbie förresten. Men stackars mig. Och stackars er som nu fått läsa ännu en bajshistoria, jag tror inte att det blir några fler men jag kan inte lova någonting.

Av Carro - 11 december 2011 20:24

Det var första gången jag skulle spåra asfaltsspår med Sid och vi var på parkeringen vid Väddö kyrka. Halvvägs genom spåret kommer det en bil som saktar ner farten och stannar precis framför oss. Föraren i bilen vevar ner rutan och ropar:


"DET DÄR SER INTE BRA UT ALLS!"


Vad 17, tänkte jag. Det är ju första gången han gör det här, SÅ illa är det väl inte.


"DET SER UT SOM OM HUNDEN ÄR UTE OCH GÅR MED DIG!"


Jaha, på så sätt, tänkte jag. Då såg det nog ganska bra ut ändå.



Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Tidigare år

Besöksstatistik

RSS

Följ bloggen

Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Blogkeen
Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se