...sa jag klockan tolv. Det blev tre, på grund av att datorn inte behagade komma igång förrän strax efter ett. Hade planerat massa bildfix till min egen hemsida, en kompis kennelhemsida och en kompis blogg. Det blev mest jobb med kompisens blogg, en början till en ny design av den kan ni se på ridersdiary.blogg.se. Det är för övrigt den hästen jag rider i Wiraspelen.

På tal om det så red jag för första gången för i år inne på scen idag. Gick ut med inställningen att jag skulle "åka häst", hålla mig kvar och styra så gott det går. Antagligen var det den totalt prestigelösa inställningen som gjorde att det gick så bra! Glen är så otroligt fin, världens finaste häst :-)

Sid har fått träna lite lydnad idag men det blev mest frustrerat. Det är vissa saker vi bara inte får ordning på, som koordinationen i vänstervändningarna i fria följet till exempel. Vi får ordning på antingen bibehållen kontakt, bra bakbensrörelser, bra frambensrörelser eller bra rytm men aldrig flera delar på samma gång. Knivigt! Vi tränade också lite tricks, backandena var bra men jag undrar hur svårt det ska vara att lära en hund att snurra egentligen. Vi tar nya tag i morgon!

Nu ska jag sova, så fort jag kan slita mig från en trevlig chat med Karin. Bjuder på Charlottes nya, fina header så länge. Hoppas hon kommer gilla den lika mycket som jag gör. Det kanske blir en del småfix på den innan den blir definitivt klar, men det känns skönt att vara på gång med någonting och känna inspirationen flöda :-)

Körde igenom appellen med Sid häromkvällen och helheten kändes alltigenom lysande. En underbar känsla! På detaljnivå däremot finns en del att önska, och till nästa gång jag kör igenom programmet vill jag ha fått ordning på följande:

• Uthållighet i fria följet, var ett tag sedan vi jobbade på långa program.
• Känsla i fria följet, det tog ett tag innan han kom in i rätt "mode", mycket har med tempo och förberedelser att göra. Jag får inte vara rädd att gå lite snabbare, lita på att han är där han ska vara och inte tveka inför vändningar och halter.
• Frambenskontroll i fria följet, han glömmer liksom att flytta frambenen i vändningarna till vänster. Ska försöka filma och studera hans teknik för att få rätsida på det.
• Rutin inför läggandet, banta!
• Kvarsittande i apporteringen, att sitta helt stilla med bra attityd när man börjar komma i belöningsmodus är inte världens enklaste match. Mer träning på långa program med apportering i slutet och en apportvakt.
• Sättandet i uthoppet. Han har bra fokus ut och bra fart, reagerar bra på ordet men han SÄTTER SIG INTE. Vad är det för fel på "hopp-stå-hopp" egentligen? Nytt moment till regelrevideringen, någon?

Tränade framförgående också där jag känner att jag måste få ihop det till ett moment, igår helst. Nu är det största problemet att han ökar tempo efter hand men jag tror det kan bli bättre när vi får koppel på och kriterierna kan bli tydligare.

I går körde vi uppletande också, i två olika rutor. Första rutan hade han vinden i ryggen och fick verkligen ingen hjälp av den alls. La ut sex föremål och han fick plocka in fyra. Blev snabbt trött i både kropp och hjärna, orkade inte gå ut direkt på djupet efter tredje föremålet när han dessutom inte fick någon hjälp av vinden. Jobbade sig ut långsamt och inte särskilt effektiv men hittade. 

La en ny ruta på andra sidan vägen där han alltså fick full vind rätt i näsan i stället. Som Charlotte uttryckte det "löjligt enkelt" då han drog rätt ut och fick in första och så direkt ut och in med andra, inom loppet av en minut. Bärplockare precis bredvid rutan besvärade inte när man hade så mycket föremål i näsan. Det blev en bra övning.

Gick tillbaka ut till första rutan och gick tillsammans ut och plockade in snitslar, då Sid fick vinda in och plocka de resterande två föremålen. Härligt engagemang och attityd, min fina, fina Poo :-)

Passar på att ha lite datortid när det är kylslaget väder ute, Sid tränar på att vara själv i hundgården och jag äter den längsta frukosten i mannaminne (håller fortfarande på och har så gjort sedan halv tolv). Försöker komma ikapp lite när jag (för en gångs skull dessa Wiraveckor) varken känner mig stressad eller bakfull. Ett tillfälle att ta vara på. Förhoppningsvis förändras det redan om ett par timmar då det är dags att förbereda kvällens föreställning. Stress och bortfallen tid med familjen och de egna djuren till trots så är det här Livet.

Igår efter turen till Åkersberga centrum skulle jag äta middag med Fredrik för första gången på flera veckor. Det blev inte bara middag, utan han tog med mig till restaurangen Ett Glas i Norrtälje för en underbar middag med rödvin, förrätt och grillrätt. Mjukglass på bästa gatuköket Vickningen till efterrätt och en promenad med lös Fia när vi kom hem och kvällen var så att säga komplett. Jag vet inte varför jag förtjänade det med tanke på att jag lever i någon form av Wiradvala och planerar att bli flickvän igen i nästa vecka, men det var så mysigt att få lite kvalitetstid tillsammans.

Ikväll är det som sagt på det igen med teater för fulla muggar. Från och med i morgon avlöser grillfesterna varandra och jag hoppas vi har gästrumsgäster varenda natt, för det finns inget bättre än huset fullt av vänner! På fredag fyller Fredrik år, mitt i Wirahetsen som vanligt, och då blir det stor grillfest med massor av gäster. Jag stormtrivs!

Hundgården är klar och hundarna "skolas in". Fia är som gjord för ett liv i hundgård, då det inte varit några större bekymmer alls att lämna henne där varken med Sid eller ensam. Hon sover och är tyst, vilket är det bästa möjliga om du frågar mig! Häromdagen rymde hon för första gången då jag tog ut Sid för att träna i skogen bakom huset. Hon kutade i full kareta raka vägen bort till mig och Sid, rakt in i öglan på ett rerieverkoppel och hon var FAST. Vi väntar bara på nästa gång, och nästa, och nästa... Utbrytardrottning som hon är.

Sid sitter sovande vaktpost så fort han är ensam. Han sitter stationerad på antingen den stora stenen i mitten av gården eller i någon av hörnen vid dörrarna. Där sitter han och spanar, när han inte slumrar till sittande och är på väg att falla omkull. Inte konstigt att han blir lite trött av att vara i hundgårn.

Nu ska jag komma ikapp med lite hundID-jobb och göra ett nytt försök att få över lite bilder och filmer till datorn. På återhörande!

Igår åkte vi ett gäng hästtjejer, några hästkillar, en fyllegubbe och två hästar till Åkersberga Centrum för att göra reklam för Wiraspelen. Vi satte upp affischer, lottade ut biljetter, pratade med folk och fick förhoppningsvis många nyfikna på detta musikskådelspel i den vackraste av roslagsmiljöer. Jag kände mig otroligt snygg där jag gick omkring i centrum med svarta sammetsbyxor, välputsade ridstövlar, vackert broderad väst, trekantshatt, spetskrås och sammetsrock i guld. Uppklädd till tänderna skulle man kunna säga! Det känns fint att få vara del av en annan tid för en stund.

Wiraspelen är i full gång så nu är det korta, effektiva träningspass som gäller för att få någonting gjort. I förrgår tränade vi ett pass utgångsställningar, ett pass framförgående och ett par pass med backande under promenaden och i går fick han ett kort pass med samma övningar när jag kom hem från spelen.

Jag har haft svårt att få en jämn prestation på utgångsställningarna och nu ska jag försöka filma, vara strukturerad i passen och hela tiden utvärdera om de faktiskt blir bättre - så ska vi se om de blir det. Jobbar med belöning bakom ryggen för att han ska få söka sig djupt innan han vänder och har i de senaste passen därefter väntat ut honom tills han är i rätt position de gånger han hamnat snett. Det känns som att jag är ute på lite hal is, eftersom risken är stor att få en kedja av att sätta sig snett och hoppa in rakt, men jag känner mig lugn med att jag ska lyckas vara vaken, medveten och så pass analytisk så jag kan se vad det ger för effekter. Spännande med träningsutmaningar!

Framförgåendet går toppen! Tränade ute på en lång grusväg vilket ger en hjälp för riktningen och mig tillåtelse att fokusera på tempot och på att länga sträckan. 15 steg perfekt tempo med koppel fick vi till utan problem och det känns att det kan puschas på mer ganska snabbt. Jag vet inte varför jag varit så rädd för det, kanske för att jag aldrig haft så bra grunder i ett moment någonting och blivit alldeles hänförd av mina egna hundtränarskills ;-)  

Backandet jobbar vi med att han först bjuder backande framför mig och sen backar medan jag går mot honom. Svårt! Sid vill helst av allt lägga sig ner och skälla i bevakning. Nästa träningspass ska han få bjuda det från utgångsställning också och sen hoppas jag vi har en bakåtmarsch i fotgåendet. Jag har glömt bort det, men det är ju riktigt bra förkunskaper för utgångsställningarna och vänsteromhalterna att ha lite mer rörelse i bakåt i frambenen.

Och i söndags var vi ute på grusplan och blev filmade av Börnis till hemuppgiften på tränarutbildningen. Det var verkligen ömsom vin, ömsom vatten med jättefina spring till externbelöning på varsågod under inkallning, en extremt välengagerad inmarsch på plan med störningar och bra fokus. På minussidan låg utgångsställningarna, generell kroppskontroll och prescision i fotgåendet och repetitionsklokhet i shejpingpassen. Det kommer bli en fin liten film.

Annars jobbar jag på. Har fått ett sommarjobb som budbilschaufför på halvtid och ser fram emot en sommar med ett roligt jobb som man ändå kan lägga bakom sig när man kommer hem, för att då fokusera halvtid på företaget och övrig tid på egna hundarna och familjen. Vi får väl hoppas att det blir enligt planen!

Nu ska jag öfr övrigt åka till jobbet.

Just som man trodde att saker och ting börjat falla på plats... 

Nej, så allvarligt är det väl inte men till Josefine Anderssons glädje ska jag berätta att vi hade ett riktigt misslyckat träningspass igår. Jag skulle träna med externbelöningar och det enda Sid ville göra var att dra tjugo ärevarv runt grannarnas tomter med leksaken i munnen ivrigt morrandes och brötandes. Vår närmsta granne var det väl ingen fara med, han får liksom bara vänja sig, men mittemot bor ett äldre par som kanske inte är alltför glada att malinutten rymmer ner på deras tomt och kutar omkring som ett galet monster. Det är tyvärr något han börjat ta för vana, så nu är det väl dags att lägga träningstid på det om vi ska fortsätta träna på hemmaplan utan att hamna hos Aschberg. 

Att det hände igår var dock inte så konstigt. Efter en heldag i sängen för att undfly regnovädret så fanns det väl en hel del spring i benen på herrn. Dessutom hade han fått rejsa järnet med varenda belöning på träningen både i torsdags och fredags så han ser det väl mer som en vana än en förmån nu förtiden ;-) Att komma ihåg: inte tappa bort ordning och reda bland all belöningsgalskap, om inte för nåt annat så för grannsämjan... 

Han gick i alla fall ruskigt fint och hade bra tryck i varsågoderna. Filmade till en uppgift vi fått på tränarutbildningen, men det blev inte så mycket till film tyvärr. Får göra ett nytt försök ikväll, då jag hoppas syrran får barnvakt så vi kan träna ihop. Fler får gärna hänga på, hör av er bara!

Farina fick spåra och hon verkade inte lida av att ha legat och sovit hela dagen. Hon bröt mönstret med att spåra första halvan av spåret riktigt bra, för att andra halvan bli störd av massa viltövergångar. Spåret gick över flera viltstigar och hundarna vädrade upp mot skogen när vi gick promenad förbi en stund tidigare, så jag tror det var ganska färskt (om de nu inte vädrade in mitt spår, hoppas kan man ju alltid). 

Hon är väldigt lättläst i spåret då hon är extremt lugn och fokuserad när hon är i spåret och man hör hur näsan går hela tiden. Så tappar hon spåret/orkar inte hålla koncentrationen och då försöker hon rusa runt i spåret med näsan helt passiv. Så hör man hur hon samlar ihop sig och börjar sniffa igen och så glider vi vidare. Hon börjar dock hålla ihop längre och länge stunder i spåret, men det är svårt att öka längden när hon inte håller hela korta spår. Vi kör många korta spår istället och jag försöker hjälpa henne att behålla lugnet (och således även hjärnan och näsan). 

Efter Sids katastroflydnad (eller rättare sagt katastrofala belöningshantering) så kändes det riktigt härligt att få till ett bra spår med schäfran. Ikväll tänkte vi som sagt träna lydnad igen. Det är Wirarep som jag tänkte åka på en sväng först bara, men eftersom inga hästar är på plats blir det mest läktarhäng och observation (observering? Vad heter det?). Kanske en och annan torritt också (som inte är någonting annat än hästscener utan hästar). Nästa vecka är vi igång på riktigt!    

I fredags kväll träffade jag min syster på ett ställe i Riala för att lägga ett asfaltsspår åt hennes Mira och sen åka raka vägen hem i sängen. Det gick sådär. Istället blev vi kvar på 1,5 timmes hundträning där jag och Sid tränade inmarscher på plan. Vi filmade varje sekvens och tittade på filmen direkt efteråt för att göra analyser och prova små förändringar till nästa gång. Mer sånt! Vi planerar att bli inmarschkungar under sommaren, jag kan inte nog rekommendera er allihop att försöka peta ner oss från den tronen!

Dagen innan fick Sid gå ett uppletande i vallad, fulldjup ruta. Vi kör inte så mycket uppletande på vallat område utan kastar mest ut föremål i terräng utan  människovittring eller kör upplet inomhus i välvallade miljöer. Det verkar ändå som att det har gett bra förkunskaper för han hade inga problem med vare sig att springa rätt ut, leta intensivt och hålla sig inom vallat område. Tre föremål fick han och vi klarade av det på fem minuter inklusive långa belöningar mellan föremålen. Han hade inga problem att gå ut på nytt och bytte inte föremål när han väl tagit ett. När jag vallade och la ut grejer satt han uppbunden en bit bort och såg att jag var i skogen men sen gick vi en sväng innan vi körde. Det kändes bra att se att man kan fasa ut hans synintryck på det sättet, det är liksom hög tid för det nu men det är så mycket smidigare att få till träning när han sitter i närheten och väntar.

Farina spårar ungefär varannan dag och precis vartannat spår blir riktigt bra och vartannat spår går inte alls. Otroligt märkligt att det är ett så tydligt mönster, någon som har några teorier? Hon kan nu gå längre och längre spår och hålla koncentrationen helt okej. Jag stoppar upp när hon vimsar och låter henne bara komma framåt på lugnt och fokuserat spårarbete. Känns som rätt väg att gå.

Resten av helgen har Sid varit ledig och jag har donat med annat. Jobbade i lördags och idag har det varit min första repdag inför årets Wiraspel. Regnet gjorde att repetitionerna på spelplanen uteblev och istället tryckte vi ihop oss uppe i serveringen och körde igenom hela pjäsen där. Vi drog oss upp mot stallet efter halva första akten och drack kaffe, snackade skit och planerade hagbygge.

Efter att jag kom hem la jag och familjen oss i sängen och tittade  på film. Fredrik gav upp efter filmen och trotsade regnet tillsammans med Fia. Nu håller han på och donar i trädgården eller med hundgården. Jag och mina hundar har legat kvar och skrivit lite mail och tittat på lite bilder från Karlstad. Nu ska vi nog ge oss ut vi också och hjälpa Fredrik med vad det nu är han håller på med. Kanske gå ett spår åt Farina och träna lite lydnad med Sid.

Hur går det då med vardagsprojekten?

 Det går antingen bra på grund av träning, bra på grund av andra omständligheter eller inte alls på grund av ytterligare omständligheter. Det är inget av vardagsprojekten som går käpp rätt åt h... med andra ord :-)

Farina på nya platser går bra. Inte ett skall och koppeldragandet blir mindre och mindre. Ännu bättre har det blivit sedan jag la till godbitar på marken direkt när framtassarna slår i marken från bilen, det får henne liksom in på rätt tanke. Hon tar spontan kontakt när vi t.ex går runt hörn, stannar eller något annat förändras. Hon har också börjat skvallra på människor och hundar som kommer på avstånd. I helgen när hon var på kurs skällde hon inte en enda gång. Duktiga schäfra!

Sid i bilen går bra på grund av andra omständligheter än träning, nämligen att vi satt in dubbelburar bak i jeepen och han ser inte längre ut. Det har gjort hela bilåkandet mycket lugnare och varken han eller Farina gapar i bilen längre. Farina har jag även tränat en del på att vara tyst i bilen medan jag tränar Sid och igår hade vi första passet med helt total tystnad. Självkontroll rular!

 Vad gäller Sid och kossorna går det inte alls på grund av den omständligheten att kossorna har flyttat, men så snart de kommer tillbaka så tar jag upp träningen igen!

 Angående vårt stora vardagsprojekt, med att han har stuckit och försökt skrämma iväg folk som kommer in på träningsplanen så märkte jag ett stort framsteg på promenaden här hemma häromdagen. Här kommer vanligtvis inte så mycket folk och när det kommer folk kan Sid ibland få för sig att de inte har där att göra. Inte värre än att han har sprungit fram och skällt några gånger, men tillräckligt för att det inte ska vara okej. Det blir bättre under sommaren när människotillströmningen är tätare, men början på sommaren när det precis börjar röra sig mer folk är lite känslig.

 Häromdagen var vi så ute på morgonpromenad och Sid leker med en halv sko som han hittat i diket. Så dyker vår granne med barnbarn upp på cykel bakom krönet vilket innebär att Sid ser de före mig. Han stelnar till, "rycker på axlarna" och kommer till mig och bjuder in till skolek direkt när jag lockar på honom. Inte en tendes att ens vilja kolla in de närmare överhuvudtaget. Ekipagen får cykla förbi och Sid tittar intresserat på dem men inte mer än så. Sen fortsätter vi promenaden som om ingenting har hänt. Inte minsta tillstymmelse till orolighet. Det känns helt fantastiskt att han börjar landa och "kliva ur sin polisroll". Likadant i helgen kunde jag utan problem kalla in honom när tre hundar kom ner till vår badplats där vi höll på att bada. Det finns hopp!

 Nya vardagsprojekt är på intågande, såklart. Inte med Sid den här gången utan den lilla Fian. Det ska bli lösträning, antijakt och hälsa från marken-träning för henne och Fredrik. Roligt!

Ett syfte med vardagsprojekten var ju att jag skulle hitta blogginspiration och det har jag verkligen gjort. Det känns roligt och lösgörande igen, så nu hoppas jag att den gnistan håller i sig.