Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Inlägg publicerade under kategorin Sök

Av Carro - 31 december 2011 21:25

Veckan har gått fort och varit intensiv.


I måndags träffade vi Åsa, Anders, Anne-Maj och Anders med ett gäng belgare (både lurviga och lite mer stilrena) för skogsträning. Vi började med rapportträning där Sid var lite tveksam och inte riktigt tänd på sträckorna men riktigt fin på stationerna (vilket kändes som det viktigaste). Vi körde även ett par sökskick på Åsa och Fredrik där han började väldigt yvigt för att sedan ta ett jättevarv och kolla av vallningen till att avsluta riktigt fint. För svår (kuperad) ruta och inte helt fokuserad matte. Fia fick ett par skogs- och ängsspår som hon gjorde jättefint trots flera viltövergångar och Kaj fick ett par grusspår som han gjorde enligt skolboken som vanligt, fina Majsen.


I tisdags hade Fredrik avslutning på filtkursen som han gått med Sid under hösten. De var så jäkla duktiga! Vilka framsteg! Sid låg lös på filten mitt på en stor träningsplan med gångvägar på alla fyra sidorna där det rörde sig både människor och hundar. Han låg och tittade och bearbetade alla svåra störningar enligt skolboken. Filtträning rular! 


I onsdags var jag som sagt och klickertränade Charlottes häst och innan dess var vi ute och spårade i skogarna i Riala. Sid gick ett spår på 2,5 kilometer i helt fruktansvärd terräng. Det var så snårigt och tätt med grenar så jag var tvungen att böja ner huvudet, blunda och bara lita på att vi hamnade rätt. Och det gjorde vi, trots stora viltstråk. Duktig Poo! 


Både i torsdags och hela dagen idag har vi varit i Vappersta med hela flocken och tränat antijakt med Åsa och Modde och det har gått så jäkla bra! Förutom träning i bland de mest viltrika områden jag någonsin stött på med synretning av både hare och rådjur så har vi idag hunnit med lite lydnadsträning. Sid fick göra några apporteringar med en apportbock som Åsa och Birre precis gjort en apportering med och det var inga tveksamheter. Även fria följet kändes riktigt, riktigt bra. Jag såg framför mig en lång vinter med positionsträning när jag och Fredrik var och tränade i ridhuset dagen före julafton och Sid bara trängde, hetsade och plogade i allt vad fotgående hette. Idag var de problemen inte närvarande för fem öre, så det var nog bara just hets då sist. 


I går tränade jag och Sid lydnad med Annica och Prima. Även då gick han riktigt, riktigt bra. Framförallt är jag nöjd med hans växlingar mellan full fart, muskelstyrka och förmåga att ta i, i både budföring och varsågod från stå-träning till att följande pass köra saktagående och platsliggning med fullt fokus, självkontroll och stadga. Kaj fick spåra ett par spår på gruset och gjorde det riktigt bra. Det känns som att det är dags att avancera i hans spårträning nu, ganska rejält. 


Nyårsafton blir lugn för min och hundarnas del. De är rätt nöjda efter en hel dag med hårdträning, precis som jag. Fredrik har åkt iväg till några kompisar men jag är hemma med hundarna för att de ska få ett så lugnt nyår som möjligt. Det smällde lite här nyss och då gick Sid igång och började skälla vilket drog med sig de två små. Nu har vi stängt in oss i sovrummet alla fyra och hundarna har däckat på golvet. Musiken är på ute i övriga huset och jag har en hel säsong av Skilda världar att se fram emot. Det smällde precis igen, men det låter inte värre än när katterna hoppar in genom fönstret, vindsluckan slår i vinden eller en stol skrapar mot golvet och hundarna bryr sig inte alls. Jag hoppas, hoppas, hoppas resten av natten fortsätter flyta lika lugnt. Jag tänker på er som har en värre natt än mig och längtar efter morgondagen då allt är över. Kram på er. 


Nästa år kommer bli grymt jäkla spännande för min del. Vi ska öppna hundcenter. Det är helt galet, men snart är det verklighet. Snart har vi ett hunddagis och en uppvärmd inomhusträningshall för hundträning. Dessutom ska jag hålla massa spännande kurser i samarbete med Dailydog. Och träna massa hund. Som sagt, 2012 kommer bli spännande.


Gott nytt år på er! 

Fia · Hund · hundID · Kaj · Lydnad · Sid · Spår · Sök · Vardag
Av Carro - 15 augusti 2010 16:50

Om man tänker att hunden är ute och jobbar för att komma fortaste vägen fram till belöningen (det vill säga söka rakt ut från mig, hålla ett bra tempo, ha näsan på etc.) och figgarna fungerar som belöningsutdelare istället för något självandamål i sig, så blir ju en följdtanke gärna "hur kommer det fungera på tävling"?


Jag tänker att det sker en belöningsutveckling och värdeöverföring när man lägger mycket fokus på belöningen hos figgen. Att hitta figgen förstärks genom att figgen belönar hunden, vilket självklart kommer få beteendet "att hitta figgen" att stiga i värde, inte bara beteendet "att hitta belöningen". Det är liksom omöjligt att träna med figuranter som delar ut belöningen utan att något av hundens fokus överhuvudtaget hamnar hos människan i processen. Så, precis som hunden kan jobba hårt för att få apportera roliga apportbockar, utföra sina favorithinder på agilityplanen eller springa fort till target så kan hunden jobba hårt för att hitta sina figuranter, eftersom det ju i grund och botten är de som är nyckeln till belöningen.

Hund · Sök
Av Carro - 15 augusti 2010 15:27

Igår va vi ute i skogen nästan hela dagen och tränade sök ihop med Åsa, Sofia, Margareta och Mary. Margareta och Mary träffade jag under min praktik i Norge, då de gick tränarutbildning för Fanny och Thomas. Det var drygt ett år sedan och vi sa då att de skulle komma och träna sök med oss någon gång när Margareta hade vägarna förbi Stockholm. Igår var det alltså dags och vi hade en väldigt varm men trevlig dag ute i skogen.


Askari fick träna tomslag. Började med ett tomt skick på motvindssidan som gick riktigt bra, och så träff i hörnet på andra sidan. Sen fick han gå tomt en gång till på motvindssidan, en gång på andra sidan och så träff på motvindssidan. Den träffen blev verkligen helt klockren! Han gjorde ett väldigt grunt tomslag på motvindssidan och sprang bara runt ett par stenblock ett tjugotal meter från stigen innan han kom in. Jag skickade om honom på samma sida och då gick han ut bättre. På andra sidan gjorde han ett jättefint tomslag och medan han var ute och jobbade skickade vi ut Mary bland stenblocken. Han kom inom synhåll när hon redan var lagt och borta, så inget synintryck att prata om överhuvudtaget. Skickade ut honom och han stack förbi stenblocken, gjorde ett framslag och fick henne i näsan på tillbakavägen. Han tyckte att han redan hade varit där, men se så missade han nästan någon! Perfekt! Där avslutade vi och jag var jättenöjd med honom.


Sid fick träna skallmarkeringar. Eftersom jag inte vill spela på Sids försvarslust och använda den typen av skall och inte heller vill begära att han ska skälla på människan så har jag börjat jobba med att han ska skälla på belöningen. Jag vill att han ska skälla för att få igång sin boll, inte främst för att få igång figuranten. För honom ligger värdet i belöningarna högre än värdet i människorna, jag är därför övertygad om att det blir en starkare drivkraft i hans sök- och markeringsarbete.


Vanligtvis pratar man ju om figurantintresse hos en sökhund, något jag ibland kan få känslan av att det fokuseras för mycket på. Jag skulle vilja propsa på belöningsintresse istället, det är ju trots allt det som jag bygger hela inlärningen på.


För mig blir det lättare att tänka på figuranterna som belöningsutdelare istället för "människor som doftar i skogen som hunden ska vilja hitta". För mig känns det mer logiskt att tänka att hunden ska vilja hitta figuranten för att den är nyckeln till belöningen istället för figuranten i sig. Det underlättar för mig att tänka i banor som belöningsplacering, belöningskvalitet och belöningsform.


Jag anstränger mig för att placera figuranterna när placeringen av figuranten kommer göra ytterligare verkan för hundens inlärning, t.ex i systemträningen så vill jag ha figuranten i bra skogsgator rakt ut från min riktning, så hunden lär sig att gå rakt ut från min kropp för att det är där den har förväntan på sin belöning.


Jag är också noga med att instruera figuranterna hur min hund ska belönas, antingen genom att berätta eller genom att visa själv med hunden. Just den punkten tror jag man alltid kan bli bättre på. Hundarna leker ju inte per automatik med en annan människa bara för att den gör det med mig som förare, inte heller är det säkert att den vill äta godbitar, kela, släppa på kommando eller komma tillbaka med bollar (det sistnämnda märktes tydligt på Sid igår, då han inte sökte sig tillbaka med bollen till figuranten som kastat den, utan lika gärna sprang till någon av de andra figuranterna för att lämna av den). Eftersom figuranten blir en del av hundens belöning är det viktigt att belöningen blir minst lika bra hos figuranten som den är hos mig, annars finns risken att hunden kommer stanna på stigen istället för att sticka ut. Att prova sig fram till olika typer av belöningar, träna så de fungerar även med andra människor ute i skogen och i söksituationen tycker jag är det allra, allra första man måste göra innan man börjar träna sök. I alla fall om man vill att sökträningen ska gå framåt.


Tankar kring belöningsformer är t.ex Askari som lätt blir hetsig och "tappar arbetstanken" av för häftig kampbelöning måste brytas av med godbitar med jämna mellanrum i leken hos figuranterna. Sid blir väldigt trött av att kampa och måste därför brytas av med godbitar även han, och ju längre fram i rutan och ju tröttare han blir desto mer godbitar och mindre stunder med kamplek blir det.


Var jag vill komma är till Sids markeringsträning. Jag har utgått från bevakningarna i skyddet då han skäller på en fullt synlig bitstock. Redan andra passet skällde han på mig när jag låg med dold leksak, nemas problemas. Han har riktigt bra utbckningar och bjuder på att ligga ner och skälla. Det har kommit av att vi i skyddsträningen har kastat bitstocken bakom honom så fort han bjudit på bakåttänk (precis som i backaträning, börjat med viktförskjutning bakåt och shejpat ut honom längre och längre).


Jag har plockat in skallet i många situationer, t.ex har han fått skälla igång tennisbollen när jag använt den som belöning i annan träning.


När han skulle skälla på andra än mig upptäckte jag att han bjöd på det när Åsa kastade bollen och efter att ha fått den tillbaka väntade på ett skall innan hon kastade den igen, så det har jag tänkt utgå från i träningen på andra. Igår var första gången han skulle få skälla på andra civila (icke skyddsfiggar) än mig och Åsa. Han fick börja med att göra några markeringar på mig och sen lät jag figgarna sätta sig med en tennisboll i sin öppna handflata, locka honom till sig och sen låta honom skälla. Tennisbollen i den öppna handen fungerar som omvänt lockande och hjälper honom både till att hålla i gång skallet och hålla sig undan. Min nya plan nu är att använda mig av synlig, fullt sno-vänlig tennisboll hos figuranterna som han får skälla på, jag tror dessutom att det kan vara en bra hjälp till att inte gå på och sno liggunderlag, mössor, vantar och liknande som vissa andra kan göra. Lite självkontroll helt enkelt, inte helt vanligt hos skallhundar.


Han har fint, jämnt skall och är i helt rätt tanke när han skäller, det känns jättebra inför framtiden.


Förutom malinuttpojkarna körde vi Lava (malle), Logan (tibbespaniel), Simson och Pepsi (aussies) och Roibos och Rusty (tollare). En härlig blandning av hundar helt enkelt!

Askari · Hund · Sid · Sök
Av Carro - 8 augusti 2010 16:40

Förbered er på skratt, det var trots allt en malinutt jag tävlade med ;)


Sen åkte vi ut i sökrutan och precis när vi kom dit kom regnet. Jag värmde upp Askari med en kort promenad och en markering på en av de andra sökdeltagarna som var jättesnäll och ställde upp. Askari markerade jättefint trots liggunderlag och fick beröm för att han inte var på figuranten, något som många fler än vi verkar ha stora problem med.


Jag hade absolut ingen koll på tiden. Det hade sagts att de skulle valla mellan högre- och lägrehundarna men då det bara var tre högrehundar före oss började allt fler tvivla, så även jag. Jag stressade upp till rutan där jag mötte Anders, som hade gått upp till rutan för att titta på Anne-Maj (ekipaget innan oss) vid samma tid som jag tog ut Askari från bilen. De hade redan börjat köra Anne-Majs sök när han kom upp, och alltså hållt på ett bra tag redan. Då blev jag stressad kan jag säga!


Kastade lite boll och körde några inkallningar för att springa av oss lite, även nu kände jag att fokuset fanns på exakt rätt ställe hos både Askari och mig. Helt fantastiskt! Askari kändes alldeles lagom pigg, inte så gasad som han har en förmåga att vara, att köra lydnad innan kanske passade oss alldeles utmärkt?


Blev ledsagade upp till rutan och jag satte Askari och hälsade på domarna. Tycker vi fick till rutinen bra och att hälsningen med domarna fick mig att slappna av en aning. 


Vi hade motvind på vänstersidan och tätaste skogen på högersidan, såklart. Jag började på vänster och han var snabb ut och lika snabbt in, med rullen i munnen. Vi gick ut och transporterade in figgen och tillbaka på stigen kände jag "YES, nu har vi kommit längre än förra tävlingen!"


Efter att första figgen var intransporterad började han visa lite intresse för gruppen. Jag blev nervös som sjutton, vad händer om han gör sina Askaristudsar och stämplar en av domarna i huvudet? Vad händer om han springer fram till tävlingsledaren, tar rullen och kommer tillbaka? Vad händer om... Ja, ni förstår. Helt fel fokus. Och ytterligare en situation som tidigare hade kunnat få mig totalt ur balans, men som jag redde upp så jäkla bra! Jag tänker inte ens ursäkta min självgodhet, för jag är så himla stolt över att jag där och då, mitt i situationen, kunde plocka fram den kunskap som jag faktiskt hade för att lösa problemet.


På träning går det ju ofta med en grupp på stigen och tittar på medan man kör, inget konstigt med det. Skillnaden är ju att man har ett helt annat förhållningssätt till dem, man pratar och skrattar och är helt avslappnade. De är en del av gänget som kör hunden tillsammans i rutan. På tävling gör man ju oftast precis tvärtom. Man skärmar av gruppen och försöker tänka bort dess existens, vilket ju egentligen är helt riktigt ur tävlingspsykologisynvinkel. Problemet är väl att om man lyckas gå in i "jag och hunden-bubblan" så blir det ju väldigt stor skillnad från träning för hunden, eftersom man aldrig är bara "jag och hunden" i bubblan på träning, utan gruppen finns med där också.


Har man dessutom svårt att hitta "jag och hunden-bubblan" så blir det ju ännu värre, för då är man som förare i en egen bubbla som hunden försöker klösa sig in i. Och när den inte lyckas, vad är det logiskt att göra då? Jo, söka sig till gruppen, de är ju en trygg punkt på träning.


Dessutom tror jag att när man är nervös och försöker skärma bort gruppens existens omedvetet gör de viktiga, precis som jag gjorde med skytten på budföringen. Man tänker för mycket "inte" helt enkelt, och hunden kanske börjar känna en osäkerhet kring varför gruppen är så tabu nu, men inte på träning.


Jag började då prata med gruppen, jag kommenterade varje utskick och varje återgång oavsett om jag hade någonting att säga. När Askari kollade in gruppen sa jag att "de har vi redan hittat" och tog tillbaka honom, istället för att på en gång ropa och förbjuda. Jag tyckte det hjälpte jättemycket och det var inte alls svårt för mig att fortsätta fokusera på sökarbetet trots att gruppen fick komma in i min bubbla, snarare tvärtom. Jag kände mig mer avslappnad och trygg i situationen, och det är jag övertygad om att Askari gjorde också.


Första skicket på högersidan resulterade i världens längsta framslag. Det hördes dunder och brak i skogen och jag kände domarnas hårda blickar över min axel ut i skogen. Jag hörde de mummla och jag förstod att han var ute hos figgen och hade fuffens för sig. Jag ropade och han kom tillbaka, utan rulle.


Ut tomt på motvindssidan hade vi jättesvårt för, något vi har ibland på träning men långt ifrån alltid. Vänstersidan lutade rätt mycket neråt och Askari sprang fram till kanten, vindade i luften och kom in. Skickade om men fick samma beteende gång på gång, tillslut kände jag att det inte var värt att bråka med honom utan lät det vara. I hans hjärna är det ju helt rätt, han känner att det inte är någon där. Tyvärr så tävlar man ju inte bara i att hitta tre figgar, utan kanske framförallt i att söka av ett område. 


Om man tänker träning här så skulle jag vilja ha figgar som dyker upp ur tomma intet. Så man kan skicka på motvindsidan och om hunden inte går ut låta en figge bara uppstå på platsen femtio meter ut och så skicka om. Jag tror inte jag är ensam om att önska detta! Men det är verkligen något vi måste träna mer på och framförallt när han är lite trött och sliten. Han har ju inga problem med att springa, men han vet inte att han ska göra det.


Ut på högersidan hände samma sak gång på gång, han gjorde enorma framslag och var borta länge, med oroväckande ljud från skogen. Jag kunde ana att det låg en figge i en låda, eftersom domarna inte bröt mig trots att de uppenbarligen förstod att han var hos figgen och brötade sig.


Kombinationen av de här två, att inte riktigt kunna koppla på markeringstanken vid lådan och att jag försökte tjata ut honom på motvindssidan, var orsaken till vad som sedan hände... Jag bara sitter och ler när jag tänker på det här och är lycklig över att jag har en ras med sån arbetsvilja och förighet att de alltid försöker, och med sån humor att man kan få sig ett riktigt gott skratt när de gör det.


Jag var på väg att skicka ut på högersidan, hade hittat en riktigt bra gata och vi stod båda två och tittade rakt ut i skogen, Askari med fokuset något framåt åt det håll där vi båda vet att figuranten i lådan ligger. Så säger jag de magiska startorden och Askari kastar sig i väg - åt andra hållet. Domarna och övriga på stigen drar efter andan. Där stod nämligen en trädstam som vuxit lite snett och ja, två meter upp i trädstammen var Askari. Tur att Åsa klippt klorna dagen innan, annars hade han väl varit ännu högre upp. "Nä du, gubben, där har vi inte lagt nån figge" sa ena domaren och jag lockade ner Askari, skakade fnittrande på huvudet och skickade om honom ner till lådan.


Han lyckades inte markera den gången heller, trots överslagshandlingen före skicket. Han kunde inte göra kopplingen "låda + människovittring = markering" för att vi tränat för lite på helt dolda figuranter. En av domarna säger någonting i stil med "lite svårt med sorteringen", återigen en situation (kommentar) som hade kunnat få mig att tappa fokus men som nu gick in genom ena örat och ut genom det andra.


Nästa gång vi hade lite tjat på motvindssidan så löste han det genom att ställa sig och kissa! Pinsamt! Trädklättrande är väl inte så farligt, men att kissa i rutan kan ju förstöra för de andra. Då var han trött! En grej jag ska tänka på till nästa gång är att gå snabbare tillbaka till stigen när jag transporterar in figgarna och sen lägga honom ner på stigen medan vi väntar på att de kommer tillbaka. Klockan är ju stoppad och jag tror att en sådan mikropaus med jämna mellanrum är vad han behöver för att trädklättrande, kissande och liknande inte ska uppstå. Kissat i rutan kunde han göra under den perioden vi provade att köra flying, han orkar inte hålla ihop utan pauser där hjärnan får springa ikapp benen. Det märks jättetydligt och det måste jag tänka mer på inför framtiden.


Efter den incidenten sa tävlingsledaren de fruktansvärda orden "en minut kvar", med bara en figurant inne och ungefär samtidigt som vi närmade oss 100-metersmarkeringen. "Nä nu jävlar ska du få visa att du kan springa", tänkte jag. Vinden låg på lite bakifrån på motvindssidan och jag tänkte (lyckades analysera situationen!) att skickar jag honom i bakkant på rutan så kommer han få vind om det ligger en figge längre in i banan som jag missat tidigare, om jag bara får ut honom. Jag ställde upp och spände ögonen ut i skogen och viskade taggande ord till honom. Han stack ut som en kanon och kom tillbaka bara några sekunder senare, med rullen i munnen. Vi gick på påvis och transporterade in figgen till stigen. Medan figgen och domaren anslöt sig till gruppen gjorde jag samma sak i bakkant av högersidan, där visste jag ju att han visste var figgen var. Och det verkade vara vad som krävdes för att han skulle koppla att han skulle markera, för återigen kom han tillbaka bara några sekunder senare med sin rulle. Lycka!


Ut på påvis, där han knappt drog i kopplet så trött var han, och vi kom fram till lådan. Figgen klev ut och berättade att han varit hos henne flera gånger och verkligen kämpat för att ta sig in, det hade märkts att han klurat ordentligt på vad han egentligen skulle göra men precis som jag trodde inte gjort kopplingen till att han skulle markera.


Vi transporterade in figgen till stigen och fick höra att klockan stoppats på 26 sekunder fram, vi hade alltså plockat in de två sista figgarna på 34 sekunder! Rutan i sin helhet var två figgar på motvindssidan, en i första hörnet och en i sista hörnet och en figge på andra sidan, i det sista hörnet, som låg i en låda.



Jag var rädd att de skulle ta ifrån mig den sista figgen, eftersom han uppenbarligen varit på henne, men det som drog ner betyget var enligt domarna inte att han försökt ta sig in i lådan utan att han försökt det så många gånger utan att markera. Sen fick vi i stort sett hela högersidan och bakkanten på vänstersidan oavsökt, vilket ju inte är så jättebra... Och så fick vi självklart nerdrag för kissandet (men konstigt nog inte trädklättrandet, det gäller att välja sina överslagshandlingar!). Betyg 5,5 / 6


Sammanfattningsvis fick vi avdrag för i stort sett allt annat än att vi hittade våra tre figuranter, men skitsamma för vi hittade dem! Och vi fick köra ända till 100-metersmarkeringen! Och vi hade så fruktansvärt jäkla roligt! Nu vet vi exakt vad vi behöver träna på och vad som ska åtgärdas för att vi ska klara inte bara godkänt utan även uppflytt nästa gång, så jag har nog aldrig varit mer nöjd. Jag tycker i alla fall det känns bättre att få men stora saker som dessutom är fullt träningsbara har skitit sig än att massa småsaker som det känns luddigt om man överhuvudtaget kan göra något åt är orsaken till att poängen blir så låga.


Man har i alla fall aldrig tråkigt när man tränar och tävlar med belgare och Askari är verkligen världens härligaste guling. Vi tar med oss lärdomar och erfarenheter med framförallt känslan från den här tävlingen och laddar för framtiden! Se upp!

Av Carro - 8 augusti 2010 14:19

Det finns så otroligt mycket att skriva om gårdagen men man hade nog behövt vara där själv för att se vilka moln jag svävade på under hela dagen. Med risk för att låta självgod, vilket jag med säkerhet gjorde både en och hundra gånger i går, så är jag så fruktansvärt nöjd och stolt över mig själv och min prestation. Och den lilla gula ska vi inte tala om, han är bara för fantastisk!


För er resultatnördar kan vi ju börja där så vi får det avklarat. Resultatet blev ej godkänd (en halv poäng saknades på specialen) och en andra placeringen (slagna av en vorsteh! IGEN!).

Summa lydnad: 166 / 197,5 Medel: 181,75

Summa special: 156 / 143 Medel: 149,5

Totalt: 322 / 340 Medel: 331,25


Dagen började med en nervositetshicka när det visade sig att infarten till klubben (där jag gjorde min praktik och alltså kört X antal gånger) var avstängd och jag trodde jag skulle bli tvungen att snurra runt hela Kista och aldrig komma fram. Det löste sig utan minsta problem men morgonen fortsatte med mer nervositetshicka då jag, som var helt inställd på att kasta mig ut i skogen och köra söket, fick höra att vi skulle börja med lydnaden. Mental omladdning så det bara sjunger om det!


Började med platsliggning och kände när vi gick in och ställde upp vilket otroligt fokus vi hade! Mitt i all förvåning (?) över detta så glömde jag bort vår rutin inför platsliggningen, men det fungerade bra ändå. 10 - 10. Under hela platsen stod jag och koncentrerade mig på min egen andning och försökte få utandningen att komma i ett svep, den skakade något fruktansvärt. Jag lyckades inte där och då, men ju längre dagen gick och ju mer jag koncentrerade mig på det, desto bättre gick det.


Där ligger min största seger med gårdagen. Mitt största problem i hundträningen är mitt fokus, som jag har så jäkla svårt att hålla på det jag ska. Jag jobbar hela tiden med att inte flyta iväg utan att ha fokuset just där jag ska ha det, både när jag tränar och tävlar. Att få mig ur balans har i stort sett varit den enklaste uppgiften i världen. I går övervann jag inte bara en utan flera situationer som tidigare utan problem skulle fått mig att tappa fokus totalt, och det var nog den största anledningen till att jag svävade på moln hela dagen.


Efter platsen var det en stunds väntan inför budföringen. Satte mig utanför plan och tittade på första hunden, som sprang till skytten vilket gjorde att vi fick komma in tidigare än beräknat. Här tappade jag säkert en del fokus från uppgiften och gick med tanken "fokusera inte på skytten, skytten finns inte, skytten är helt ointressant" hela sträckan bort. Självklart är den inte det när man tänker så och trots att jag tyckte Askari gick med blick-bakåt och stort fokus på mottagaren på vägen till startpunkten så valde även han skytten. Nästa gång ska det inte finnas någon annan än mottagaren i min hjärna, för det kan garanterat vara så att jag slängde något omedvetet, oroligt ögonkast mot den där förbannade skytten och på så sätt gjorde den viktig för Askari. Och så ska vi till nästa gång se till att träna ordentligt på störiga skyttar.


MEN jag laddade om! Trots en given nolla lyckades jag hitta precis rätt fokus inför lydnaden. Jag värmde upp med fotgående runt externbelöningen för att hitta rätt fokus även hos Askari, sen satt vi utanför planen och tittade på hunden innan. Strax innan det var vår tur ställde jag upp och gjorde lite vändningar på stället, sen satt vi och tittade igen tills precis innan det var vår tur. Askari låg bredvid och tiggde godbitar. Innan vi gick in på plan gjorde vi ett par vändningar på stället och enkla stegförflyttningar. Sen log jag genom hela lydnadsprogrammet.


Jag lyckades le, vara avslappnad i ryggen och pendla normalt med armarna utan att egentligen behöva tänka på det. Leendet var fejk första tre stegen men sen kunde jag inte sluta. Vi hittade verkligen in i vår bubbla och jag har nog aldrig upplevt Askari så med och fokuserad. En domare skrev i kommentaren att han var bitvis ur hand, de måste ha sett på fel hund (framförallt eftersom den kommentaren kom efter "fin kontakt och följsamhet", hur gick det ihop?). Åh det var så underbart! Några sneda sättanden och det där med "ur hand" gav poängen 8,5 / 8, det kanske stack i ögonen på gubbarna att se ett ekipage som hade så otroligt roligt inne på plan.


Övergången till framförgåendet var perfekt. Han drog sig något före i transporten fram, stretade bitvis i kopplet och stod inte still i halten. Jag ska lära honom att stanna på kommando och inte på min halt, utan själv gå ett steg till efter att han har stannat så han inte står med sträckt koppel. Alltid lurar det några ögon. 5 / 0


Övergången till läggandet var även den perfekt, ganska ska lösa upp honom lite mer innan nästa gång. Tydligen har jag ett dk som jag måste försöka hitta, bara den vänstra domaren som såg det så det måste vara någonting jag gör med vänsterhanden eller blicken. 8 / 9,5


Inkallningen var klockren, snabb, bra inbromsning och snabbt in. 10 / 10


Krypet har vi inte än, det ska vi försöka få till till nästa gång.


Apporteringen var mycket, mycket bättre än jag väntat mig med tanke på att gripandet har varit rent utav förkastligt den senaste tiden (framförallt efter en lång kedja). Jag la honom ner medan jag berättade att jag avstod krypet och den lilla mikropausen kanske gjorde sitt för att vi skulle kunna samla ihop oss inför apporteringen. Jag kanske ska strunta i att få till ett kryp? ;) Ngt slarvigt gripande och avslut gjorde poängen 8,5 / 9


Hoppet var en historia i sig då han hoppade ut och slog i den översta plankan rejält. Den åkte ur hållaren på ena sidan men kilade sig fast på den andra så den stack rakt ut från hindret. Askari landade med frambenen och hoppade ifrån med bakbenen så han kom tillbaka direkt, lika bra det för hade han satt sig där han landade hade han fått plankan rätt i ansiktet i återhoppet. Måste träna på att få ut honom mer på andra sidan och på att galoppera något språng innan han tar av från mig. Betyg 5 / 0


Det blev en lång paus innan vi fick åka ut i sökrutan. Jag hann titta på elithundarnas lydnad och glutta lite på utställningen, det senare var dock ganska tragiskt att se då där fanns belgare som stod och gäspade framför en viftande kampleksak och belgare med tom blick, stela kroppar och huvudet mellan skuldrorna. Snacka om att det var olika raser som uppehöll sig på högra och vänstra delen av tävlingsområdet! Bortsett från vissa speciella ekipage då, bl.a Sids mamma som ställdes och fick en slät etta i bruksklass. Sids mormor ställdes i veteranklass och fick CK om jag inte minns fel. Hon fick dessutom pris för utställningens högst bruksmeriterade hund.


Sen åkte vi ut i sökrutan och precis när vi kom dit kom regnet. Jag värmde upp Askari med en kort promenad och en markering på en av de andra sökdeltagarna som var jättesnäll och ställde upp. Askari markerade jättefint trots liggunderlag och fick beröm för att han inte var på figuranten, något som många fler än vi verkar ha stora problem med.


Fortsättning följer... Jag har lagt ett spår till Sid som jag tänker gå och ta nu innan jag skriver vidare!

Av Carro - 3 augusti 2010 23:10

Ett långt inlägg som jag personligen tycker är ganska läsvärt, framförallt som tankeställare kring vad det beror på att det blir fel i träningen ibland och som gör mig glad över att jag inte använder mig av fysiska korrigeringar när felen uppstår.


Har gjort två upptäckter den senaste veckan om att jag skapat problem genom att lära in dem och där lite funderingar kring konsekvenser av vissa beteenden gjort att jag hittat lösningar på problemen. Jag ska förklara närmare hur jag menar och det blir framförallt funderingar kring omedvetet användande av negativt straff (negativt straff = ta bort möjligheten till belöning).


Med Sid har jag länge haft problem med att han går över sista föremålet i spåret. Mitt första försök till lösning på problemet var att ha mer attraktiva föremål som slutföremål för att stärka upp viljan att finna slutet. Det hjälpte inte ett dugg, då Sid kunde markera (genom att "stämpla" i luften mot föremålets riktning efter att ha gått över det, stanna upp men sedan gå vidare eller dylikt) men inte plocka upp det utan fortsätta spåra min återgång.


Min andra lösning på problemet blev då att belöningen för att hitta slutet skulle få bli att fortsätta spåra, han skulle alltid ha förväntan på ett nytt spår. Därför la jag flera spår med bara ett föremål och direkt efter att ha hittat föremålet på det ena spåret släppte jag på honom på ett nytt spår med ett föremål. Ibland gick jag en bit med honom i koppel innan nytt påsläpp och ibland var det ett långt spår som blev gått som flera korta.


Det var i den vevan jag fick ett nytt problem, när jag la sammanhängande spår plockade han inte upp första föremålet, men kunde gå förbi det och plocka resterande föremål i spåret - utom slutet.


Att få fortsätta spåra är belöning för Sid. Att tvingas sluta spåra är för Sid ett straff för att plocka upp föremål. I och med att spårarbetet avslutas efter att slutföremålet hittats så straffas Sid för att plocka upp slutet. När jag försökte avhjälpa det genom att lägga korta spår med bara slut (stärka upp att hitta slutet genom att slutet skulle bli mer värt än spåret) så slutade han plocka upp första föremålet, eftersom det kan vara det sista. Sid vet inte om den fortsatte vittringen är en fortsättning på spåret eller min återgång till bilen, för honom är det bara ett spår. Sid vet inte med säkerhet vilket föremål som är det sista men han har betydligt större benägenhet att plocka tio centimeter långa pinnar än pipleksaker, petflaskor, kampleksaker och andra "roligare" föremål, eftersom det är dessa han straffats för att plocka upp. Han plockar heller inte gärna grejer nära dikeskanter, vägar, terrängskiften eller dylikt eftersom det oftast är där man, i all mänsklig stereotyphet, lägger spårslut (vet inte om stereotyphet är ett ord, men ni förstår nog innebörden).


En ny fundering att prova inför framtiden fick jag från Björn Åge, som har Sids pappa, nämligen att aldrig lägga spårslut. Lägga längre spår än jag planerat att gå, lägga föremål precis som om de varit slut men låta spåret fortsätta. Ta för vana att regelbundet bryta mitt i spåret för en liten mystund, lite korvätande eller lite kamp- och jaktlek. Att lägga mina mentala spårslut i något av dessa avbrott. En form av straff kommer det fortfarande bli, eftersom möjligheten att få fortsätta spåra försvinner, men jag tror risken är betydligt mindre att sannolikheten för att spåra minskar än att sannolikheten för att plocka apporter minskade.


Med Askari har jag haft problem med tävlingsträningen av budföring. Delarna 1) att springa till mottagaren och 2) att springa tillbaka till mig fungerar bra. Men inför tävling vill jag dels lägga många belöningar ute hos mottagaren men dels träna att han ska kunna springa från mottagaren utan att först ha fått belöning hos denna. Detta har inte fungerat något vidare då något av skicken i stort sett alltid blivit dåliga.


Idag kom jag på var problemet ligger. Vi var på ÖBK och tränade tävlingsmässig budföring med Annica. Planen var att skicka till Annica, tillbaka till mig och sen tillbaka till Annica för belöning. Första försöket sprang Askari till Annica, krumbuktade lite och sprang sedan tillbaka till mig, utan minsta tendens till att sätta sig fot eller ens vrida på öronen när hon försökte ropa tillbaka honom. Vi gjorde om och denna gång satte han sig fint, fick en klapp och sen springa tillbaka till mig, vilket han gjorde fint. Sen på skicket tillbaka sprang han inte ens hela vägen fram till Annica utan gjorde en lov framför henne samtidigt som han krumbuktade sig och sprang i 190 tillbaka till mig.


Han försöker komma åt sin fasta rulle.


I söket har vi länge jobbat med att Askari inte ska gå på figgarna i legan. Efter att ha tränat mycket specifikt på att markera på lagom avstånd från figgarna började jag lägga in att om han kommer för nära innan han markerar plockar jag ut rullen och skickar om honom på nytt. Det har fungerat jättebra och markeringarna ovanpå figgarna, efter en tungkyss eller efter att först ha mallebrötat sig lite har minskat ner till minimum och han har blivit jätteduktig på att ändra beteende om jag skickat om honom på nytt.


När Askari sätter sig fot med mottagaren, får springa tillbaka till mig och sen blir skickad tillbaka har han kopplat det till den intensiva markeringsträning vi haft i söket och alltså tagit omskicket som ett straff för att han satte sig fot hos mottagaren. Han ändrar sitt beteende och försöker istället markera innan han kommit fram till mottagaren, på det avstånd jag lärt honom i söket.


Hade jag haft mer tid innan vi förhoppningsvis ska tävla budföring för sista gången hade jag lagt ner tid på övningar som fått honom att förstå skillnaden, att "marsch" betyder spring rakt fram och sätt dig fot hos det som finns där och "sök" betyder spring rakt fram, hitta människan, håll dig på avstånd och kom tillbaka med rullen när du gjort det. Nu blir istället lösningen den enkla att allt som oftast ge belöning hos mottagaren för att visa att det faktiskt var att sätta sig fot som var det rätta och ibland låta honom springa tillbaka till mig fast med efterföljande belöning hos mig. Det vi framförallt ska träna på är första skicket till mottagaren, för att verkligen stärka upp "spring och sätt dig fot". Men skulle han få för sig att göra en "markeringslov" är det inget mer med det än att jag rycker på axlarna och skrattar åt min galna belgarpojke och glädjer mig åt att jag har en hund med både humor och vilja att alltid göra sitt bästa. Och jag är trots allt mer rädd om våra avståndsbelöningar i söket än våra budföringar.


Ibland kan det vara värt att tänka lite extra på att man lär hunden det den får belöning för, inte det man tänkt att lära den och att belöningen för hunden inte alltid är samma sak som belöning vi tänkt att ge dem.

Av Carro - 2 augusti 2010 14:08

Så kan man sammanfatta förra veckans hundträningsstatus. Vi har varit iväg på ett par sökpass och ett par lydnadspass med båda pojkarna och de har gått riktigt bra ungefär varannan dag, självklart inte båda två samma dag.


Askari har fått träna markeringar i söket på frestande figgar, vårt största bekymmer i söket. Träningen i måndags blev helt "out-of-control" när Askari fick för sig att liggunderlaget Sofia låg på bara skulle med in till stigen. Den fina planen som gjorts upp i händelse av dylika situationer var tvungen att spolas totalt och Sofia fick sig en brottningsmatch med galen malinutt. Vad är det Thomas brukar säga? "Så mye galskap, så litt vett". Planen för hela träningspasset fick spolas och vi tränade markeringar. Den urpsrungliga planen om han skulle fått för sig att smaka på ett liggunderlag var att Sofia skulle hindra honom genom att hålla i halsbandet, jag kalla in honom och så skicka om tills han markerade utan att smaka. Som sagt, det gick inget vidare. Första skicket fungerade den planen inte alls utan jag fick komma in och montera loss honom och föra honom tillbaka till stigen. Nästa skick på samma figge gick bättre och sista skicket sprang han fram, satte sig bredvid figuranten och verkade anstränga sig riktigt hårt för att komma på vad som var den rätta vägen att gå.


Resten av veckan har vi fokuserat på just svåra markeringar och det har gått så mycket framåt! I helgen var vi i Rö hos Melissa som har ett C-barn (Lava x Gere) och tränade i helt ny ruta med en ny figge oh han gjorde det jättebra. Nu känner jag mig mest laddad inför helgens tävling, några lydnadspass finns inplanerade i veckan och förhoppningsvis får vi till något sök också.


Lydnadsmässigt har Askari fått jobba med budföringar och apporteringar, som ser bättre och bättre ut. På onsdag ska vi till klubben och träna hopp och framförallt, hopp i kedjor. Framförgåendehalten har jag litegrann lagt ner, får se om jag får tid att pilla lite med den till veckan. Vartannat pass har söket gått klockrent och vartannat pass lydnaden, förhoppningsvis synkar dessa två bitar varandra till helgen. En sak är säker, det är aldrig tråkigt att träna gul!


Sid har fått officiell lydnadssemester. Det märks att han varit sliten från lägret och haft svårt att koppla av och svårt att koncentrera sig. Egentligen borde han få söksemester också, men det är så himla svårt att låta bli. Tre lydnadspass blev det i veckan innan vi bestämde oss för semester och mittenpasset gick riktigt bra. Vi var på klubben med Karin och Annica och tränade frivilliga fria följ med störning och det känns som att någon form av lösning börjar visa sig. Jag testar lite med att belöna med kamplek och skall, efter inspiration från Sofia och Logan. Under passet stod Karin och Annica utplacerade på träningsplanen och Sid fick frivilligt söka sig in till min sida och hålla sig där. Det känns som att vi får gå tillbaka dit för att hitta shapingkänslan även i fria följet. Karin och Annica störde oss när vi var i närheten och ökade på störningarna mer och mer. Sid skötte sig kanonbra och stod emot störningarna mycket bättre än jag väntat mig. Ett par gånger missade han och då fick Karin (som han missade på för att hon är bäst på att störas!) hålla honom i halsbandet medan jag engagerade mig med låtsashunden Molgan. Han svarade riktigt bra på det och jobbade sig snabbt tillbaka när Karin släppte halsbandet. Härligt!


Belönade med tennisboll som han fick skälla på sen, vilket hjälpte för att hålla honom borta från framförgåendetanke (vilket är situationen då vi mest jobbar med bollbelöning i lydnaden). Det känns riktigt bra, vi får se hur det hela utvecklar sig.


Nu har han i alla fall semester, för varken han eller jag klarar den här värmen. Eller, rättare sagt, jag klarar inte värmen och Sid kräver att jag är en fokuserad och alert tränare (inte som Askari som ställer upp på vad som helst). Nu ska vi fokusera på platsliggning, budföring, uppletande och spår- och sökarbete en period tänkte jag, så tar vi upp lydnaden de dagar vädret är svalare.


Det var allt för nu, nu ska jag fortsätta (eller rättare sagt börja) med dagens jobbsökning och sen väntar ett lass med papper som ska sorteras och en hög med pappersarbete som vill bli gjort.


So long!

Askari · Hund · Lydnad · Sid · Sök
Av Carro - 23 juli 2010 17:34

Nu är jag och Sid hemma efter ett fyra dagar långt sökläger i Hälsingland för Canis Ulrika Norell. Det har varit fyra dagar med perfekt väder, mycket bra träning, härlig natur, mysiga kvällar, givande diskussioner och ett stort kliv framåt i träningen av både söket, uppletandet och lydnaden.


Min och Sids utgångspunkt i måndags förmiddag var att vi i söket jobbat för att hitta rätt belöning hos figuranterna utan hundraprocentigt resultat. Vi har gjort systemövningar med figgar ganska nära stigen, patrullstigar och vindövningar i koppel. Tempot var trav eller möjligtvis långsam galopp, Sid har inte riktigt förstått grejen med sök och den tändningen och intensiteten han har i spåret har inte på långa vägar infunnit sig i sökarbetet. Det är en rejäl skillnad på det nu.


Det första vi gjorde i måndags morse var att experimentera ytterligare med belöningarna. Jag tycker att vårt absolut bästa pass före lägret var det när vi hade kamplek, petflaska och pipgrej och figgarna fick byta mellan dessa tre. Ulrika ansåg att det var alldeles för mycket för både figgarna och honom att hålla reda på och det i den stora, galna belöningssituationen fanns risk för dels att han tappade fokus på vad han egentligen gjort före galskapet utlöstes och dels att det, med lite mer ovana figgar, blev klumpigt och fumligt vilket inte alls gynnar honom i hans upplevelse.


Nya planen blev att låta figgarna jobba med en kampleksak och ta godisätarpauser mellan korta sekvenser med lek. Jag var väldigt skeptisk, då godisbelöning är det som fungerat allra sämst på honom i sökskogen och jag gärna ville driva på lite galskap för att få upp tempo och attityd. Ulrika fick mig ändå att prova och det fungerade riktigt bra. Figgarna fick med sig hans bitstockar ut i skogen och första passet blev Sid lite konfunderad och började bevaka istället för att komma in till stigen när figgen blev passiv. Han kom redan på nästa skick på bättre tankar och kunde släppa och komma tillbaka till stigen. Mot slutet av veckan blev han mer och mer sugen på godbitarna och nöp säkert i några fingrar i all hast. En stor nackdel med godbitsbelöning i skogen är att jag tycker det verkar stimulera till nosande i backen mellan att leken avslutats och han börjar springa in mot stigen. Jag får se hur det hela utvecklar sig, för i övrigt gillar både jag, Sid och figgarna den här belöningen.


Sid tände rejält på sök under de här fyra dagarna och gjorde stora framsteg. Mitt mål med varje pass var att få figgarna längre ut på djupet och mer och mer dolda, men behålla en fin attityd och bygga upp förståelse och självförtroende. Det måste jag säga att vi lyckades med med råge. Sista passet i torsdags låg figgarna i stort sett ute på djupet och liggande eller sittande bakom eller gömda i naturliga legor. Under det passet fick han dessutom sitt första tomslag, då han gick ut på ena sidan, snurrade runt och letade ute på djupet en stund, fick inte vind och verkade då "rycka på axlarna" och bege sig tillbaka till stigen. På vägen förbi mig på stigen sprang han med svansen i topp och en attityd som sa "nähä, ingen där, men då sticker jag väl ut här då!", precis så som man vill ha det. Det har verkligen hänt massor vad gäller attityd, förståelse och självförtroende då han har en helt annan säkerhet i sina beteenden i skogen nu än vad han hade när vi började i måndags.


En annan sak som märktes tydligt är att han jobbar mycket mer intensivt och tycker det är roligare när han verkligen måste använda näsan. Då får han upp tempot och verkar nästintill outtröttlig. Bra!


På onsdagens lydnadspass började vi titta lite på markeringarna. Jag utgick från de övningar vi gjort med bitstock och de skällande bevakningar vi fått fram där. Från synlig bitstock med mig ståendes med ögonkontakt kunde vi ganska snabbt avancera till dold bitstock, annan leksak och med mig sittande och liggande. Jag har bara sträckt det till ungefär fem-sex skall än så länge men det verkar bli riktigt bra. Han har ett högt, jämnt och garanterat vägledande skall. Det bådar gott!


Lite saker att tänka på framöver är:

  • * Mitt stigbeteende. Att kunna fånga upp honom med kroppen och rikta honom rakt med mina axlar och mitt kroppspråk var han än kommer ifrån på föregående sida.
  • * Lägga figgarna längre ut redan i början. Nu har vi börjat på kanske 15-20 meter, jobbat ut de på 50 och sen avslutat på 15 igen. I fortsättningen kan de gott vara på 25-30 i början, jobbas ut på 50-60 och avslutas på 15, för att så småningom kanske börja på 50 men jobbas inåt först närmare och närmare slutet.
  • * Hitta gator i skoegn där det är lätt för honom att välja rätt väg och placera figgarna rakt ut i dessa gator (större chans till lyckanden).
  • * Våga ge utmaningar och även lägga figgar där han måste kämpa i terrängen.
  • * Skicka ut tomt men lägga ut en figge nära stigen på tillbakavägen, för att främja bra attityd i tomslagen och näsan på hela vägen.
  • * Jobba markeringarna riktigt bra på appellplan innan de tas ut i skogen och riktigt bra på mig innan de provas på andra.
  • * Förstärk att han markerar liggandes.

Uppletande har vi också jobbat med och jag har alltså fått träna mycket på mitt stora ångestmoment, apportering. Jag tycker verkligen inte om att träna apportering eftersom det är det moment där jag har mina största svagheter som tränare och har som sämst tränarfärdigheter. I kombination med en hund som inte är "tålig för förarfel" på gammal hederlig SBKska så har det mest blivit pannkaka med alltihop.


Men, face your fear heter det ju och jag har båda anmält till en endagars apporteringskurs för Fanny och ägnat flera pass under lägret till att träna just apportering.


Under första uppletandepasset tränade vi avlevereringar genom att jag satte Sid ute i rutan, la ett föremål framför och ställde mig själv på stigen. Stadge- och störningsträning har gett resultat eftersom jag till en början inte trodde en sekund på att jag skulle kunna lämna Sid bakom ett föremål utan att han reste sig, tog grejen och stack på ärevarv. Men se, det gick bra och vi fick till avlevereringar från 50 meter utan mer tugg än något enstaka omtag. Även detta bådar gott för framtiden och apporteringsknuten i magen släppte en aning.


Andra uppletandepasset jobbade vi med själva letadelen som vi tränade på samma sätt som sökarbetet. Börja med grej nära som hunden får bjuda på att leta upp/vinda in och flytta grejen längre och längre ut (d.v.s. shejpa hunden till att leta längre och längre ut). Precis som i söket var vi också noga med att alltid lägga föremålen rakt ut från mig så hunden lär sig att gå dit mina axlar pekar, för där finns grejerna. Hemma ska vi jobba med ingångarna och sista delen av avlevereringarna och sen kedjar vi ihop det här. Det känns riktigt kul att vara igång med uppletandet, jag som dragit mig så...


Lydnad körde vi som sagt ett pass på onsdagseftermiddagen och förutom att jobba med markeringarna tittade vi på krypet och ännu mera apportering.


I krypet gjorde vi stora framsteg, framförallt eftersom vi tog oss från sittandes framför till ståendes vid sidan, något jag inte skulle provat än på länge om inte Ulrika hade sparkat mig i baken.


Något jag påminner mina elever om ofta, men glömmer lätt bort att göra det själv, är att faktiskt prova hur beteendet fungerar i sin "rätta miljö" för att veta vad man ska träna på. Jag är mycket för att bygga stabila grunder och ta steg för steg i inlärningen, men det finns ingen anledning att ta det i fler steg än nödvändigt och stegen behöver ju inte nödvändigtvis se likadan ut för alla hundar. Med vissa hundar måste man gå vägen genom liggande baklängesfot för att de ska kunna krypa vid sidan, med andra kanske det räcker med att de är vana vid att bjuda på kryp framför och på andra beteenden vid sidan för att de ska kunna koppla ihop dessa. Jag är glad att Ulrika fick mig att våga prova eftersom jag nu vet att jag kan fortsätta sträcka antalet krypsteg med mig ståendes framför Sid för att ha koll på kvalitet i beteendet, medan jag parallellt kan låta honom bjuda på några steg vid sidan för att hålla det färskt.


Med apporteringen jobbade vi med gripandet från marken och på att ta den i mitten. Jag fick i uppgift att stå stilla och rak i ryggen, lägga apporten på samma ställe varje gång och göra en repetition i taget (d.v.s. lägga ner apporten på nytt inför varje repetition) en period för att rensa ur allt skräp ur apporteringsträningen (t.ex. en förvirrad tränare, fummel, runt-tassande och dåliga kriterieplaner). Sträck på dig! Stå stilla! KLICKA! hördes från Ulrika och jag ska ta med mig de tre uppgifterna till de närmast kommande apporteringspassen. Nu ska vi få ordning på apporteringen och framförallt på attityden i den!


Eftermiddagarna och kvällarna har vi ägnat åt labradorhetsning och på tok för lite sömn, men även trevliga prat, diskussioner och goda plockmiddagar tillsammans med Tina och Åsa, som bodde på samma vandrarhem som jag och Sid.


Nu har jag laddat in alla bilder som jag tog på lägret, ska sätta mig och redigera de nu och hoppas kunna lägga ut några här och desto fler på facebook under kvällen.


Återkommer!

Hund · Kurs · Lydnad · Sid · Sök · Uppletande

Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards