Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Senaste inläggen

Av Carro - 3 december 2011 06:30

Här kommer den första av många buss-stories och återigen en om Ebba. 


Det var när jag gick första året på ForshagaAkademin och bodde i Deje, ca 1 mil från skolan. Jag och Ebba åkte buss till och från skolan varje dag och just denna dag stod vi och väntade på bussen i Forshaga för att åka hem. En man kommer fram till mig och frågar om han får ge min hund en sockerbit, varpå jag svarar att det inte är särskilt bra för tänderna. Mannen blir lite ledsen, han hade så gärna velat ge en sockerbit till en så vacker hund, han hade aldrig träffat en svart schäfer förut. "Nu är ju det här en blandras", svarar jag utan någon vidare respons från mannen. Bussen kommer, vi kliver på och sätter oss ganska långt bak. 


Efter en stund börjar mannen gå fram och tillbaka längst mittgången och titta längs med raderna av människor som sitter på väg hem från jobb och skola. Vi är långt ifrån ensamma, ska tilläggas. Han pratar med busschauffören och fortsätter att gå fram och tillbaka, tills våra blickar möts och han skiner upp i ett leende från öra till öra.


"Där är ni ju!" utbrister han och går fram till mig. "Jag frågade busschauffören om han visste om det klivit på en tjej med en svart schäfer, för jag såg er inte".

Jag påpekar återigen att det är en blandras. Mannen sätter sig i sätet bredvid på andra sidan gången och lägger upp fötterna på sätet bakom mig, där en stackars fiskepöjke satt och såg förskräckt ut. Återigen, det var inte tomt på bussen.


Mannen frågar vad jag heter och jag svarar att jag heter Carro.

"Och din svarta schäfer?"

"Min blandras heter Ebba", svarar jag med eftertryck på ordet blandras (fråga mig inte varför jag var så envis). 

"Vore det inte mer lämpligt tvärtom?" frågar mannen som uppenbarligen tyckte Carro var ett mer lämpligt hundnamn och Ebba ett mer passande namn till mig.

"Ja-ha-ha-a", svarar jag med ett undankvävt, hysteriskt, nervöst skratt. Vi sitter tysta en stund, en väldigt kort stund.


"När är vi framme i Deje" frågar mannen och jag spanar ut, med exakt samma fråga i mitt eget huvud. 

"Om tio minuter ungefär", svarar jag.

"Vad säger du, Carro, hinner vi med en sång på tio minuter ungefär?" frågar mannen och någonstans ifrån, fråga mig för Guds skull inte var, fiskar han upp en gitarr. Det är en färgglad gitarr med stora blommor i äkta Robban Broberg-känsla. Han slänger upp den på knät och börjar plinkplonka. Alla blickar vänds åt vårt håll när mannen börjar sjunga. 


"Vem kan seeeeglaaa föruuuuutan vind, veeeem kan roooo utan ååååårooor". 


En tanke far genom mitt huvud: "det här händer inte". Mannen fortsätter, men efter första raderna avbryter han sig mitt i. 


"Hur gamla kan svarta schäfrar bli egentligen?" 

Jag klarar inte av att rätta honom. Jag klarar knappt av att svara.

"Tio-femton år nånting".

"Och hur gammal är din svarta schäfer idag?"

"Hon är fyra".

"Åh, då ska jag spela en bit som passar om mellan sex och elva år nånting". 


"Caaaarro kan seeeeeglaaa föruuuutan vind, Caaaarro kan roooo utan åååååroooor, meeeen ej skiiiiljas från Eeeeebbaaa, uuutan att fäääälla tåååååååååårar". 


Sa jag att vi inte var ensamma på bussen?

ANNONS
Av Carro - 2 december 2011 06:35

Jag och Fredriks träffades efter en kompis födelsedagsfest. Jag kände hans storasyster sen tidigare och en gemensam vän till oss fyllde år. Fredrik ställde upp som chaufför och för min del var det något så charmigt som kärlek vid första ögonkastet. Det dröjde inte länge innan vi sågs igen.


Då bodde jag i Uppsala och Fredrik åkte dit för att hälsa på mig. Det fanns en parkering utanför huset där jag bodde och Fredrik skulle vänta där. Jag var hur nervös som helst. Min granne och underbara vän Linn föreslog att jag skulle ta med mig Ebba som en brygga, jag kunde låta henne hälsa på honom först och på så sätt liksom bryta isen (vilken jäkla tur att jag inte hade Sid back then, isen hade garanterat blivit bruten men jag hade nog inte suttit här idag).


Jag kommer ner till parkeringen och han står utanför sin bil. När jag är ett par meter ifrån släpper jag Ebba och låter henne springa fram och hälsa. Hon gör ett studs upp i Fredriks ansikte och ställer sig med framtassarna i hans mage varpå den stackars mannen slutar andas och trycker sig mot sin bil. "Ja-ja-jag är hundrädd", stammar han fram och så hade vi satt ribban för vår första dejt. 

ANNONS
Av Carro - 1 december 2011 22:44

Jag har, originellt nog, tänkt ha en julkalender i bloggen. I min kalender ska jag varje dag fram till jul (enligt grundregeln för en julkalender) dela med mig av en historia ur mitt hundliv. Jag gör detta som en avslutning på mitt nyårslöfte om prestigelöst bloggande, då jag lovar att de flesta historier inte kommer ställa mig i de bästa av dagrar (var det språkligt korrekt böjning egentligen?). 


För att ytterligare förstärka hur prestigelöst detta är, så kommer första historien i morgon. De flesta är redan, precis som i de bästa av matlagningsprogram, förberedda men om du tror att du känner mig är det fritt fram att gissa i kommentarsfältet vilka händelser du tror jag kommer bjuda på. Jag får se om jag publicerar gissningarna, möjligtvis sparar jag det tills efter kalendern är avslutad (det vill säga till julafton!).

Av Carro - 29 november 2011 16:23

La sex korta spår till Sid på väg hem från jobbet. Fem spår som gick upp för branta uppförsbackar och ett som låg på plant kalhygge. Spåren var mellan 50-100 meter långa med ett föremål i slutet och i vissa fall vinklar och trappor. Jag hade gjort en plan för hur jag skulle gå spåren som innebar att efter varje slutföremål skulle jag koppla om honom och gå en annan väg till nästa spårstart än den jag gått när jag la spåren. 


Jag ändrade min plan efter andra påsläppet. I transporten mellan första och andra spåret kopplade han inte av och förstod inte att vi hade avslutat, utan han vindade i luften och jobbade som sjutton med att få mig att släppa efter och låta honom spåra vidare. Jag började belöna för kontakt men insåg snart att i hans värld belönade jag då kontakt med mig i ett spårarbete. Det blev inget tydligt slut på spåret innan och han var helt klart fortfarande i arbetsmodus. Han fick jobba på i en följd istället, förutom det sista spåret som jag släppte på honom på som nummer 4 istället. De spår jag lagt som nr 4 och 5 fick han ta i en följd sist. 


Han spårade riktigt bra och i ett riktigt bra tempo. Det var behagligt att gå efter honom idag. Dock märktes vad mycket muskler han använder i spårarbetet, då kopplet kilade fast i ett träd och han stod helt blickstilla, spänd som en stålfjäder medan jag redde ut det. Direkt när det lossnade så släppte fjädern och han drog iväg. Inte så konstigt, för det är ju precis det vi tränat (att han ska ta i mer när det tar emot). 


När vi spårat färdigt satte vi oss på en kulle och passiviserade en stund. Vi var på en kulle där vi aldrig gått tillsammans förut, men Sid har sprungit däruppe en del när han varit lös. Hade jag varit välplanerad och strukturerad hade jag tagit en filt med mig. Nu offrade jag min tjocktröja och la på marken, men antagligen köpte inte Sid riktigt att tröjan var en filt eller så var det bara en svår miljö. Jag avslutade när han satt lugnt vid min sida och tittade sig lugnt och uppmärksamt omkring. 


På vägen hem körde vi ett uppletande på kalhygget med spårföremålen. Sid har inte kört så mycket uppletande på länge nu efter hans skada och tyckte det var hur roligt som helst. 


Väl hemma tänkte jag i all min optimism att om jag tränar lite filtträning med Kaj (som fick vara hemma medan jag och Sid var ute och lekte) så kommer han också sova sen. Tjena. Passivitet finns inte riktigt i hans värld, än. Mitt mål är att det ska flyta på mycket, mycket, mycket bättre än så här redan före jul. Det blir hårdträning framöver. Kaj ägnade sig istället åt att terrorisera Sid som ville gå och lägga sig, så tillslut särade jag på dem så jag kunde få jobba ifred och Sid vila ifred. Nu kom precis Fredrik hem och tog med sig valparna ut på promenad, så Sid får lite lugn och ro.


Sid har för övrigt betett sig jättebra kring katterna den senaste veckan, jag önskar verkligen att jag kunde hitta ett mönster i när dessa bra perioder kommer. Är det mitt beteende, Sids aktiveringsmängd, katternas hormoncyklar (eller brist på sådana), hundarnas hormoncyklar, antal ensamhetstimmar för Sid, antal utevistelsetimmar för katterna... Jag har ingen aning, men jag njuter när det kommer (och mm, jag försöker hitta bra sätt att förstärka Sid som verkligen förstärker hans lugn kring katterna. Det jag provat hittills har snarare haft en tendens att öka hans hets kring dem och få oss ur de lugna perioderna). De har ju trots allt BARA bott ihop i två år...

Av Carro - 28 november 2011 15:10

Idag efter jobbet åkte jag och Majsdjuret (Kaj) till Norrtälje. Jag skulle på ett möte och planen var lite miljöträning i samband med detta för det lilla barnet. 


Vi började med en promenad runt ån. Kaj går så fint i koppel sen han fick ett sele, inget stret varken framåt eller bakåt och han störs inte av kopplet utan följer mig jättefint. Vi fick ett hundmöte som gick enligt skolboken. Vi jobbade med människomöten i massor, då valpar som bekant är var mans egendom hade vi massa riktigt svåra möten med folk som verkligen bjöd in honom till att ta kontakt. En gång gick han fram till en kvinna som hukat sig ner precis bakom oss och jag inte var beredd. Varför var jag inte det? Det har sin förklaring...


Ån i Norrtälje är nämligen bebodd. Av väldigt, väldigt sociala änder. När jag kom dit var alla änder på andra sidan ån och solade sig på land, så jag tänkte väl inte mer på det. Jo, jag tänkte till och med att det vore roligt att få ett andmöte för att se hur Kaj skulle hantera det och få en bra möjlighet att träna. 


Ett andmöte fick vi och Kaj blev lite ställd, men höll sig vid min sida och vi fortsatte gå. Anden måste dock ha skvallrat att det var en spännande filur på andra sidan ån, för helt plötsligt kom en till, och en till, och en till. Snart hade vi ett femtiotal änder som vaggade rakt emot oss. Vi vände och gick därifrån. Kaj fick belöning för att hänga på vid min sida och han kastade ständigt blickar bakåt med skräckblandad förtjusning. Änderna vaggade efter. Fler och fler blev dem. Just då dök den sällskapliga kvinnan upp. Stackars Kaj sökte väl stöd. Vi flydde tillsammans. Vi måste åka tillbaka till ån snart igen. Med en plan. Med Sid. 


Tänkte åka och ge Kaj hans livs andra spår på den stora infartsparkeringen de byggt precis före E18 i Norrtälje. När jag åkte in till stan såg jag nämligen att halva parkeringen var så gott som tom, perfekt! Glad i hågen åkte jag dit, svängde in vid parkeringskylten och min förvirring startade. Överallt fanns nämligen bara en jäkla massa enkelriktat-skyltar. Vad, var, var skulle man åka för att komma in på den tomma parkeringen? Den jag kom in på var nämligen helt knökfull, och på andra sidan trottoarkanter och fina rabatter stod den nästintill tomma parkeringen och garvade åt mig. Jag åkte runt, runt, runt och svor åt varenda enkelriktatskylt. Överallt stod det bilar, eller kom bilar. Tillslut åkte jag ut från parkeringen samma väg som jag kommit och åkte bort till rondellen för att försöka ta den vägen in. Då hamnade jag i bussfil och blev jagad tätt, tätt bakifrån av en gigantisk dubbeldäckare till 676:a. In på parkeringen, samma igen! Runt, runt, runt bland enkelriktatskyltarna och alla bilar. Då gav jag upp, åkte ut där jag kommit ifrån första gången och svor nästan hela vägen hem. Inte konstigt att parkeringen var nästan tom. Hade den varit helt tom hade jag förstått, men det var nästan tom. Det stod ett gäng bilar där, som antagligen måste ha hoppat över refugerna. Jag fattar då rakt ingenting. 


Åkte hem och tränade några pass filtträning. Majsen är duktig, men lite överambitiös. Det är svårt att hitta lämpliga belöningar till filtträning med Kaj, då stor, kastade godbitar lätt blir någonting man ska studsa omkring och leka med. Inte helt rätt sinnesstämning. Sega blodpuddingbitar gick hyffsat. Vi kör på, han är positiv, framåt och halt galen. Precis som jag vill ha honom <3

Hund · Kaj · Vardag
Av Carro - 21 november 2011 18:36

Jag och hundarna spårar helt maniskt just nu, vilket är helt underbart.

I helgen träffade jag och Fredrik syster och hennes barn på skolgården för att lägga hårda spår. När vi kom dit hade Sid redan två spår som låg och väntade på honom, lyx!

Jag la ett riktigt roligt spår till Mira, som gick över växelvis asfalt, gräs, grus, stenplattor och uppepå en mur. Luriga vinklar och andra klurigheter, ett spår jag helt klart måste lägga till Sid någon kväll!

Sids första spår gick på gräs, asfalt och grus, men började alltså på gräs. Han plockade upp det jättefint, fick lite problem i övergången till asfalt med självförtroendet kom tillbaka när vi kom ut på gruset och så gräs igen. Han tog vinklarna jättefint och syster hade verkligen försökt lura iväg mig genom att vinkla där det inte föll sig naturligt att göra det.

Vi konstaterade att Sid spårar med mycket muskler, han tar i och han flåsar på framåt. Ju mer tryck i linan han får desto mer skjuter han på. En del av spåret låg i en rishög där han fick lyfta på fötterna, ta i för att ta sig igenom och plöja fram i terrängen. Sånt älskar han! Tyvärr på bekostnad av hjärnan… Det är när han fokuserar ihop sig och riktar energin ner i marken som han spårar riktigt fint, pendlar från fotspår till fotspår och fnyser rent näsan med regelbundna mellanrum. Man hör verkligen hur näsan jobbar! Så blir han på asfalt, grus och stigar – antagligen där det gått mycket andra människor och han har störande dofter som han måste selektera bort.

Han spårar även bättre när jag släpper efter på linan och låter honom hålla ett lite högre tempo, alltså när han inte får så mycket motstånd. Problemet där är att jag inte hinner med att läsa honom, det hinner hända massa saker på kort tid. Jag måste träna mitt eget öga och min känsla som linförare.

Det andra spåret gick sämre än det första. Där fick han börja uppe på en hög brunn där det luktade rejält mycket skit. Han hade svårt att samla ihop sig uppe på brunnen och verkligen spåra sig fram när han kände var spåret fortsatte nere på marken. Mycket spring, även där. Jag hamnar lätt i att låta honom gå på (alltså förstärka honom) när han bjuder på det fina, lugna, kontrollerade spårbeteendet utan att reflektera så mycket över om han spårar eller inte. Jag kan alltså förstärka en nos som sänks utan att verkligen vänta in analysen. Något att akta sig för!

Funderade kring om han hade lättare för det förra spåret eftersom han fick fästa på rätt doft på gräsunderlag innan han gick över till asfalt. Det andra spåret började på betong och gick sen över till gräs och då hade han svårare även på gräset.

En sak är i alla fall säker – det börjar bli riktigt roligt med hårdspår nu när man börjar se lite resultat!

Fredrik spårade med Fia ett par korta med synretning. Hon doppade ner näsan jättefint och Fredrik var stolt som en tupp. Han är riktigt duktig på att snappa upp hur han ska göra, när han ska belöna och vilka beteenden han ska titta efter så han får resultat jättesnabbt! Skillnad mot en annan som tänker alldeles för mycket.

Kaj fick gå sitt livs första spår. Först ett kort-kort längs med sidan på en stor sandlåda (sandunderlag) och därefter ett lite längre längs med kanten på ett gungområde (småsmågrus). Jag stod och höll i honom medan Fredrik gick iväg och droppade ett par godbitar eller bara handen i fotspåren efter sig för att skapa ett intresse. Kaj doppade ner näsan så fort Fredrik gått iväg. Första spåret släppte jag inte på honom förrän Fredrik kommit tillbaka och visat att han var tomhänt. Andra spåret lät jag Kaj rulla iväg i spåret så snart han bjöd på att doppa ner näsan och undersöka Fredriks fotspår. Han var så duktig! Lilla, lilla näsan sa ”sniff, sniff – åh! Här har ju husse gått!” och tuffade nyfiket på med allt fokus ner i marken trots att husse gick bara ett par meter framför. Är det vad som kallas jaktspår, eller?

Det sista var dock för långt för hans lilla hjärna, för efter ungefär halva så började han titta på barnen som lekte precis bredvid och började göra annat. Jag väntade ut honom och han hittade tillbaka till spårkärnan och sin uppgift. Han imponerade verkligen på mig. Hm, en blivande BSP-karriär må tro? Det vore ju onekligen ruskigt coolt.

Att lägga och gå med i spåren åt systers Svartmyra lär mig så otroligt mycket. Hon är fascinerande, den lilla hunden och inte världens lättaste att komma underfund med. Och när hon levererar, så är hon så jäkla grym! Det är hur häftigt som helst!

Idag stack jag ut i skogen vid Källsmora så fort jag kommit hem från jobbet. La ett spår till Sid, gick en promenad med honom och släppte sen på. Sen fick han vila i bilen medan jag la ett till och kollade lite på facebook innan jag släppte på honom på det. Det andra spåret fick Kaj hänga med i hasorna, han var mycket mer på idag. Första spåret hade sex föremål och andra spåret två (inklusive slut). Jag kan sammanfatta både spåren med samma ord. Mycket muskler. Han låg på som en jäkla ångvält från det att jag tog ut honom ur bilen för att gå promenad tills vi gick tillbaka till bilen från det sista spåret. Ånga på, ånga på, ånga på!

Han följde spåret, om än något yvigt, och jag upplevde återigen den känslan jag haft tidigare när jag gått mina egna spår och inte varit helt säker på var det gått någonstans. Han ångar på, kastar sig bakåt och går på igen en bit åt sidan. Som om han gått längst ett parallellt spår en stund för att sedan kasta sig tillbaka till det rätta. Det har allra, allra främst med hans tempo att göra. Lägre tempo innebär mer fokuserat i spårkärnan. Idag kunde jag inte bromsa honom och således inte heller läsa honom.

Men, som sagt, han följde spåret. Han plockade alla grejer hur klockrent som helst, var ivrig på att komma iväg igen och plockade snabbt upp spåret igen. Han tog vinklarna med viss (stor) tendens till att gena. Han tog stigövergångar (då jag nästan alltid vinklar av och följer stigarna en stund innan jag vinklar ut i skogen igen) snyggt och prydligt och blev mer fokuserad (samt höll ett lägre tempo) på vältrafikerade stigar. På övergången till grus drog han ut i terrängen bredvid som för att fånga upp doftpartiklarna som fastnad i vegetationen istället för att jobba sig igenom gruset (första spåret). Han ångade på, helt enkelt. Inget snurrande någonstans utan han var snabbt tillbaka på rätt spår om han tappade. En gång hjälpte jag honom in på rätt spår då han ångade iväg åt fel håll efter att ha blivit störd av någonting. Han hade nog en bra känsla, men han var tokspeedad.

Nu när vi kom hem så fortsatte han i ungefär samma speed i nån timme eller två och nu har han däckat i sin biabädd och snusar sött. Han behöver hjälp att landa efter såna här dagar när han är ensam hemma länge och vi direkt drar ut på en aktivitet. Kanske ska vara hemma och dricka en kopp kaffe i lugn och ro innan vi sticker ut nästa gång?

Nästa gång blir förhoppningsvis redan i morgon. Jag är fast besluten att utnyttja alla spårchanser jag får nu innan snön kommer, utan att för den sakens skull hamna i kvantitet före kvalitet. I morgon ska vi gå massa påsläpp i uppförsbackar, då han alltså bara får spåra ett par hundra meter uppför en backe och där är det slut. Kan hända att jag förstärker det här muskelspännandet i och med det, men jag vill prova och se vad som händer.

Nu ska jag fortsätta julstäda, vilket jag påbörjat idag. Sen ska jag skriva ihop PM till hundmötesclinicen i helgen. Förhoppningsvis är Fredrik snart hemma och kan laga mat medan jag roar mig med det.

Hund · Kaj · Sid · Spår
Av Carro - 18 november 2011 14:07

Det gäller att ta varje chans man har till att spåra i skogen nu, snart är väl den där förbenade snön här och man är förpassad till plogade parkeringar att spåra på. Jag njuter varje dag snön håller sig borta.

Idag fick Sid sitt tredje spår för veckan. Jag la det på vägen hem från jobbet, i skogen på andra sidan ett kalhygge där vi promenerat mycket under veckan. Flera gånger har han sprungit lover upp i den skogen och den verkar inbjuda till en väldigt härlig springtur (en sån där som är så härlig att man inte vill komma på inkallning utan bara springa fram och tillbaka i skogsbrynet och blåsa ur sig lite överskottsenergi). Läge att rikta lite energi i den skogen till min fördel, alltså.

Jag har ingen aning om hur långt det var, men jag la det som trappsteg och boxar genom skogen, mycket vinklar med andra ord. Skogen bjöd in till många möjligheter att göra det klurigt, så det gjorde jag. Vinklade precis före en inbjudande mossig, trädfri gata, vinklade mitt i en bergssluttning, vinklade precis före en härlig nedförsbacke, följde viltstigar och vinklade av och på de m.m

La ett föremål i slutet men inga andra. Jag utnyttjade alla uppförsbackar för att få lite hjälp med att få ner tempot och spårade i koppel och sele.

Det var ett härligt spår och Sid tog det riktigt, riktigt bra. Han gick ut i ett hårt tempo men anpassade sig själv. Ju fler vinklar han klarade av desto säkrare blev han och han rättade sig till och med när han t.ex gick på fel sida om ett träd eller en sten.

Kaj sprang med i spåret lös vilket inte påverkade spårandet negativt. Sid var väldigt noggrann och kämpade på oavsett Kajs position. Intressant var att Kaj höll sig bakom mina fötter eller en bit ut åt sidorna, men inte en tendens till att vara på Sid. Kaj som i vanliga fall kan vara ett pain in the ass gentemot Sid höll sig på behörigt avstånd och lät storebror jobba ifred. Kul att se!


Efter spåret gick vi över kalhygget hem och både Sid och Kaj fick kämpa med att ta sig fram i terrängen. Samt träna en hel del antijakt.
 

I morgon ska jag försöka dra med Fredrik upp till grustaget och lägga hårda spår åt alla hundarna. Får väl se hur många spår vi har kvar det här året, jag hoppas många.

Hund · Sid · Spår
Av Carro - 9 november 2011 16:17

Idag började jag fånga upp spontana fotgåenden på promenad med Kaj, vilket äntligen satte fart på vår fotträning. Jag har väl råkat trampa på honom, snubbla på honom och kicka honom med fötterna när jag försökt träna fotgående mer uppstyrt, vilket inte direkt fått träningen att gå framåt om man säger så. Han börjar komma riktigt tajt i cirkelarbetet vilket jag är säker på ger bra erfarenheter även till fotgåendet, men där har jag hållt ett väldigt högt tempo. Så snart tempot går ner hamnar han i "omloppsbana", alltså en bra bit ut ifrån mig.


Så idag började jag plocka med det på promenaden. Till en början klickade och belönade jag bara spontankontakt och belönade på vänstersidan. Efter varje belöning gick vi vidare. Efter bara ett par belöningar fick jag mer och mer vänstersida och mindre högersida och studs framför fötterna. Sid kom också in och bjöd på fotgående och då fick Kaj verkligen anstränga sig för att klämma sig in mellan mig och Sid, vilket gjorde honom ännu tajtare. Gick han utanför"belöningsbart avstånd" gick vi bara vidare men jag var snabb på att belöna i stort sett allt jag gillade på vänstersidan. 


Det kändes som början till något som kan bli något. Framförallt mängdträningsmässigt. Jag tror nämligen herrn behöver många goda erfarenheter nära mina fötter, så att det inte blir en så stor grej om jag skulle råka trampa på honom någon gång. En positiv erfarenhetsbank att falla tillbaka på helt enkelt.


Det känns kul att vara igång med fotgåendet lite mer och att faktiskt ha fått fram beteenden jag gillar. Precis så här var det med Sid när hans fotgående lossnade. http://kontrollek.bloggagratis.se/2010/01/06/2375237-tji-fick-jag/ Januari 2010, snart två år sen, han var sju månader. Det känns bra att Sid var hela sju månader när hans fria följ lossnade, då känns Kaj ännu mer i fas.

Hund · Kaj · Lydnad

Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

RSS

Följ bloggen

Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Blogkeen
Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se