Fredrik och jag låg och tittade på Harry Potter III, "Fången från Azkaban" imorse. När professor Lupin inte låter Harry ta sig an och förgöra boggarten under den första "Försvar mot svartkonster"-lektionen utan går emellan och stänger in boggarten i skåpet utbrister Fredrik:

"Det där var INTE bra bearbetning".

Det märks att han jobbat mycket hundbeteenden och problembeteenden på senaste tid.

Ute vräker snön ner, vilket ogillas. Jag ligger i soffan framför brasan med bråkig mage. Jag eldar så det blir sisådär 40 grader så hundarna håller sig lugna och snälla trots sina tråkiga liv. 

hundIDs hundkurser har fått ny hemsida och flera nya kursteman har satts upp. Följande kurser är planerade för våren 2012:

Filtkurs, start 5 mars.

Inkallningskurs, start 14 mars.

Plattformsträning, 14 april. (i samarbete med DailyDog).

Valpkurs - rivstart, start 28 april. (i samarbete med DailyDog).

Belöningsutveckling, 5-6 maj. (i samarbete med DailyDog).

Framåtsändandekurs (bruks och lydnad), 9 maj.

Fritt följkurs, 9 maj.

Lydnadsläger, 9-10 juni.

Spana in www.hundid.se Jag är riktigt nöjd med den nya designen.

Nu ska jag återgå till att göra ingenting och tänka på allting.

Även igår gav jag mig ut på skidorna men den här gången på åkrarna hos mamma och pappa. Den ursprungliga planen var Hallstaviks golfklubb men den slopades, vilket var tur för Sid var helt galen. Han släpade mig runt hela uppvärmningspromenaden, skällde som en tok när skidorna väl kom på, vilket han bara gör när han är extremt upphetsad, och tvärnitade regelbundet för att gräva i marken i äkta överslagsanda. Djupa andetag, en del mer eller mindre uppmuntrande tillrop ("MEEEEN SNÄLLA! Ge dig nu!") och tre varv runt åkern i lössnön senare så började det gå riktigt skapligt. Det var massa viltspår på åkern som var intressanta första varvet, men som han sprang över utan vidare så snart vi kommit igång. Det är märkligt det där att det verkar som att ju mer jag fokuserar på viltspåren desto mer intresserad blir han...

Efter ett par kilometer var jag helt mör i benen och gav upp. Nästa gång jag ska uppåt Hallstahållet, vilket blir om två veckor, SKA jag ut på golfbanan. 

Idag var min plan att Sid skulle få vila men ju vackrare väder det verkade bli desto mer sugen blev jag på att ge mig ut på skogsvägarna. Dock satte ett ovälkommet magkrig och en blixtrande huvudvärk stopp för de ändrade planerna. Sid och Kaj har alltså fått sig en rejäl vilodag idag, vilket jag försöker intala mig bara är bra för dem.

På eftermiddagen fick de leka lite i hundgården medan jag försökte peta i mig lite mat och på vägen in så pillade jag fem minuter lydnad med de båda två. Sid fick träna utgångar i saktagåendet och gick så himla fint. Vi tränade även ingångar från olika vinklar i hög aktivitetsnivå och jag ser en väldigt tydlig röd tråd där ingångarna blir sneda när han vänder upp för tidigt. Ett par klick för att söka sig djupt in på vänstersidan före vändningen och vi fick alla repetitioner rätt. Härligt när man kan lösa träningsknutar på bara ett par minuter. 

Kaj fick springa ut från mig och få klick och belöning framåt. Har känt mig låst att inte kunna påbörja det eftersom jag fortfarande inte tagit tag i det där med att komma tillbaka med bollar. Idag körde jag hela mini-frolics och kom även på att Kråkas maine coon-mat borde funka nästan lika bra som kulkorv. Egentligen borde vi inte ha tränat framåtsändande alls eftersom det bara står en sak på planeringen just nu: stå stilla. Majsdjuret ska ju ställas ut om tre veckor. 

Tio minuter ute med hundarna gjorde mig helt slut och faktiskt hundarna likaså. Sid är nog ganska trött i kroppen efter helgens bravader men kan inte riktigt erkänna det så länge huvudet går på högvarv. Som min kloka syster uttrycker det "han har nite spring i benen, han har spring i hjärnan".

Fredrik kom hem med den svarta virvelvinden som hälsade genom att kasta sig upp i soffan och borra ner klorna i mitt ansikte. Respekt? Jag stannade hemma med alla tre hundarna medan Fredrik åkte på kursen i kommunikation och beteende själv ikväll. Det känns jättekonstigt och jag vill bara att han ska vara på väg hem snart så jag kan få rapport från alla möten för att därefter ringa upp Åsa och få rapport från samma möten av henne. 

Min mage har ballat ur totalt och gör jätteont, liksom huvudet som inte riktigt har hängt med under hela helgen. Jag har känt mig väldigt trött och stressad senaste veckorna och ett par dagar hemma känns som att det kommer göra jättegott om jag bara kan koppla av. Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag kan vara tillbaka på jobbet på onsdag, jag börjar redan bli tokig av att gå hemma och inte orka göra någonting. 

En riktigt god nyhet idag är att bolagsverket nu godkänt det nya företagsnamnet och därmed går min enskilda firma hundID i graven. Numera är jag styrelseledamot i Norra Stockholms hundcenter [hundID] AB. Så stolt så jag nästan spricker, hur ska jag då känna mig när lokalerna står klara och själva verksamheten är igång? Bara två veckor till konstgräs nu, två veckor...!

Ett något splittrat inlägg, men det är ungefär så det är just nu. Stökigt i både bilen, huset, magen och huvudet. Men det ska väl ordna upp sig snart.

Fia här, den finska lapphunden som det ibland pratas om här på bloggen. Det har varit en märklig dag idag som jag känner förtjänade min debut som bloggerska. 

Det började i förmiddags med att vi gick ut på sjön. Jag älskar att vara på sjön när isen lagt sig. När jag var alldeles nykläckt och precis flyttat hit så var vi på sjön nästan varje dag. Då fick jag åka i en bur fastsatt på en spark och när vi stannade vid ett hål fick jag komma ut och leka. Det bästa som fanns var att sno mörtarna som husse använde för att locka till sig gäddorna med och om vi någon gång fick en väldigt liten gädda fick jag leka med den och mumsa på den. Det är lyckliga barndomsminnen det!

Idag skulle vi ut och vittja saxarna för att se om vi fått några gäddor. Skillnaden idag mot för ett år sen var att hela flocken skulle med, alltså även matte, Sid och Kaj. Dessutom är Kajs kompis Måns här i helgen och han skulle givetvis också följa med. Kaj och Måns har aldrig varit på sjön och har noll sjövett. Jag vet att man måste ta det lugnt på sjön, men som de sprang omkring och tokade sig var det lätt att glömma bort det. Matte och husse tyckte jag var för speedad för att få springa fritt, vilket de ju kan ha helt rätt i. Jag var dock inte den enda som var speedad, Sid var tiotusen gånger värre. För att inte tala om Kaj och Måns. 

Mysigt var det i vilket fall. Jag var ganska duktig på att hålla regelbunden kontakt med husse och väldigt duktig på att hålla mig borta från alla lockande viltspår, fast det krävs en stor portion självbehärskning. Vi fick en gädda, en ganska liten en, och jag hann putta på den med tassen och göra några lekinviter åt den innan den hamnade i brödpåsen. En mört fick jag att smaska på också, så min förmiddag var gjord. Sen råkade jag tappa den, varpå Måns stal den och sprang runt och åmade sig med den i munnen och svansen i vädret. Han förstod aldrig hur god den är att äta och jag fick inte chansen på nytt. Typiskt. 

Sen fick vi ligga i bilen med kupéfläkten snurrandes och mysa medan matte och husse åt våfflor hos husses föräldrar. Jag och Sid fick dela burhalva. Det är inte ofta vi får det, för Sid vill helst ligga ifred. När vi väl är tillsammans har vi väldigt mysigt. Eller, jag har i alla fall. Jag tycker mycket om min storebror. 

När vi kom hem var matte och husse väldigt uppspelta över några märkliga föremål de tagit med sig från husses föräldrar. De satte på mig och brosan varsin sele (jag fick en ny igår, en gul Hurttasele som blev grymt snygg mot min svarta päls) och gick en promenad. Matte och husse hade konstiga skor på sig och husse klagade på att de var så hala att han inte behövde ha några skidor.

Sen satte de på sig någon sorts långa fötter. Jag förstod inte alls syftet, eftersom det verkade bli otroligt mycket svårare att gå med de långa fötterna. De stapplade och skrattade om vartannat och verkade inte ha så mycket styrsel på någonting. Som sagt, fråga mig inte varför för jag förstod absolut ingenting. Sen satte de oss i varsitt midjebälte och så gick vi ut på skogsvägen. Eller, jag gick. Jag vet inte riktigt vad matte och husse försökte göra.

Jag skulle springa med matte. Hon påstod att Sid var så galen och behövde lite mer tyngd bakom sig. Sid verkade inte bekymrad över den extra tyngden utan sprang som en blådåre. Husse fick nån sorts märklig glid på sina långa fötter och de drog iväg hur fort som helst. Jag hängde inte alls med, det var ingen idé att försöka med matte stapplandes bakom sig. Istället passade jag på att nosa ordentlig i vägkanten och undersöka varenda liten pinne som låg på vägen. Man hade gott om tid medan matte försökte få ordning på fötterna. Hon verkade bli lite irriterad när jag stack ner i diket så jag höll mig på vägen, lugn som en filbunke så hon inte skulle bli mer irriterad. Det hjälpte sådär, matte är lite märklig. 

Så försökte jag springa ikapp Sid ett par gånger, då blev hon väldigt glad och tjoade och tjimmade där bakom. Men jag orkade inte så länge, matte blev ju världens bromskloss där bakom. Hon verkade inte riktigt ha koll på hur man fick upp farten med de där långa fötterna. Det verkade i och för sig inte husse heller, men Sid är mycket starkare än mig och bekymrar sig inte så mycket om någonting försöker bromsa honom. När jag insåg att jag inte skulle komma ikapp honom stannade jag så matte skulle kunna vila lite, men då puttade hon mig i rumpan med de långa fötterna. Då började jag hoppa ner i diket och stanna men då gled hon förbi mig och var nära på att ramla. 

På vägen hem var det nedförsbacke och skönt att springa på lite, men då var det en bom rakt över vägen som matte och husse fick lite panik över. Framförallt husse. Han försökte bromsa och tappade då ena foten, vilket resulterade i att den andra långa foten sprang iväg samtidigt som han försökte springa ikapp den med den vanliga foten. Då bestämde sig Sid för att lägga i en högre växel. Det såg så himla kul ut! Husse gjorde om samma misstag ett par gånger och jag insåg att husse i alla fall blev snabbare med de långa fötterna. När vi kommit under bommen andades matte ut och skrattade ordentligt åt husse. Vips så satt hon på rumpan! Husse och Sid stannade och eftersom matte verkade bestämt sig för att vila så tänkte jag springa till de en stund. Det tyckte inte matte, som åkte efter på rumpan med de långa fötterna korsade över varandra. Det var inte så svårt att få stopp på mig, sen hoppade matte på rumpan tillbaka till bommen och hävde sig upp. Efter det körde vi i full fart hem, jag sprang så fort jag kunde i Sids fotspår och det var riktigt härligt. 

Efter en nedvarvningspromenad med brorsorna och Måns, som fortsatt mysa med kupéfläkten i bilen och missat hela spektaklet, gick vi in. Jag är helt slut och har lagt mig på ryggstödet av soffan. Husse ligger i soffan nedanför och tittar på TV. Måns är instängd framför TV:n eftersom han och Kaj aldrig kan sluta leka. Kaj somnade en liten, liten stund men nu går han omkring och letar efter någonting att göra. Han har så svårt att sova utan mig. Sid ligger och sover nedanför mattes soffhörna. Matte dricker rödvin. Jag fick inte smaka. Nu ska husse gå och laga fläskkarré till middag, det kanske jag kan få smaka på. Bäst jag slutar blogga på en gång!

Har varit på två kurskvällar i beteende och kommunikation, tränat lydnad på Vaxholms BK, tränat en hel eftermiddag i Kungsörshallen, spenderat två kvällar och en natt hos Charlotte på Kungsholmen, varit på bio "The girl with the dragon tatoo) och middag med Fredrik, mamma och pappa, ägnat en eftermiddag åt att planera våren med Åsa på www.dailydog.se, fikat hos uppfödar-Åsa, firat Mia som fyllde år, spårat, slappat och varit i Semmersby. Förutom det har jag jobbat varje vardagsförmiddag som vanligt. En av mina mest effektiva veckor någonsin tror jag.

Idag har vi spårat med de stora hundarna, vilket gick kanon. Fia var lite trött och ska få vila i morgon. Sen åkte jag och hundarna till mamma och pappa där jag jobbat med företagets nya hemsida hela kvällen. Pappa gick promenad med mina hundar och mamma servade mig med chockladbitar, kaffe och julmust. Nu har vi ätit en god middag, nya hemsidan är så gott som klar och jag ska börja dra mig hemåt. 

Nästa vecka ser än så länge ut att bli lugnare. Jag går ut hårt i morgon med lydnadsträning i Vappersta och kommunikation och beteendekurs på kvällen. Resten av veckan har jag mycket att göra men inte riktigt bestämt när jag ska göra det. Det är så här mitt liv ser ut nuförtiden, det jag framförallt gillar är att när jag har tid över så har jag all rätt i världen att lägga mig på soffan och glo på CSI-DVDer. 

Nej, nu ska jag börja rulla hemåt. Snart. Internet är så snabbt här att det är svårt att slita sig. 

Knallade upp coh fixade frukost efter en lång sovmorgon. Åt den i sängen tillsammans med alla tre hundarna. Fredrik åkte till tippen med massa skräp. Fia spydde upp ett (gosedjursormhuvud) som hon satt i sig under gårdagen. Ett par avsnitt Skilda världar på DVD. Fredrik gick ut och la spår till Sid ("jag går ut och lägger ett spår till Sid, jag vet precis var jag ska lägga det!"). Fixa frukost till Fredrik. Lite slösurf.

Ska gå spåret med Sid och lägga och gå spår till Fia. Sen blir det mail och nya hemsidan resten av dagen. Känns som att det kan bli en bra söndag.  

Jag har varit hos veterinären med valparna idag. Kaj har ju varit lite knepig i magen en period nu, åkt mycket kana och verkat haft ont. I går upptäckte jag massa mask i bajset, UÄÄÄK på ren svenska! En avmaskningskur igår och idag fanns inte en mask i bajset, inte heller i förrgår när han bajsade inne. Är det möjligt? 

De stora hundarna är också avmaskade, det verkar vara vårt öde att börja varje år med en maskattack. Hoppas inte. 

Fia fick också träffa veterinären för sin ettårsspruta. Jag tänker "fy fasen vad tiden går fort" men jag säger det inte högt. Veterinären fick även kolla på en knöl som hon har mitt på huvudet (nä, varken hjärna eller skallben) men det var nog bara en ofarlig fettknöl. Vi skulle hålla koll så den inte växte sig större, om inte annat så får hon ha den kvar. Den bidrar ju bara än mer till hennes något udda charmighet (som om det inte räckte med gluggar i munnen och mjuka öron). 

Båda hundarna betedde sig väldigt bra. Fia blev överlycklig över att komma till veterinären och Kaj charmade som vanligt och lät veterinären undersöka honom utan knussel. Sånt gör en glad. 

Nu håller jag på att ladda över alla nästan 3000 bilder till datorn från min iPhone. Tänkte bjuda på mitt 2011 i bilder. 

Nu är jag väl på väg ut på djupt vatten, men jag tänker ge mig på det ändå.

Jag fastnade i att läsa i en tråd på ett hundforum som handlade om huruvida att klickerträna bort problembeteenden genom att belöna fram ett alternativt beteende istället för det icke önskvärda kunde maskera orsaker till problembeteendet och att hunden alltså gick runt och mådde dåligt fast den inte visade det.

Jag är helt övertygad om att det kan bli så. För en belöningstränad hund blir belöning så otroligt mycket värd och kan få den att gå genom eld och vatten för att få den, oavsett om att gå genom eld och vatten är särskilt bra för hunden att göra. Jag tror att drivkraften att komma åt sin belöning kan få hunden att övervinna alla möjliga rädslor, aggressioner eller andra bakomliggande problem. För att inte tala om smärtor.

Jag är även helt övertygad om att det även kan fungera att jobba bort symptomen och på så sätt bli av med de bakomliggande orsakerna. Det jag menar är att jag inte tror att det alltid fungerar.

De flesta alternativa beteenden innebär rent krasst att hunden inte tar tag i det som orsakar problembeteendet. Jag anser att hunden som tar kontakt med matte och håller den kontakten förbi ett hundmöte flyr från att ta tag i den mötande hunden och de känslor som den mötande hunden skapar hos hunden med utfallsproblem. Och det fungerar oftast jättebra så länge matte finns med i bilden. Den dagen hunden kommer runt ett hörn, är lös i skogen en bit ifrån eller den mötande hunden dyker upp när hunden av annan anledning är ensam eller en bit ifrån sin matte, så har hunden inga verktyg att kunna hantera mötet. Den kan springa hem till matte, eller söka upp matte för att kunna utföra sitt alternativa beteende, men den kan inte klara av det självständigt på egen hand. Inte på ett logiskt sätt för hunden som dessutom är önskvärt i våra ögon.

Återigen, jag säger inte att det alltid måste bli så. Självklart kan det lika gärna bli så att träningen av det alternativa beteendet (och dess efterföljande belöningar) är så stark hos hunden att behovet att göra utfall mot den mötande hunden försvinner. I så fall är hunden lycklig och inget mer med det. Och om hunden klarar av snabba, tighta möten runt hörnet utan sin matte och utan problem finns det säkert ingen anledning att tro att det är ett problem. Om man hamnar i de situationerna. Annars finns ju risken att man aldrig hamnar i de situationerna, tycker att hundens kontaktsökande är jättetrevligt, förstärker och förstärker att hunden inte kan hantera mötet självständigt och när man hamnar i en ”runt hörnet”-situation har hunden bara erfarenhet av att fly situationen. För hunden som tycker det är jobbigt att möta andra hundar är det säkert jätteskönt att bara koncentrera sig på sin matte, men hur mycket hjälper det hunden?

I grund och botten handlar det väl om medvetenhet, lyhördhet för sin hunds signaler och att man hela tiden utvärderar var träningen bär. I mitt eget fall gjorde jag inte det förrän jag hamnade i ett jätteproblem. Att Sid tittade på hund för att därefter titta på mig gick skitbra. Att Sid alltid kastade ett ögonkast mot hunden för att sedan titta på mig gick också jättebra. Att Sid började leta hundar att titta på för att titta på mig gick också bra. Att Sid, mallen med kontrollbehov, hade radarn på för att speja efter hundar var väl ingenting jag la märke till, det var ju inte direkt så att huvudet gick i spinn och han låste sig på de hundar han såg. Problemet var väl att Sid var betydligt mer finkänslig och uppmärksam än vad jag var och kunde mycket väl ha markerat hundar på andra sidan skogsgläntan, på klubbens andra appellplan, i bilarna på parkeringen och i promenadspåret en bit bort. Markeringar jag inte belönade.

Vad ska den belöningssuktande hunden göra för att få sin belöning när det inte räcker med att titta på matte? Vad ska han göra när matte är på andra sidan planen? När frågetecken uppstår, osäkerheten kommer krypande och han inte vet hur han ska hantera situationen? När han inte har några som helst problem att försöka fäkta bort dem hellre än att fly till matte för undsättning? Är det konstigt att det blir ett problem?

Jag säger inte att det är så det har gått till för just vår del, men det skulle mycket väl kunna vara ett tänkbart scenario och den utvecklingen jag kan tänka mig att ett beteende kan ta när träningen inte innehåller någon form av bearbetning av orsaken.

Jag är säker på att jag skulle kunna jobba bort hans utfall på det sätt jag började träna hundmöten när han var liten om jag var mer medveten, lyhörd för hans signaler och hela tiden utvärderade var träningen bär. Jag har dock kommit fram till att jag aldrig kommer kunna veta vilka hundar han ser som inte jag ser och vad han menar med alla sina signaler, alltid.

Därför har jag valt att jobba precis tvärtom. Han SKA ha fokus på den mötande hunden, han ska rikta all sin energi till den men han ska göra det på ett trevligt sätt. Genom att belöna honom för lugna, trevliga beteenden och önskvärda signaler gentemot den andra hunden förstärker jag inte bara en bra känsla och ett bra beteende, jag förstärker även en strategi som ger honom självförtroende och verktyg att självständigt klara av hundmöten. Så att den dagen den mötande hunden dyker upp runt hörnet så vet jag att Sid kan hantera det, utan min inblandning och utan att jag överhuvudtaget behöver vara där. Den här typen av träning är jag övertygad om både förebygger, lär in alternativa beteenden OCH samtidigt bearbetar orsaken till problemet, vad det än må vara.

Träningen utgår från att hunden får titta och bearbeta den andra hunden. Medan den tittar belönar man hunden i riktning mot den mötande hunden, utan att hunden får släppa den mötande hunden med blicken. Till en början med väldigt hög belöningsfrekvens som man gradvis fasar ut. Det är när utfasningen av belöningen börjar som man börjar träningen mot ”runt hörnet-mötet”, då hunden klarar av att möta en hund längre och längre stund utan belöning. Och utan min inblandning. Och fortsätta vara lugn. Får man en reaktion, alltså ett utfall, har man hamnat i en för svår situation som hunden inte var redo för just då. Jag lägger inget annat värde i utfallet än ”håll dig på avstånd” och respekterar den önskan från hunden och avbryter utfallet genom att öka avståndet och sen sätta in hunden i situationen (hundmötet) igen, fast från längre avstånd, och låta den fortsätta bearbetningen.

Genom att hunden hela tiden har fokus på den mötande hunden har den hela tiden möjlighet att ha kontroll på den, utan att för den sakens skull bli stirrig, ”eye-ig” eller låst, det är inte en lugn hund för mig. Jag kan bara gå till mig själv och konstatera att det är lättare att hantera en situation jag har kontroll över och där jag hela tiden kan hänga med om det sker en förändring. Risken med hunden som håller kontakt med sin matte under hela hundmötet är att den inte märker när den mötande hunden kommer närmare förrän den kanske ser den i ögonvrån alldeles bredvid. På så kort avstånd och så abrupt kanske inte hunden klarar av att hålla kontakten med matte utan gör utfall. Hunden som tittar på den mötande hunden hänger hela tiden med i det faktum att den mötande hunden kommer närmare och förändringen kommer inte som en chock för min hund. Den får också möjlighet att börja bearbeta den mötande hunden på långt avstånd, så den blir mer och mer avdramatiserad ju närmare den kommer. Innan hunden är redo för de riktigt tighta mötena ser man till att göra en båge när den mötande hunden kommer närmare för att på så sätt reglera avståndet åt min hund.

Jag vill så småningom komma till en punkt där min hund kollar in den mötande hunden, gör en snabb check till mig för att sedan titta tillbaka på den mötande hunden. Allt med en avslappnad attityd, trevliga signaler (lugn svans, avslappnade öron, mjuk kroppshållning, långa mungipor) och ögon som tittar uppmärksamt och intresserat utan något som helst hot. Det kan hunden göra oavsett om jag är med eller inte. Det kan den göra när den är på andra sidan appellplanen, en bit ifrån mig i skogen, på promenadstigen eller på den trånga trottoaren. Det är för mig träning som innefattar både symtom och orsak, som lär hunden det vi egentligen vill lära de (i detta fall trevliga hundmöten) och inte bara lära dem att gå och hålla kontakt med mig som ägare. Det får inte bara hunden att inte göra utfall, det får bort behovet av att göra utfall. Det är för mig mycket mer hållbar och pålitlig träning.

Det är tack vare mina underbara vänner Åsa och Modde på Dailydog som jag fått upp ögonen för det här sättet att träna och jag tror på det så otroligt mycket. De har verkligen öppnat ett helt nytt sätt att se på hundmötesträning för mig. Det är ingen stor förändring, det handlar om att låta hunden titta och bearbeta den mötande hunden istället för att använda mig som någon sorts napp för att inte ta tag i problemet. Jag har liksom bara börjat nosa på den här typen av träning och ju mer jag lär mig desto mer vill jag hålla på med det. Jag ser bara vilka resultat det ger på Sid och på mina kursdeltagares hundar. I höstas hade vi en temahelg om hundmöten tillsammans med Åsa och Modde och vi får så underbara mail om hur träningen har förändrat hela livet och hur hundarna blivit så mycket lugnare och tryggare. Jag ska själv gå en tre månader lång hundmöteskurs för Åsa och Modde nu under våren för att utveckla mig och Sid ännu mer.

Edit:

Jag ändrade följande stycke:

"Jag fastnade i att läsa i en tråd på ett hundforum som handlade om huruvida att klickerträna bort problembeteenden (alltså genom att belöna fram ett alternativt beteende istället för det icke önskvärda) kunde maskera orsaker till problembeteendet och att hunden alltså gick runt och mådde dåligt fast den inte visade det."

Eftersom båda sätten att träna är klickerträning i allra högsta grad.