Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Senaste inläggen

Av Carro - 10 januari 2012 15:34

La 2 kilometer spår till Sid på väg hem från jobbet idag, i skogen längst med ett motionsspår. Det var massa viltstörningar, en Kaj som sprungit med medan jag la spåret plus att jag och Kaj gått promenad i skogen på andra sidan. 


Halvvägs i spåret kom det en kvinna med fyra hundar gående i motionsspåret. Sid stannar upp i linan femton-tjugo meter framför mig och ställer sig och tittar. Självklart har jag inte en enda godbit med mig men jag går lugnt fram mot honom och placerar mig snett bakom honom och låter honom stå med hakan i min hand och fortsätta titta. Så stod vi så och tittade. Två av hundarna sprang fram mot oss och stod kanske tio-femton meter från Sid och skäller och tittar. De andra två är kopplade hos sin matte. Det skälls, matte ropar och det händer mycket på en gång. Sid står bara och tittar. Lugn svans, avslappnade öron och uppmärksam blick. Så kopplar kvinnan upp alla hundarna och går vidare, hennes hundar har full energi mot Sid. När de kommer upp snett bakom Sid så stelnar han i nacken, svansen höjs och han gör ett utfall, men utan någon vidare kraft. Jag tar honom vid sidan, gör en båge en bit ut i skogen så vi ökar avståndet en bit och så fortsätter vi titta. Direkt när avståndet ökats så återgick svansen, öronen och kroppshållningen till det mer avslappnade men munnen är öppen och han andas häftigare. Efter bara ett par sekunder börjar han gnälla litegrann. När de andra hundarna kommit utom synhåll fick han fortsätta spåra. Världens bästa externbelöning, den var han värd efter det långa, händelsefulla mötet utan en enda belöning. 


När vi spårat ungefär lika länge till så möter vi de igen, kvinnan med hundarna gick spåret medsols medan jag spårade motsols i skogen. Den här gången är alla fyra hundarna kopplade och de skäller. Sid stannar upp i spåret, står kvar i spårkärnan och tittar, helt coolt. Jag ropar in honom, utan någon tanke, och han får ställa sig bredvid mig med hakan i handen igen. Den här gången var hundarna på längre avstånd, tjugo-tjugofem meter bort. Efter nån halv minut så sätter sig Sid en bit ifrån mig och fortsätter titta helt självständigt. Sen fick han fortsätta spåra och spåra hela vägen tillbaka till bilen som belöning. Jäklar vad nöjd jag är!

ANNONS
Av Carro - 9 januari 2012 16:06

Jag tycker inte om kyla. Det finns en stark anledning till varför jag ska öppna en inomhushall för hundträning, jag blir helt handikappad när det är kallare än nollgradigt. Jag är den som går med långkalsonger från augusti och framåt för att inte riskera att frysa. Inatt kom minusgraderna, jag som trivts så bra i det här milda vintervädret. 


Trots kylan åkte jag med alla hundarna till Vaxholms BK för varsitt lydnadspass efter jobbet idag. Sid var den starkast lysande stjärnan, medan Fia och Kaj mest var galna. Den lilla vita på tok för galen.


Sid fick börja. Han vilade på filten både lös och kopplad. Han fick börja med att bara komma upp och leka. Han hade fastnat på ett par tikkissfläckar på vägen ner mot planen och jag ville kolla av om han fortfarande var i det blå. Han verkar dock inte vara så störd av tikdofter så länge de inte är alldeles i ansiktet på honom, han hade i alla fall inga tendenser till att vara berörd. 


Han lekte som den krokodil han numera är i mitten av planen, sen körde vi ett par inmarscher in på den ena änden av planen innan han fick paus på filten igen. Fin kille växlade bra mellan träning och avslappning men var lite för aktiv på filten för att kännas helt perfekt. Han bjöd rätt friskt på både det ena och det andra, la sig på sidan och halvsatte sig upp för att dunka ner armbågarna i backen igen. "JAG LIGGER NER SER DU VÄL!" 


Andra passet körde vi en fritt följkedja med inmarsch och ett rätt långt fritt följ. Han gick väldigt fint i början men blev hetare och hetare och började ploga en aning mot slutet, hamnade lite långt fram i vändningar med halter. Han fick springa till leksaken när han behärskade sig och gick rakt och lugnt. Jag trodde väl aldrig för ett år sedan att jag skulle behöva tänka på sånt med honom. 


Efter en ny vila testade jag ett långt framförgående i koppel på samma plats där vi gjort inmarscher och fritt följkedjan. Jag ställde upp honom bredvid mig, backade bakom honom och så gick vi. Och gick, och gick och gick. Han gick rakt, lugnt, rytmiskt och i samma tempo. Det var väldigt, väldigt bra. Jag blev så lycklig över denna fantastiska prestation att jag nog drog på belöning lite för hetsigt, för följande repetitioner ville han mest takta och blev orytmisk. Härlig känsla att den första blev bäst, utan att ha fått någon som helst hjälp med riktningen. Nu är det banne mig dags att gå vidare i detta evighetsmoment. En grej som störde mig lite bara är att han pendlar med huvudet, inte från sida till sida utan upp och ner. Han går ett par steg med sänkt huvud, sen reser han det en aning, sänker det igen och fortsätter variera huvudställningen. Det påverkar inte tempot, men jag undrar hur det ser ut från sidan. Jag tänker dock INTE pilla med det just nu, jag tror det kan ligga i belöningsplaceringen och belöningsförväntan. 


Efter ytterligare en stunds vila fick han göra en kedja med fritt följ, läggande under gång och inkallning. Läggandet är så grymt bra just nu, måste kanske plocka ur det ur kedjan och belöna de pladasken lite inimellan också så vi inte förlorar det. Jag är supernöjd med Sids insats idag. 


Fia fick träna filtträning, vilket hon var duktig på. Hålla sig till mig, vilket hon var rätt duktig på. Leka, vilket hon var grym på. Söka upp min sida, vilket hon var sådär på (alldeles för studsig och uppe i det blå). Bjuda på hoppstå, vilket var svårt bland alla dofter. Gå baklängesfot, vilket hon stundtals gjorde fint. Och stundtals var när hon släppte fokus på var belöningen tog vägen. Tok-Fia! Det blev tydligt att hon har mycket lättare att jobba i rörelse bland så mycket goda dofter, så fort jag blev mer still så kunde hon inte behärska sig och näsan åkte ner. 


Kaj skulle få träna cirkelarbete, men var alldeles för galen. Han skällde och sprang hellre baklänges framför mina fötter. Puh, måste ta ner den där lilla parveln till samma planet som jag tror jag. Innebär alltså att jobba mer med godisbelöningar. Trist. Högersida fanns inte i hans värld idag, vi har jobbat alldeles för mycket fritt följ på det senaste och helt glömt bort agilitygrunderna. Skäms. 


Han lekte bra och extremt engagerat. Så jag tänkte kasta en vittringspinne och jobba med bytaövningar. Tjena. Kaj upplevde att vittringspinnar var Guds gåva till phalènerna och sprang sisådär hundrafyrtiomiljoner varv runt planen helt out of control. Som det mesta i dagens pass. Hittade en till vittringspinne och försökte göra byten nära, det gick bra så länge jag höll i dem men så fort jag sälppte (läs: tappade eftersom pirayan till phalène tog i så in i h-vete) så var rejset igång igen. Jippi, något riktigt kul att jobba med -.- Kan hälsa att en fleecefläta med fastknuten strumpa var inte ens värd att titta åt när man hade en VITTRINGSPINNE.


Vi avslutade med promenad längs blå leden en sväng innan vi åkte hem. Hundarna totalkraschade när vi kom hem och jag hade kunnat fått en massa gjort om det inte vore för att jag ska åka igen. Det är dags för kurs i beteende och kommunikation igen. 

Agility · Fia · Hund · Kaj · Lydnad · Sid
ANNONS
Av Carro - 4 januari 2012 16:01

Jag har varit hos veterinären med valparna idag. Kaj har ju varit lite knepig i magen en period nu, åkt mycket kana och verkat haft ont. I går upptäckte jag massa mask i bajset, UÄÄÄK på ren svenska! En avmaskningskur igår och idag fanns inte en mask i bajset, inte heller i förrgår när han bajsade inne. Är det möjligt? 


De stora hundarna är också avmaskade, det verkar vara vårt öde att börja varje år med en maskattack. Hoppas inte. 


Fia fick också träffa veterinären för sin ettårsspruta. Jag tänker "fy fasen vad tiden går fort" men jag säger det inte högt. Veterinären fick även kolla på en knöl som hon har mitt på huvudet (nä, varken hjärna eller skallben) men det var nog bara en ofarlig fettknöl. Vi skulle hålla koll så den inte växte sig större, om inte annat så får hon ha den kvar. Den bidrar ju bara än mer till hennes något udda charmighet (som om det inte räckte med gluggar i munnen och mjuka öron). 


Båda hundarna betedde sig väldigt bra. Fia blev överlycklig över att komma till veterinären och Kaj charmade som vanligt och lät veterinären undersöka honom utan knussel. Sånt gör en glad. 


Nu håller jag på att ladda över alla nästan 3000 bilder till datorn från min iPhone. Tänkte bjuda på mitt 2011 i bilder. 

Av Carro - 3 januari 2012 19:20

Nu är jag väl på väg ut på djupt vatten, men jag tänker ge mig på det ändå.


Jag fastnade i att läsa i en tråd på ett hundforum som handlade om huruvida att klickerträna bort problembeteenden genom att belöna fram ett alternativt beteende istället för det icke önskvärda kunde maskera orsaker till problembeteendet och att hunden alltså gick runt och mådde dåligt fast den inte visade det.


Jag är helt övertygad om att det kan bli så. För en belöningstränad hund blir belöning så otroligt mycket värd och kan få den att gå genom eld och vatten för att få den, oavsett om att gå genom eld och vatten är särskilt bra för hunden att göra. Jag tror att drivkraften att komma åt sin belöning kan få hunden att övervinna alla möjliga rädslor, aggressioner eller andra bakomliggande problem. För att inte tala om smärtor.


Jag är även helt övertygad om att det även kan fungera att jobba bort symptomen och på så sätt bli av med de bakomliggande orsakerna. Det jag menar är att jag inte tror att det alltid fungerar.


De flesta alternativa beteenden innebär rent krasst att hunden inte tar tag i det som orsakar problembeteendet. Jag anser att hunden som tar kontakt med matte och håller den kontakten förbi ett hundmöte flyr från att ta tag i den mötande hunden och de känslor som den mötande hunden skapar hos hunden med utfallsproblem. Och det fungerar oftast jättebra så länge matte finns med i bilden. Den dagen hunden kommer runt ett hörn, är lös i skogen en bit ifrån eller den mötande hunden dyker upp när hunden av annan anledning är ensam eller en bit ifrån sin matte, så har hunden inga verktyg att kunna hantera mötet. Den kan springa hem till matte, eller söka upp matte för att kunna utföra sitt alternativa beteende, men den kan inte klara av det självständigt på egen hand. Inte på ett logiskt sätt för hunden som dessutom är önskvärt i våra ögon.


Återigen, jag säger inte att det alltid måste bli så. Självklart kan det lika gärna bli så att träningen av det alternativa beteendet (och dess efterföljande belöningar) är så stark hos hunden att behovet att göra utfall mot den mötande hunden försvinner. I så fall är hunden lycklig och inget mer med det. Och om hunden klarar av snabba, tighta möten runt hörnet utan sin matte och utan problem finns det säkert ingen anledning att tro att det är ett problem. Om man hamnar i de situationerna. Annars finns ju risken att man aldrig hamnar i de situationerna, tycker att hundens kontaktsökande är jättetrevligt, förstärker och förstärker att hunden inte kan hantera mötet självständigt och när man hamnar i en ”runt hörnet”-situation har hunden bara erfarenhet av att fly situationen. För hunden som tycker det är jobbigt att möta andra hundar är det säkert jätteskönt att bara koncentrera sig på sin matte, men hur mycket hjälper det hunden?


I grund och botten handlar det väl om medvetenhet, lyhördhet för sin hunds signaler och att man hela tiden utvärderar var träningen bär. I mitt eget fall gjorde jag inte det förrän jag hamnade i ett jätteproblem. Att Sid tittade på hund för att därefter titta på mig gick skitbra. Att Sid alltid kastade ett ögonkast mot hunden för att sedan titta på mig gick också jättebra. Att Sid började leta hundar att titta på för att titta på mig gick också bra. Att Sid, mallen med kontrollbehov, hade radarn på för att speja efter hundar var väl ingenting jag la märke till, det var ju inte direkt så att huvudet gick i spinn och han låste sig på de hundar han såg. Problemet var väl att Sid var betydligt mer finkänslig och uppmärksam än vad jag var och kunde mycket väl ha markerat hundar på andra sidan skogsgläntan, på klubbens andra appellplan, i bilarna på parkeringen och i promenadspåret en bit bort. Markeringar jag inte belönade.


Vad ska den belöningssuktande hunden göra för att få sin belöning när det inte räcker med att titta på matte? Vad ska han göra när matte är på andra sidan planen? När frågetecken uppstår, osäkerheten kommer krypande och han inte vet hur han ska hantera situationen? När han inte har några som helst problem att försöka fäkta bort dem hellre än att fly till matte för undsättning? Är det konstigt att det blir ett problem?


Jag säger inte att det är så det har gått till för just vår del, men det skulle mycket väl kunna vara ett tänkbart scenario och den utvecklingen jag kan tänka mig att ett beteende kan ta när träningen inte innehåller någon form av bearbetning av orsaken.


Jag är säker på att jag skulle kunna jobba bort hans utfall på det sätt jag började träna hundmöten när han var liten om jag var mer medveten, lyhörd för hans signaler och hela tiden utvärderade var träningen bär. Jag har dock kommit fram till att jag aldrig kommer kunna veta vilka hundar han ser som inte jag ser och vad han menar med alla sina signaler, alltid.


Därför har jag valt att jobba precis tvärtom. Han SKA ha fokus på den mötande hunden, han ska rikta all sin energi till den men han ska göra det på ett trevligt sätt. Genom att belöna honom för lugna, trevliga beteenden och önskvärda signaler gentemot den andra hunden förstärker jag inte bara en bra känsla och ett bra beteende, jag förstärker även en strategi som ger honom självförtroende och verktyg att självständigt klara av hundmöten. Så att den dagen den mötande hunden dyker upp runt hörnet så vet jag att Sid kan hantera det, utan min inblandning och utan att jag överhuvudtaget behöver vara där. Den här typen av träning är jag övertygad om både förebygger, lär in alternativa beteenden OCH samtidigt bearbetar orsaken till problemet, vad det än må vara.


Träningen utgår från att hunden får titta och bearbeta den andra hunden. Medan den tittar belönar man hunden i riktning mot den mötande hunden, utan att hunden får släppa den mötande hunden med blicken. Till en början med väldigt hög belöningsfrekvens som man gradvis fasar ut. Det är när utfasningen av belöningen börjar som man börjar träningen mot ”runt hörnet-mötet”, då hunden klarar av att möta en hund längre och längre stund utan belöning. Och utan min inblandning. Och fortsätta vara lugn. Får man en reaktion, alltså ett utfall, har man hamnat i en för svår situation som hunden inte var redo för just då. Jag lägger inget annat värde i utfallet än ”håll dig på avstånd” och respekterar den önskan från hunden och avbryter utfallet genom att öka avståndet och sen sätta in hunden i situationen (hundmötet) igen, fast från längre avstånd, och låta den fortsätta bearbetningen.


Genom att hunden hela tiden har fokus på den mötande hunden har den hela tiden möjlighet att ha kontroll på den, utan att för den sakens skull bli stirrig, ”eye-ig” eller låst, det är inte en lugn hund för mig. Jag kan bara gå till mig själv och konstatera att det är lättare att hantera en situation jag har kontroll över och där jag hela tiden kan hänga med om det sker en förändring. Risken med hunden som håller kontakt med sin matte under hela hundmötet är att den inte märker när den mötande hunden kommer närmare förrän den kanske ser den i ögonvrån alldeles bredvid. På så kort avstånd och så abrupt kanske inte hunden klarar av att hålla kontakten med matte utan gör utfall. Hunden som tittar på den mötande hunden hänger hela tiden med i det faktum att den mötande hunden kommer närmare och förändringen kommer inte som en chock för min hund. Den får också möjlighet att börja bearbeta den mötande hunden på långt avstånd, så den blir mer och mer avdramatiserad ju närmare den kommer. Innan hunden är redo för de riktigt tighta mötena ser man till att göra en båge när den mötande hunden kommer närmare för att på så sätt reglera avståndet åt min hund.


Jag vill så småningom komma till en punkt där min hund kollar in den mötande hunden, gör en snabb check till mig för att sedan titta tillbaka på den mötande hunden. Allt med en avslappnad attityd, trevliga signaler (lugn svans, avslappnade öron, mjuk kroppshållning, långa mungipor) och ögon som tittar uppmärksamt och intresserat utan något som helst hot. Det kan hunden göra oavsett om jag är med eller inte. Det kan den göra när den är på andra sidan appellplanen, en bit ifrån mig i skogen, på promenadstigen eller på den trånga trottoaren. Det är för mig träning som innefattar både symtom och orsak, som lär hunden det vi egentligen vill lära de (i detta fall trevliga hundmöten) och inte bara lära dem att gå och hålla kontakt med mig som ägare. Det får inte bara hunden att inte göra utfall, det får bort behovet av att göra utfall. Det är för mig mycket mer hållbar och pålitlig träning.


Det är tack vare mina underbara vänner Åsa och Modde på Dailydog som jag fått upp ögonen för det här sättet att träna och jag tror på det så otroligt mycket. De har verkligen öppnat ett helt nytt sätt att se på hundmötesträning för mig. Det är ingen stor förändring, det handlar om att låta hunden titta och bearbeta den mötande hunden istället för att använda mig som någon sorts napp för att inte ta tag i problemet. Jag har liksom bara börjat nosa på den här typen av träning och ju mer jag lär mig desto mer vill jag hålla på med det. Jag ser bara vilka resultat det ger på Sid och på mina kursdeltagares hundar. I höstas hade vi en temahelg om hundmöten tillsammans med Åsa och Modde och vi får så underbara mail om hur träningen har förändrat hela livet och hur hundarna blivit så mycket lugnare och tryggare. Jag ska själv gå en tre månader lång hundmöteskurs för Åsa och Modde nu under våren för att utveckla mig och Sid ännu mer.


Edit:


Jag ändrade följande stycke:

"Jag fastnade i att läsa i en tråd på ett hundforum som handlade om huruvida att klickerträna bort problembeteenden (alltså genom att belöna fram ett alternativt beteende istället för det icke önskvärda) kunde maskera orsaker till problembeteendet och att hunden alltså gick runt och mådde dåligt fast den inte visade det."

Eftersom båda sätten att träna är klickerträning i allra högsta grad.

* · Hund · Vardag
Av Carro - 2 januari 2012 21:55

Hundcenter


Det är så nära nu som det aldrig varit förut och jag är full av förväntan och jobbar som en tok för att få ordning på allt som behövs inför starten. Det jobbigaste är att behöva vara så hemlighetsfull, jag längtar tills jag kan dela allt med alla. Hundcentret kommer dock ta det största av min tid och uppmärksamhet 2012, inte mig emot. 


Kursverksamhet


Jag kommer hålla mycket sparsamt med kurser i egen regi under 2012 för att kunna fokusera på hundcenterarbetet. Däremot kommer jag hålla massor av spännande kurser för Dailydog, bland annat en fem helger lång lydnadssatsning. Jag kommer även hålla kurser i Uppsala och Häverö för andra uppdragsgivare och det är den typen av kurser det kommer bli mest av 2012. 


Vi kommer även bjuda in en del instruktörer för att hålla kurs för oss, bland annat hoppas jag Åsa Jakobsson har möjlighet att komma tillbaka för "Lugn och fokus"-kurser och Åsa och Modde för hundmötesclinics.


Utbildning och kurser


I april börjar jag på en 1-årig utbildning om hundens beteende och kommunikation, det ska bli hur spännande som helst. Jag och Sid ska även gå en fyrahelgers elitsatsning i lydnad för Ulrika Norell (Canis) samt en tremånaderskurs i hundmöten. Spännande är bara förnamnet.


Sid - ska träna lydnad, spår och specialsök, sluta jaga kossor och bli lugn och trygg kring andra hundar och människor. Han är så otroligt fin, min Sid, så jag hoppas han kan få möjlighet att komma ut på tävlingsbanorna och visa sina skills för resten av världen. Men vi får se om det blir 2012 eller senare, jag har i alla fall kommit fram till att inte skynda ut på tävlingsbanorna med honom. När han väl är färdig för det sociala så är han färdig för resten. 


Fia - ska fortsätta tränas i spår och lydnad med mig och Fredrik. Fredrik har fått upp ögonen för spårträning men inte fastnat för lydnad (än) så vi får se vad som händer. Jag ska träna henne så mycket jag bara har möjlighet. 


Kaj - är väl den som det ska satsas mest på 2012 i träning mot tävling. Jag ska fortsätta experimentera i agilityträningen och framförallt peta vidare med lydnaden. Han är så himla fin, lilla Majs. Det vore roligt att få komma ut och tävla igen, det var så länge sen nu. Kaj ska även ställas ut en hel del med min mamma eller hans andra matte som handler, eventuellt ska han till och med få åka på världsutställning i sommar. 


Annars har jag inte så mycket planer för 2012, det känns som att det räcker och blir över med massa spännande hundträning. Och bland det bästa är att jag har Fredrik vid min sida, på väg att bli lika fast han.

Av Carro - 1 januari 2012 18:29

Vi håller på med en omfattande och skitsvår antijaktträning med de stora hundarna, framförallt med Fia. För att träningen ska bli riktigt effektiv och gå framåt så behöver vi såklart mycket bra belöningar vilket har resulterat i en rejäl kartläggning och experimenterande med olika belöningsformer för henne. Det är definitivt ätbart som gäller i de här situationerna med henne och helt klart är även att det måste finnas en stor variation hela tiden. 


I går hade vi med oss oxfiléspill från förberedelsen av nyårsmiddagen och det slog högt. Hon ställde sig på bakbenen för att komma åt godbitarna och jobbade stenhårt för att få. Men eftersom variation är så viktigt för henne så spelar det ingen roll om vi så lägger ut tusentals kronor på oxfilé till hennes träning - det kommer inte slå högt i längden för det. 


Så, vi behöver fler av den här typen av belöningar. Och vi behöver tips! Ätbart och mumsigt är kraven, bomba mig med förslag. Vad finns det din hund gillar? 


Du kan skriva en kommentar här, på Facebook eller maila mig på carro@hundid.se. Tack för hjälpen!

Fia · Hund
Av Carro - 31 december 2011 21:25

Veckan har gått fort och varit intensiv.


I måndags träffade vi Åsa, Anders, Anne-Maj och Anders med ett gäng belgare (både lurviga och lite mer stilrena) för skogsträning. Vi började med rapportträning där Sid var lite tveksam och inte riktigt tänd på sträckorna men riktigt fin på stationerna (vilket kändes som det viktigaste). Vi körde även ett par sökskick på Åsa och Fredrik där han började väldigt yvigt för att sedan ta ett jättevarv och kolla av vallningen till att avsluta riktigt fint. För svår (kuperad) ruta och inte helt fokuserad matte. Fia fick ett par skogs- och ängsspår som hon gjorde jättefint trots flera viltövergångar och Kaj fick ett par grusspår som han gjorde enligt skolboken som vanligt, fina Majsen.


I tisdags hade Fredrik avslutning på filtkursen som han gått med Sid under hösten. De var så jäkla duktiga! Vilka framsteg! Sid låg lös på filten mitt på en stor träningsplan med gångvägar på alla fyra sidorna där det rörde sig både människor och hundar. Han låg och tittade och bearbetade alla svåra störningar enligt skolboken. Filtträning rular! 


I onsdags var jag som sagt och klickertränade Charlottes häst och innan dess var vi ute och spårade i skogarna i Riala. Sid gick ett spår på 2,5 kilometer i helt fruktansvärd terräng. Det var så snårigt och tätt med grenar så jag var tvungen att böja ner huvudet, blunda och bara lita på att vi hamnade rätt. Och det gjorde vi, trots stora viltstråk. Duktig Poo! 


Både i torsdags och hela dagen idag har vi varit i Vappersta med hela flocken och tränat antijakt med Åsa och Modde och det har gått så jäkla bra! Förutom träning i bland de mest viltrika områden jag någonsin stött på med synretning av både hare och rådjur så har vi idag hunnit med lite lydnadsträning. Sid fick göra några apporteringar med en apportbock som Åsa och Birre precis gjort en apportering med och det var inga tveksamheter. Även fria följet kändes riktigt, riktigt bra. Jag såg framför mig en lång vinter med positionsträning när jag och Fredrik var och tränade i ridhuset dagen före julafton och Sid bara trängde, hetsade och plogade i allt vad fotgående hette. Idag var de problemen inte närvarande för fem öre, så det var nog bara just hets då sist. 


I går tränade jag och Sid lydnad med Annica och Prima. Även då gick han riktigt, riktigt bra. Framförallt är jag nöjd med hans växlingar mellan full fart, muskelstyrka och förmåga att ta i, i både budföring och varsågod från stå-träning till att följande pass köra saktagående och platsliggning med fullt fokus, självkontroll och stadga. Kaj fick spåra ett par spår på gruset och gjorde det riktigt bra. Det känns som att det är dags att avancera i hans spårträning nu, ganska rejält. 


Nyårsafton blir lugn för min och hundarnas del. De är rätt nöjda efter en hel dag med hårdträning, precis som jag. Fredrik har åkt iväg till några kompisar men jag är hemma med hundarna för att de ska få ett så lugnt nyår som möjligt. Det smällde lite här nyss och då gick Sid igång och började skälla vilket drog med sig de två små. Nu har vi stängt in oss i sovrummet alla fyra och hundarna har däckat på golvet. Musiken är på ute i övriga huset och jag har en hel säsong av Skilda världar att se fram emot. Det smällde precis igen, men det låter inte värre än när katterna hoppar in genom fönstret, vindsluckan slår i vinden eller en stol skrapar mot golvet och hundarna bryr sig inte alls. Jag hoppas, hoppas, hoppas resten av natten fortsätter flyta lika lugnt. Jag tänker på er som har en värre natt än mig och längtar efter morgondagen då allt är över. Kram på er. 


Nästa år kommer bli grymt jäkla spännande för min del. Vi ska öppna hundcenter. Det är helt galet, men snart är det verklighet. Snart har vi ett hunddagis och en uppvärmd inomhusträningshall för hundträning. Dessutom ska jag hålla massa spännande kurser i samarbete med Dailydog. Och träna massa hund. Som sagt, 2012 kommer bli spännande.


Gott nytt år på er! 

Fia · Hund · hundID · Kaj · Lydnad · Sid · Spår · Sök · Vardag
Av Carro - 28 december 2011 21:38

Sent igår kväll ringde Charlotte och frågade vad jag hade för mig kvällen därpå, idag alltså. Hon undrade om jag ville komma till stallet och leka lite med hennes Faxe, självklart ville jag det!


Enda sedan Charlotte köpte Faxe i slutet på sommaren (det var precis när kräftsäsongen börjat, för vi åkte hem till Phrida och käkade kräftor efter att ha installerat honom i nya hagen) har vi pratat om att klickerträna honom, men det har inte blivit av. Charlotte har börjat och Faxe har tänt ordentligt, han var otroligt rolig att jobba med! 


Jag var full av inspiration för vad vi skulle pilla på. Vi började med lite inklickning för Faxe som inte hört klickljudet förut och tränade in belöningsplaceringen vid bogen. Från början var han väldigt på och nafsade i fickor och buffade sig närmare och närmare för att komma åt godbitarna, men det dröjde inte många pass innan han böjde ner huvudet så fort han hörde klickljudet. Klok kille! 


Klickade in en mul-target på en slev vilket gick otroligt fort. Charlotte berättade att han gärna undersöker saker med munnen, vilket märktes väldigt väl under träningen. Han har redan utvecklat ett starkt defaultbeteende att smaka på saker, vilket vi började "programmera om". Målet är att han både ska kunna bjuda på att apportera, trycka mulen mot och dra sig undan från saker. Alla tre bitarna provade vi på idag, men i fortsättningen ska Charlotte köra en sak per pass för att göra det enkelt för unghästhjärnan. 


Inte för att jag tror att det är något större problem, för han är en väldigt kvicktänkt liten häst. Jag upptäckte att jag underskattade två faktorer i hästträning: 1) hästars förmåga till snabb inlärning och 2) värdet av äppelbitar. Det gick otroligt fort att få förändring i beteendet genom att ändra någonting litet i träningspasset. Bland annat tränade vi på att dra sig undan från en burk med mat. Vi fick väldigt snabbt en kedja med att smaka på burken och sedan dra sig undan från den för att få klick och belöning. Det räckte med att jag sträckte tiden han behövde hålla sig borta före belöning med en halv sekund så splittrades kedjan och träningen gick framåt med stormsteg. Det räckte även med att jag lät godbiten ligga kvar i fickan ända till han hörde klicket så slutade han möte upp min belöningshand med öppen mun. 


Han smakar gärna på saker, som sagt. Även händer och tröjor om det kommer i vägen och bland det första jag märkte att vi behövde förändra var hans tafatta sätt att ta godbitar ur handen! Han liksom gapade jättestort och skyfflade in godbiten i munnen med tänderna i underkäken, istället för att som lite mer normala hästar plocka upp godbiten med läpparna och på så sätt få in den i munnen. Därför började vi lära honom att trycka med stängd mun i en öppen handflata. Min tanke är att få honom mindre fokuserad på belöningen och mindre ivrig i belöningstanken. I den träningen gjorde det jättestor skillnad om jag gav godbiten från den andra handen än den han precis targetat, det var som att han på en gång kopplade "inte okej att vara ofin" och "ta hela handen för säkerhets skull innan godbiten försvinner" på de olika händerna. Så småningom ska ju dessa två kopplas ihop, "helt enkelt" genom att först låta honom trycka i en hand trots att det ligger en godbit i den andra, öppna, handen och tillslut trycka i handen trots att det ligger en godbit i den (för att sedan plocka upp och äta den).


Det var jättehäftigt att träna med Faxe och just få uppleva de stora förändringar som hela tiden skedde. En riktig tränarutmaning att små förändringar i träningen gav så stora resultat på träningen, det gäller att tänka sig för vad man gör! Jag märkte också hur lätt det är att köra för långa pass när man inte kan ta lekpauser på samma sätt som med en hund och vilken skillnad det gjorde när man bara avbröt träningen och stod och hängde en stund innan man fortsatta. Korta pass med fullt fokus och han brydde sig inte ett dugg om störningar runtomkring, men långa pass och han började intressera sig för julpynt, foderburkar och morotspåsar. 


Han har stor personlighet, Faxiluringen. En enorm portion nyfikenhet, aptit på livet och glimt i ögat. Det allra bästa är att han har kommit till en människa som vill behålla all den sprudlande energin och galenskapen. Det ska bli jättespännande att fortsätta jobba med honom och se var det bär, jag hoppas jag får möjlighet snart igen. 


Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Tidigare år

Besöksstatistik

RSS

Följ bloggen

Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Blogkeen
Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se