Ikväll har jag åkt skidor med Sid. Vi åkte ut på skogsvägen som är plogat för timmerbilarnas och vildsvinsmatarnas skull. Det var fullmåne och knäpptyst, jätteläskigt och hur magiskt som helst. Det finns inte många känslor som slår den att åka bakom mjukt galopperande tassar i fullmånens sken. Och jag har verkligen noll kontroll på både hund och skidor, så jag använder samma strategi som när jag sätter mig i en bergochdalbana: jag litar på maskinisten och dör jag så har jag i alla fall njutit på vägen dit. I det här fallet är maskinisten Sid och att åka skidor tillsammans stärker vårt samarbete och mitt förtroende för honom något enormt. Och han är så jäkla duktig. Finaste, finaste Sid. 

Jag har flera vänner som jobbar och sliter sitt hår med momentet "rutan" där hunden ska springa till en 3 x 3 meter stor ruta markerad med koner och plastband. Jag hade stora problem med det här momentet med min Ebba och det kändes som att hon aldrig blev riktigt klockren och säker i momentet. Med Sid har jag jobbat på ett helt annat sätt och fått ett klockrent sändande redan från första träningspasset. Han har även ett bruksframåtsändande som börjar se riktigt, riktigt snyggt ut. Framåtsändande av alla dess slag har gått från att ha varit en akilleshäl till att bli ett av mina absoluta favoritmoment, som jag även håller specialkurser i. Jag tänkte bjuda på en serie inlägg med lite tankar kring hur jag jobbat, det första kommer idag och handlar om den grundligaste grundfärdigheten till alla typer av framåtsändanden. 

Jag jobbar mycket med olika förkunskaper som egentligen inte har någonting med själva momentet att göra, men som är bra färdigheter att ha i bagaget när det är dags att börja lära in momentet. 

Den allra viktigaste förkunskapen för just sändande till ruta tycker jag är "spring bort från mig rakt ut i ingenting". Det är en ack så underskattad grundfärdighet. Man kan börja med sådana framåtsändanden till bur, till plattform, till leksak eller till en target för att snabbt få fram rätt beteende (eller som en förkunskap till att kunna "springa bort från mig rakt ut i ingenting"). Jag tycker det är enklast att få fram det på promenad och jag bygger i stort sett hela grundträningen på promenaden innan jag plockar in den på appellplanen. Jag tror att många hundar har så hög förväntan på att alla roligheter sker i närheten av sin förare när man kommer ner på appellplan (och hela klass 1 går ju ut på att hunden ska söka sig mot, med och till föraren så har man tränat klass för klass är det inte konstigt att hunden har dessa förväntningar). Det kan kännas som en fysisk omöjlighet att få hunden att springa bort från mig som förare, när det egentligen handlar om att hunden håller sig där den tror det lönar sig mest.

Alltså, genom att börja träningen på promenaderna utnyttjar vi hundens (brist på) förväntningar och har stor chans att få fram rätt beteende. Jag har en boll i ena handen, klicker i den andra och kastar bollen över hundens huvud när den springer bort från mig. Om hunden inte springer iväg händer ingenting annat än att vi fortsätter gå promenad. Har jag en hund som blir väldigt fixerad vid bollen kan jag börja med godbitar. Jag kan även jobba parallellt med att vända sig bort från bollar och godbitar i andra situationer för att göra det ännu enklare för hunden att komma på rätt spår.

Jag försöker kasta först och klicka när bollen/godbiten uppenbarar sig framför hunden. Hunden hör alltså klicket samtidigt eller precis innan den får syn på bollen/godbiten. Det gör att jag får en hund som inte vänder upp mot mig när den hör klicket utan snarare accelererar framåt i väntan på sin belöning. Det här kan vara knepigt att få till rent kordinationsmässigt, men det är en träningssak som man kan jobba med även utan att blanda in hunden. 

På den här filmen ser man ett bra exempel på när hunden fortsätter framåt efter klicket. Sid fortsätter galoppera tills han får sin boll. Den här förkunskapen använder jag alltså även till inlärningen av hopp över hinder.

http://www.youtube.com/watch?v=o_s52cfXO5M

När hunden bjuder på galopp framåt så fort jag tagit emot bollen börjar jag hålla i halsbandet och "ladda" innan jag släpper. När hunden börjar springa framåt så snart jag släpper halsbandet (vilket bör ske på en gång) så börjar jag lägga in kommandot precis innan jag släpper. Jag vill gärna se att hunden låser blicken framåt så fort jag tar i halsbandet och startar direkt på släpp eller signal samt fortsätter behålla blicken och fokuset framåt tills belöningen kommer. 

FÖRKUNSKAPER TILL FRAMÅTSÄNDANDE/RUTAN #1

• Springa rakt ut i ingenting
• Springa till bur/plattform/leksak/target
• Vända sig bort från belöningen
• Komma tillbaka med kastad leksak
• Låsa blicken framåt när jag tar i halsbandet
• Att jag som tränare kan tajma bollkast och klick

Även igår gav jag mig ut på skidorna men den här gången på åkrarna hos mamma och pappa. Den ursprungliga planen var Hallstaviks golfklubb men den slopades, vilket var tur för Sid var helt galen. Han släpade mig runt hela uppvärmningspromenaden, skällde som en tok när skidorna väl kom på, vilket han bara gör när han är extremt upphetsad, och tvärnitade regelbundet för att gräva i marken i äkta överslagsanda. Djupa andetag, en del mer eller mindre uppmuntrande tillrop ("MEEEEN SNÄLLA! Ge dig nu!") och tre varv runt åkern i lössnön senare så började det gå riktigt skapligt. Det var massa viltspår på åkern som var intressanta första varvet, men som han sprang över utan vidare så snart vi kommit igång. Det är märkligt det där att det verkar som att ju mer jag fokuserar på viltspåren desto mer intresserad blir han...

Efter ett par kilometer var jag helt mör i benen och gav upp. Nästa gång jag ska uppåt Hallstahållet, vilket blir om två veckor, SKA jag ut på golfbanan. 

Idag var min plan att Sid skulle få vila men ju vackrare väder det verkade bli desto mer sugen blev jag på att ge mig ut på skogsvägarna. Dock satte ett ovälkommet magkrig och en blixtrande huvudvärk stopp för de ändrade planerna. Sid och Kaj har alltså fått sig en rejäl vilodag idag, vilket jag försöker intala mig bara är bra för dem.

På eftermiddagen fick de leka lite i hundgården medan jag försökte peta i mig lite mat och på vägen in så pillade jag fem minuter lydnad med de båda två. Sid fick träna utgångar i saktagåendet och gick så himla fint. Vi tränade även ingångar från olika vinklar i hög aktivitetsnivå och jag ser en väldigt tydlig röd tråd där ingångarna blir sneda när han vänder upp för tidigt. Ett par klick för att söka sig djupt in på vänstersidan före vändningen och vi fick alla repetitioner rätt. Härligt när man kan lösa träningsknutar på bara ett par minuter. 

Kaj fick springa ut från mig och få klick och belöning framåt. Har känt mig låst att inte kunna påbörja det eftersom jag fortfarande inte tagit tag i det där med att komma tillbaka med bollar. Idag körde jag hela mini-frolics och kom även på att Kråkas maine coon-mat borde funka nästan lika bra som kulkorv. Egentligen borde vi inte ha tränat framåtsändande alls eftersom det bara står en sak på planeringen just nu: stå stilla. Majsdjuret ska ju ställas ut om tre veckor. 

Tio minuter ute med hundarna gjorde mig helt slut och faktiskt hundarna likaså. Sid är nog ganska trött i kroppen efter helgens bravader men kan inte riktigt erkänna det så länge huvudet går på högvarv. Som min kloka syster uttrycker det "han har nite spring i benen, han har spring i hjärnan".

Fredrik kom hem med den svarta virvelvinden som hälsade genom att kasta sig upp i soffan och borra ner klorna i mitt ansikte. Respekt? Jag stannade hemma med alla tre hundarna medan Fredrik åkte på kursen i kommunikation och beteende själv ikväll. Det känns jättekonstigt och jag vill bara att han ska vara på väg hem snart så jag kan få rapport från alla möten för att därefter ringa upp Åsa och få rapport från samma möten av henne. 

Min mage har ballat ur totalt och gör jätteont, liksom huvudet som inte riktigt har hängt med under hela helgen. Jag har känt mig väldigt trött och stressad senaste veckorna och ett par dagar hemma känns som att det kommer göra jättegott om jag bara kan koppla av. Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag kan vara tillbaka på jobbet på onsdag, jag börjar redan bli tokig av att gå hemma och inte orka göra någonting. 

En riktigt god nyhet idag är att bolagsverket nu godkänt det nya företagsnamnet och därmed går min enskilda firma hundID i graven. Numera är jag styrelseledamot i Norra Stockholms hundcenter [hundID] AB. Så stolt så jag nästan spricker, hur ska jag då känna mig när lokalerna står klara och själva verksamheten är igång? Bara två veckor till konstgräs nu, två veckor...!

Ett något splittrat inlägg, men det är ungefär så det är just nu. Stökigt i både bilen, huset, magen och huvudet. Men det ska väl ordna upp sig snart.

Sid har haft semester med sin husse i slutet på arbetsveckan medan jag och Kaj planerat våren tillsammans med Åsa på www.dailydog.se som jag samarbetar med och ska hålla kurser för. Kaj fick träna på att koppla av i ny miljö, vara lugn och tyst på andra sidan rummet från mig och bara hänga. I torsdags sov vi hos Charlotte på Kungsholmen och han fick gå en lång promenad i Rålambshovsparken. Vi mötte både hundar och harar, han var något yvig och ville gärna upptäcka hela världen som fanns inom kopplets radar ifrån mig så fort som möjligt så vi snabbt kom vidare. Han coolade ner sig efter en stund och gick fint i kopplet, tog kontakt och höll position trots störningar. Duktig Majs. Att sova borta gick också bra, helt slut efter en lång dag.

I dag var jag och Fredrik ute och spårade med de stora hundarna. Jag la två spår till Fia och Fredrik la ett långt till Sid.

Fia var helt grym! Hon gick lös hela vägen till spåret och jobbade antijakt och följsamhet enligt skolboken. Fredrik har tränat själv senaste veckan då jag varit borta mycket och jag har inte sett henne ute i skogen sen förra helgen. Jag är riktigt imponerad av deras framsteg! Även spåret gick helt klockrent och hon tuffade på i spårkärnan, plockade grejer och hade ett riktigt fint driv. Fredrik fick jobba med linhantering, att läsa henne och att inte hänga på i det tempot hon ville utan gå med lugna steg och ett lagom motstånd i linan. Sen fick hon gå lös hela vägen hem också och vi utmanade henne genom att jag helt plötsligt sprang iväg bort från dem. Det var jättejättejättesvårt och gick sådär, men vi utvärderade träningen bra och gjorde förändringar som vi såg resultat på. 

Planen var att hon skulle få ta sitt andra spår (som utgick från tomten hemma) direkt om hon gick bra på vägen hem, men hon blir så trött av antijaktträningen så vi lät henne vila medan Sid fick gå sitt spår.

Fredrik hade lagt nån kilometer i skogen bakom huset och vi hade massa viltstörningar. Vissa övergångar checkade han av innan han tuffade vidare och andra brydde han sig inte om alls. Fredrik hade varit jätteduktig med pinnplaceringen och lagt pinnar i samband med viltövergångarna så Sid direkt kunde få belöning för rätt val. Tio pinnar låg ute och vi plockade in alla. Slutpinnen var vi nära att missa då Fredrik lagt den precis före ett dike. Det var riktigt bra placerat eftersom vi märkte att Sid gärna springer på när han kommer till ett dike och kastar sig över på andra sidan för att ta reda på var spåret fortsätter. Pinnar i och precis före diken ska vi köra mer. 

Sid fick även ett uppletande i en korridor på 60 x 15 meter. Föremålen låg på ungefär fem, trettio och femtio meter. Han tog de i ordningen trettio, femtio och fem. Full fart ut och in. Måste träna lite renare avlevereringar bara, nu har han väldigt hög förväntan på att få leka med uppletandeföremålet eller få byta till belöningen på en gång. Detsamma gäller med spårpinnarna. Han tyckte det var roligt att få köra uppletande igen, det var länge sen.

Sen fick Fia ta sitt andra spår. Då var det mörkt och det hade legat 1,5 timme, den längsta liggtid hon haft någon gång. Hon gjorde det klockrent och jag tror spårGuden var med oss idag (eller så var det bara en jäkligt skillad spårläggare). Fredrik började tveka på om hon var rätt och stannade upp, Fia tryckte först på men Fredrik var fortfarande osäker. Då stannade hon upp en stund därute, men när Fredrik fortfarande inte litade på henne så tog hon en lov tillbaka, förbi oss, kollade av där hon kom ifrån för att sedan tuffa vidare dit hon velat hela tiden. Den här gången följde Fredrik med och de dök rakt på en pinne. En helt perfekt belöningsplacering för det trevliga spårbeteendet. Jag önskar att det fanns spårprov i skog som inte innehöll någon lydnadsdel, då Fia är jätteduktig spårhund som spårar riktigt bra trots ganska lite träning. 

I morgon ska vi spåra igen, om det inte kommer en halvmeter snö under natten men det hoppas jag det INTE gör.

I onsdags åkte jag och pojkarna till Kungsör för att träna lydnad med Fanny, Thomas och Maria. Vi ska träffas en gång per månad och coacha varandra mot årets mål. Ett lovande upplägg och det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig. Jag tycker det känns väldigt bra att ha flera som pushar mig vidare i träningen under det här året då jag kommer ha så mycket annat för mig som riskerar att putta ner träningen från prioritetslistan och det vill jag inte. 

I onsdags jobbade jag och Sid på budföringar. Både Fanny, Thomas och Maria fick vara mottagare och vi körde både belöning direkt efter ingången och efter hantering. Sid sprang fort och såg ut att vara lugn och trygg i hanteringen. I de tävlingsmässiga budföringarna var han tveksam på återgången till mig när han inte fått belöning hos mottagaren. Det ska vi fila på till nästa gång, samt baklängeskedja ihop och göra helt tävlingsmässig. Detaljmässigt glömde han bort sitten i utgångsställningen ett par gånger.

Vi körde några inmarscher på plan som kändes jättebra, mycket fint fokus och attityd. Detaljmässigt återkom ingången igen, han var lite för på för att orka jobba in rumpan ordentligt och både vänstervändningarna och ingångarna blev halvdanna med för tidiga sättanden och framtassarna ganska nära mina tår. Jag kände det redan i uppvärmningen men valde att avse från den detaljen och vara nöjd med fokus och engagemang. Och det var jag!

Sista passet körde vi framförgåendet. Han hade lite svårt att hitta en riktning i början och drog åt ena eller andra hållet. De gånger som blev bra var när jag ställde upp honom helt rakt. Ska träna mer på att efter ett par repetitioner på samma sträcka medvetet ställa honom snett och låta honom hitta riktningen ändå. Avvikelsen var dock inte så farlig, nån meter åt sidan bara, och jag släppte igenom det för att äntligen kunna få till en helhet i momentet. Att gå långt var inga problem, när han kommit in i rytmen så höll han den. Maria tyckte han skulle gå på lite mer och det gjorde han när jag gick på lite mer. Jag kan tänka mig att det ger ett mer självsäkert intryck. 

Vi tittade lite på utgångarna i framförgåendet då jag först provade en då jag kommenderade honom fot och därefter "sakta" ("före"). Då hade han svårt att byta tanke. Istället fick han följa frivilligt vid min sida och vänta på sakta-signal och då gick det bättre. Jag tänker mig att köra på frivilliga fotgåenden tills han kan byta till sakta-tanke efter tävlingsmässigt antal meter och därefter lägga på ett "här" eller "fot"-kommando. Kriteriet för att få sitt älskade sakta-kommando ska dock vara att följa fotgåendemässigt vid min sida. Jag är väldigt nöjd med alla delar i hans framförgående och tror hans blivande framåtsändande kan bli riktigt bra. Just sändande-moment var något jag ville lägga väldigt mycket krut på med Sid för att få riktigt bra och det verkar vara på rätt håll, vilket känns härligt, härligt! 

Som avslutning fick vi följa med på en inmarsch till en platsliggning. Sid kändes helt ok i situationen men vi måste träna mycket mer på det. Fick tips av Åsa dagen därpå att träna platsliggning med andra hundar utan att Sid behöver ligga, så just fenomenet "massa hundar ligger på rad och stirrar ut i tomma intet" inte blir något konstigt i sig innan jag lägger krav på att Sid också ska ligga. Det känns som ett bra tips och nu börjar en plan ta form.

Störningsmässigt skötte han sig bra. Medan han jobbade satt det hundar uppbundna eller i bur som han inte reagerade nämnvärt på, inte ens när det skälldes till. Han kunde jobba på trots att det kom och gick folk i lokalen och vi fick flera hundmöten utomhus utan problem.

Han gjorde utfall mot en hund som tränade agility och gjorde nosduttar från kontaktfälten. För kort avstånd, för trött, för lite space, för märklig situation plus att han inte fått bearbeta den hundens entré i hallen ordentligt. Jag ska inte "skuldlägga" mig själv mer än nödvändigt, men det hade faktiskt inte hänt om jag hade varit mer uppmärksam och duktigare på att se att situationen var för svår och inte sätta in honom i den. Den insikten är bra, eftersom den gör att jag kan se hur situationen kan undvikas eller hanteras på ett bättre sätt. Tyvärr kom den insikten efter första utfallet vilket gjorde att jag inte kom in i uppgiftstanke på en gång utan fick ett utfall till direkt efter innan jag kunde börja jobba med honom och få honom att börja bearbeta. Pust! Man lär sig hela tiden och jag får inte hamna i "helvete också"-tankar när det händer, men de allra svåraste situationerna för mig är när han inte får göra utfall. Till exempel i en trång inomhushall. Ytterligare en lärdom: sätt inte in varken honom eller mig i sådana situationer. Vad som gör mig väldigt nöjd är att det fanns minst tio situationer under träningspasset där han antagligen hade gjort utfall för ett år sedan men nu kunde hantera. 

Till nästa gång: 

- Budföringen tävlingsmässig.

- Ihop med hela framförgåendet.

- Hela appellen tävlingsmässig. 

- Riktning i framförgåendet trots snett utgångsläge.

- Vänstersvängar och bakdelskontroll i hög aktivitetsnivå och med heta belöningar. 

Kaj fick inte träna, bara mingla. Han lekte bra men var lite pipig, orolig och hade svårt att koppla ner. Nästa gång ska han få komma in och köra filtträning på mer välplanerad basis. Planen för honom just nu består i stort sett av lek och att vara stilla, samt växlingar däremellan. 

La 2 kilometer spår till Sid på väg hem från jobbet idag, i skogen längst med ett motionsspår. Det var massa viltstörningar, en Kaj som sprungit med medan jag la spåret plus att jag och Kaj gått promenad i skogen på andra sidan. 

Halvvägs i spåret kom det en kvinna med fyra hundar gående i motionsspåret. Sid stannar upp i linan femton-tjugo meter framför mig och ställer sig och tittar. Självklart har jag inte en enda godbit med mig men jag går lugnt fram mot honom och placerar mig snett bakom honom och låter honom stå med hakan i min hand och fortsätta titta. Så stod vi så och tittade. Två av hundarna sprang fram mot oss och stod kanske tio-femton meter från Sid och skäller och tittar. De andra två är kopplade hos sin matte. Det skälls, matte ropar och det händer mycket på en gång. Sid står bara och tittar. Lugn svans, avslappnade öron och uppmärksam blick. Så kopplar kvinnan upp alla hundarna och går vidare, hennes hundar har full energi mot Sid. När de kommer upp snett bakom Sid så stelnar han i nacken, svansen höjs och han gör ett utfall, men utan någon vidare kraft. Jag tar honom vid sidan, gör en båge en bit ut i skogen så vi ökar avståndet en bit och så fortsätter vi titta. Direkt när avståndet ökats så återgick svansen, öronen och kroppshållningen till det mer avslappnade men munnen är öppen och han andas häftigare. Efter bara ett par sekunder börjar han gnälla litegrann. När de andra hundarna kommit utom synhåll fick han fortsätta spåra. Världens bästa externbelöning, den var han värd efter det långa, händelsefulla mötet utan en enda belöning. 

När vi spårat ungefär lika länge till så möter vi de igen, kvinnan med hundarna gick spåret medsols medan jag spårade motsols i skogen. Den här gången är alla fyra hundarna kopplade och de skäller. Sid stannar upp i spåret, står kvar i spårkärnan och tittar, helt coolt. Jag ropar in honom, utan någon tanke, och han får ställa sig bredvid mig med hakan i handen igen. Den här gången var hundarna på längre avstånd, tjugo-tjugofem meter bort. Efter nån halv minut så sätter sig Sid en bit ifrån mig och fortsätter titta helt självständigt. Sen fick han fortsätta spåra och spåra hela vägen tillbaka till bilen som belöning. Jäklar vad nöjd jag är!

Jag tycker inte om kyla. Det finns en stark anledning till varför jag ska öppna en inomhushall för hundträning, jag blir helt handikappad när det är kallare än nollgradigt. Jag är den som går med långkalsonger från augusti och framåt för att inte riskera att frysa. Inatt kom minusgraderna, jag som trivts så bra i det här milda vintervädret. 

Trots kylan åkte jag med alla hundarna till Vaxholms BK för varsitt lydnadspass efter jobbet idag. Sid var den starkast lysande stjärnan, medan Fia och Kaj mest var galna. Den lilla vita på tok för galen.

Sid fick börja. Han vilade på filten både lös och kopplad. Han fick börja med att bara komma upp och leka. Han hade fastnat på ett par tikkissfläckar på vägen ner mot planen och jag ville kolla av om han fortfarande var i det blå. Han verkar dock inte vara så störd av tikdofter så länge de inte är alldeles i ansiktet på honom, han hade i alla fall inga tendenser till att vara berörd. 

Han lekte som den krokodil han numera är i mitten av planen, sen körde vi ett par inmarscher in på den ena änden av planen innan han fick paus på filten igen. Fin kille växlade bra mellan träning och avslappning men var lite för aktiv på filten för att kännas helt perfekt. Han bjöd rätt friskt på både det ena och det andra, la sig på sidan och halvsatte sig upp för att dunka ner armbågarna i backen igen. "JAG LIGGER NER SER DU VÄL!" 

Andra passet körde vi en fritt följkedja med inmarsch och ett rätt långt fritt följ. Han gick väldigt fint i början men blev hetare och hetare och började ploga en aning mot slutet, hamnade lite långt fram i vändningar med halter. Han fick springa till leksaken när han behärskade sig och gick rakt och lugnt. Jag trodde väl aldrig för ett år sedan att jag skulle behöva tänka på sånt med honom. 

Efter en ny vila testade jag ett långt framförgående i koppel på samma plats där vi gjort inmarscher och fritt följkedjan. Jag ställde upp honom bredvid mig, backade bakom honom och så gick vi. Och gick, och gick och gick. Han gick rakt, lugnt, rytmiskt och i samma tempo. Det var väldigt, väldigt bra. Jag blev så lycklig över denna fantastiska prestation att jag nog drog på belöning lite för hetsigt, för följande repetitioner ville han mest takta och blev orytmisk. Härlig känsla att den första blev bäst, utan att ha fått någon som helst hjälp med riktningen. Nu är det banne mig dags att gå vidare i detta evighetsmoment. En grej som störde mig lite bara är att han pendlar med huvudet, inte från sida till sida utan upp och ner. Han går ett par steg med sänkt huvud, sen reser han det en aning, sänker det igen och fortsätter variera huvudställningen. Det påverkar inte tempot, men jag undrar hur det ser ut från sidan. Jag tänker dock INTE pilla med det just nu, jag tror det kan ligga i belöningsplaceringen och belöningsförväntan. 

Efter ytterligare en stunds vila fick han göra en kedja med fritt följ, läggande under gång och inkallning. Läggandet är så grymt bra just nu, måste kanske plocka ur det ur kedjan och belöna de pladasken lite inimellan också så vi inte förlorar det. Jag är supernöjd med Sids insats idag. 

Fia fick träna filtträning, vilket hon var duktig på. Hålla sig till mig, vilket hon var rätt duktig på. Leka, vilket hon var grym på. Söka upp min sida, vilket hon var sådär på (alldeles för studsig och uppe i det blå). Bjuda på hoppstå, vilket var svårt bland alla dofter. Gå baklängesfot, vilket hon stundtals gjorde fint. Och stundtals var när hon släppte fokus på var belöningen tog vägen. Tok-Fia! Det blev tydligt att hon har mycket lättare att jobba i rörelse bland så mycket goda dofter, så fort jag blev mer still så kunde hon inte behärska sig och näsan åkte ner. 

Kaj skulle få träna cirkelarbete, men var alldeles för galen. Han skällde och sprang hellre baklänges framför mina fötter. Puh, måste ta ner den där lilla parveln till samma planet som jag tror jag. Innebär alltså att jobba mer med godisbelöningar. Trist. Högersida fanns inte i hans värld idag, vi har jobbat alldeles för mycket fritt följ på det senaste och helt glömt bort agilitygrunderna. Skäms. 

Han lekte bra och extremt engagerat. Så jag tänkte kasta en vittringspinne och jobba med bytaövningar. Tjena. Kaj upplevde att vittringspinnar var Guds gåva till phalènerna och sprang sisådär hundrafyrtiomiljoner varv runt planen helt out of control. Som det mesta i dagens pass. Hittade en till vittringspinne och försökte göra byten nära, det gick bra så länge jag höll i dem men så fort jag sälppte (läs: tappade eftersom pirayan till phalène tog i så in i h-vete) så var rejset igång igen. Jippi, något riktigt kul att jobba med -.- Kan hälsa att en fleecefläta med fastknuten strumpa var inte ens värd att titta åt när man hade en VITTRINGSPINNE.

Vi avslutade med promenad längs blå leden en sväng innan vi åkte hem. Hundarna totalkraschade när vi kom hem och jag hade kunnat fått en massa gjort om det inte vore för att jag ska åka igen. Det är dags för kurs i beteende och kommunikation igen. 

Veckan har gått fort och varit intensiv.

I måndags träffade vi Åsa, Anders, Anne-Maj och Anders med ett gäng belgare (både lurviga och lite mer stilrena) för skogsträning. Vi började med rapportträning där Sid var lite tveksam och inte riktigt tänd på sträckorna men riktigt fin på stationerna (vilket kändes som det viktigaste). Vi körde även ett par sökskick på Åsa och Fredrik där han började väldigt yvigt för att sedan ta ett jättevarv och kolla av vallningen till att avsluta riktigt fint. För svår (kuperad) ruta och inte helt fokuserad matte. Fia fick ett par skogs- och ängsspår som hon gjorde jättefint trots flera viltövergångar och Kaj fick ett par grusspår som han gjorde enligt skolboken som vanligt, fina Majsen.

I tisdags hade Fredrik avslutning på filtkursen som han gått med Sid under hösten. De var så jäkla duktiga! Vilka framsteg! Sid låg lös på filten mitt på en stor träningsplan med gångvägar på alla fyra sidorna där det rörde sig både människor och hundar. Han låg och tittade och bearbetade alla svåra störningar enligt skolboken. Filtträning rular! 

I onsdags var jag som sagt och klickertränade Charlottes häst och innan dess var vi ute och spårade i skogarna i Riala. Sid gick ett spår på 2,5 kilometer i helt fruktansvärd terräng. Det var så snårigt och tätt med grenar så jag var tvungen att böja ner huvudet, blunda och bara lita på att vi hamnade rätt. Och det gjorde vi, trots stora viltstråk. Duktig Poo! 

Både i torsdags och hela dagen idag har vi varit i Vappersta med hela flocken och tränat antijakt med Åsa och Modde och det har gått så jäkla bra! Förutom träning i bland de mest viltrika områden jag någonsin stött på med synretning av både hare och rådjur så har vi idag hunnit med lite lydnadsträning. Sid fick göra några apporteringar med en apportbock som Åsa och Birre precis gjort en apportering med och det var inga tveksamheter. Även fria följet kändes riktigt, riktigt bra. Jag såg framför mig en lång vinter med positionsträning när jag och Fredrik var och tränade i ridhuset dagen före julafton och Sid bara trängde, hetsade och plogade i allt vad fotgående hette. Idag var de problemen inte närvarande för fem öre, så det var nog bara just hets då sist. 

I går tränade jag och Sid lydnad med Annica och Prima. Även då gick han riktigt, riktigt bra. Framförallt är jag nöjd med hans växlingar mellan full fart, muskelstyrka och förmåga att ta i, i både budföring och varsågod från stå-träning till att följande pass köra saktagående och platsliggning med fullt fokus, självkontroll och stadga. Kaj fick spåra ett par spår på gruset och gjorde det riktigt bra. Det känns som att det är dags att avancera i hans spårträning nu, ganska rejält. 

Nyårsafton blir lugn för min och hundarnas del. De är rätt nöjda efter en hel dag med hårdträning, precis som jag. Fredrik har åkt iväg till några kompisar men jag är hemma med hundarna för att de ska få ett så lugnt nyår som möjligt. Det smällde lite här nyss och då gick Sid igång och började skälla vilket drog med sig de två små. Nu har vi stängt in oss i sovrummet alla fyra och hundarna har däckat på golvet. Musiken är på ute i övriga huset och jag har en hel säsong av Skilda världar att se fram emot. Det smällde precis igen, men det låter inte värre än när katterna hoppar in genom fönstret, vindsluckan slår i vinden eller en stol skrapar mot golvet och hundarna bryr sig inte alls. Jag hoppas, hoppas, hoppas resten av natten fortsätter flyta lika lugnt. Jag tänker på er som har en värre natt än mig och längtar efter morgondagen då allt är över. Kram på er. 

Nästa år kommer bli grymt jäkla spännande för min del. Vi ska öppna hundcenter. Det är helt galet, men snart är det verklighet. Snart har vi ett hunddagis och en uppvärmd inomhusträningshall för hundträning. Dessutom ska jag hålla massa spännande kurser i samarbete med Dailydog. Och träna massa hund. Som sagt, 2012 kommer bli spännande.

Gott nytt år på er!