Efter kvällens valpkurs gick jag ut och tränade lite lydnad med Sid. Lagom svalt höstväder, varma träningskläder och en väl upplyst plan full av höstlöv är sådant som kan få mig på riktigt bra träningshumör och full av motivation. Jag kunde hel enkelt inte låta bli, och att träna lydnad mellan nio och tio på kvällen verkar vara rätt melodi för mig, då jag blir effektiv och hållet passen korta när jag vet att det är sent. Dessutom får jag rutin på tränandet, vilket är bland det viktigaste. Den upplysta planen kan jag tacka min granne för, som satt upp två jättestarka strålkastare på sin lastbils/containerparkering, som är rätt stor och helt plan. Dit smiter vi så fort han inte ser ;-)

Jag började med att försöka träna platsliggning men Sid var way to taggad. Ändrade plan och körde inkallningsstarter med nya tennisbollarna på snöre, som inte var på snöre mer än en repetition... Trist att jag aldrig hittar bollar på tunt snöre med bra kvalitet, då det är mina favoritleksaker.

Lät honom komma in och sätta sig vid sidan, ladda på "vänta" och få "kör" rakt in i en leksak. Fin reaktion på ordet. La en grej bakom och gjorde en varsågod från stillasittande i utgångsställning (med mig ca 15-20 meter ifrån) och en i fart mot mig. Riktigt bra reaktion även på varsågod. 

 Provade en inkallning med stå och sen varsågod, har inte tränat det så mycket men den var precis som jag vill ha den! Förkunskaper for the win! 

Fortsatte på temat inkallningar genom att lägga en boll bakom, gå ca 20 meter bort och köra ganska många repetitioner med "kör" (startkommando) och belöning hos mig på vänstersidan. Märkte att han blir tveksam mot slutet av inkallningssträckan så jag får inte glömma att även köra hela vägen in till ingång ibland. Efter ganska många belöningar hos mig fick han varsågod till grejen bakom en bit efter starten, med riktigt bra reaktion och vändning. Härligt!

Därefter jobbade vi med framförgåendet där han fick bjuda på att ställa sig framför mig och låsa blicken framåt. Fyra fjärdedels frolicbitar för att stå stilla och sen gick vi en sträcka med en hel frolic som belöning. Först längs med ena sidan och sen åt andra (som ett kors). Han fick alltså jobba på två helt olika riktningar och sträckor i samma pass vilket han redde ut riktigt bra!

Avslutade med platsliggning, eller egentligen klick och belöning för att få bättre flyt i att lägga sig ner med hakan i backen från olika positioner och oberoende av min position. Vi har lagt ner hakan på tassen-träningen då jag fick så mycket fel och aldrig riktigt kom vidare i träningen. Nu kör vi bara hakan mellan frambenen och släcker ut tassläggandena. Det är svårt, det märks att det finns en lång förstärkningshistoria kring att lägga på tassen men när han väl kommer in på rätt spår börjar han faktiskt bli repetitionsklok (något jag märkt överlag i träningen). Mer om platsliggningen får komma i ett eget inlägg. 

Idag har han även fått ännu bättre flyt på snurrandet (men han är låååångt ifrån smidig) och dessutom fått träna minst ett pass vardera på lyfta höger framben högt och hålla det uppe och sitt vackert. Tre av årets tricks avbockade! Försökte börja på stå på bakbenen genom att först belöna några sitt vackert med varsågod till en godbit ovanför huvudet (så han fick resa sig på bakbenen för att ta dem) och sen vänta på någon form av uppåttanke i sitt vackert. Deb gick sådär, han är jättevinglig och det kändes inte alls som rätt väg att gå för oss, han verkade till och med uppleva det som lite obehagligt. Man kanske ska lära honom att ställa sig mot någonting först, en stol eller väggen till exempel? Vad tror ni?Har jag några freestylefantaster som läser min blogg?

Härliga höst och härliga Poo! (alltså Sid...).  

Nu är det ganska exakt ett år sedan jag gick kurs i avslappning och uppmärksamhet för Åsa för första gången. Min tanke på väg till kursen då var att "okej, det här kommer nog bli skittråkgt, men det är kul att träffa nya människor och hundar, träna hund och kanske få lite nya infallsvinklar". Jag hade väldigt fel på första punkten och väldigt rätt på de andra tre. Jag hade allt annat än tråkigt. Träningen är otroligt givande och ger stora resultat i träningen vilket gör att det blir roligt och motiverande att jobba på. Jag har inte bara fått lite nya infallsvinklar utan massvis och jag hittar fortfarande nya tekniker och användningsområden. Som Åsa själv säger, det finns ingen anledning att ge massa förslag på övningar om man inte har någon koll på varför man gör de och således inte har en aning om hur man kan jobba vidare. Nu när jag gått kursen tre gånger känner jag att jag börjar få bra flyt i träningen, övergripande koll på teorin och försvåringar och utvecklingar av övningarna kommer mer eller mindre naturligt.

Den första hösthelgen för Åsa från Canis avd Skåne har alltså gått av stapeln i helgen och vilken helg vi fick! Inte nog med att vi fick riktigt bra hundträning och diskussioner i dagarna två, vi fick även strålande sommarväder och var ett härligt gäng med stor hundkunskap och bra tränarfärdigheter. Det gjorde att vi fick se många fina framsteg på alla hundarna under helgen, vilket är härligt!

Lördagen började vi med ett teoripass med en introduktion i kurstemat. Kursen bygger på boken "Control Unleashed" eller "Släpp kontrollen lös" av Leslie McDevitt och innehåller övningar som ska leda till samarbete, djupare kontakt och förståelse. Grunden är att man formar fram en avslappning hos hunden på en filt. Filten i sig blir en signal till hunden att slappna av, både på ett medvetet och ett omedvetet plan. Med hjälp av filten och den avslappnade känslan kan man sen jobba med de problem man har i träningen genom att göra problemlösningen till en lek, oavsett om det gäller reaktivitet på andra hundar och människor, störningskänslighet, svårt att hitta rätt fokus, svår att "få igång" i träning, hitta rätt stress/aktivitetsnivå för träningen etc. Vi har också jobbat med att läsa hundarnas signaler, hitta bra signaler att förstärka, hitta effektiva förstärkare både i fickan och i miljön och pratat mycket om känslor, klassisk betingning och dess betydelse i praktisk hundträning.

Första praktiska passet gick ut på att shejpa hundarna till filtarna och väl där jobba med att få de avslappnade. Alla ekipage fick därefter lägga upp träningen olika beroende på utgångsläge och problemformulering. En hade svårt att hitta fokus, en hade en hund som lätt gick upp i aktivitetsnivå, en hade en hund som hade svårt med andra hundar, en hund ville inte jobba alls, en valp jobbade för att förebygga och bygga upp en grund inför framtiden... bland annat.

Själv började jag med Kaj och jobbade med att leka, stoppa undan leksaken och ge den tillbaka när han bjöd på att vara helt stilla. Jackpot för de gånger han bjöd på att vara stilla på filten. Jag jobbade också en del med att shejpa till filten, godbit för att gå av och sen få bjuda på igen. Duktig Majs! Han imponerar på mig med att vara så okomplicerad, enkel och glad.

När Kaj blev trött tog jag ut Fia istället. Vi hade en ganska katastrofal transport in på planen där hon mest stod på bakbenen för att hon blev så uppspelt av åsynen av andra hundar. Hon fick då leka lite "titta-lekar" genom att jag klickade för att hon tittade på de andra hundarna, hon fick en godbit och sen titta på nytt. Ganska snart började hon lägga mer fokus på mig än på de andra och jag kunde börja kritera kontakt och gå fint i koppel för att få titta på de andra hundarna igen. För Fia som blir så glad av att se andra hundar är det här en perfekt självkontrollslek med den allra bästa belöningen, det funkar riktigt bra på henne och jag ska verkligen ta med mig det till klubbträningar framöver.

Resten av passet fick Fia dels träna på att gå på filten och bjuda på att lägga sig och slappna av och dels titta på andra hundar. Det jobbigaste var när polaren Mojje lekte med mamma precis bredvid vår filt, då brast hon och ville springa dit. Så fort någon kom i närheten av filten blev hon alldeles gummiaktig i kroppen och ville fram och hälsa, så hon fick klick och belöning för att sitta och titta och så "gå och hälsa" när hon satt tungt på rumpan. "Gå och hälsa" måste vi få mycket bättre flyt på och en säkrare reaktion på kommandot innan det kommer ge effekt på träningen. Fia har dålig reaktion på varsågod överlag, både till matskål, "hopp och lek" och "gå och hälsa". Ett projekt att ta tag i.

Efter lunch hade vi det stora teoripasset med det tunga temat, nämligen det om klassisk betingning, känslornas och reflexernas roll i hundträningen. Här blir jag lika imponerad varje gång över Åsas förmåga att förklara dessa ganska komplicerade saker på ett enkelt sätt och med hjälp av praktiska exempel från både forskningen och verkligheten beskriva så att man förstår. Åsas förklaringar gör också att jag hittar fler och fler situationer där jag faktiskt kan utnyttja den klassiska betingningen på ett medvetet och effektivt sätt.

Sista praktiska passet för dagen fick vi olika övningar att jobba utifrån vår egen hund. Vi hade flera ekipage med på kursen som hade svårt att få engagemang på sina hundar och de fick jobba med övningar som gick ut på att få hundarna att tigga om att få träna istället för tvärtom och där hundarna aktivt fick be om att träningen skulle sättas igång igen efter en paus. Jag och Fia jobbade vidare där vi slutade på förmiddagen, men med mer fokus på att få en bättre transport in till träningsplanen. Vi fortsatte med "titta på hundarna" som belöning för att gå fint i kopplet och ta spontankontakt och vi hade en helt annan entré än förra passet. 

Jag uttryckte min bekymran över att Fia inte hade samma glöd i träningen nu som i början på förmiddagspasset och Åsa uttryckte på sitt pedagogiska sätt att hon tyckte det lät som en fullt normal 10 månaders spetsvalp i sitt första löp som tränat hela dagen i tryckande värme. Hm, jo, det kan hon ju ha helt rätt i...

Som avslutning på dagen hade vi ett teoripass om att läsa hundens signaler, vilka beteenden en hund som är stressad respektive en hund som är lugn har samt vilka beteenden hundarna tar till för att lugna sig själv eller andra. Vi lyssnade liggandes på hundarnas filtar i gröngräset under gassande höstsol, man kan ha det sämre!

Söndagen började vi med att prata kring belöningar och belöningsutveckling, eller "förstärkning bortom godis". Åsa gav en djupgående beskrivning kring hur förstärkning fungerar, varför det fungerar och vad som är en effektiv förstärkare. Återigen med många exempel ur verkligheten som ger mig en klarare bild över hur man praktiskt kan använda olika typer av miljöbelöningar och allt sådant som hunden vill ha och strävar efter. Jag märkte under helgen mer än någonsin tidigare hur bra det fungerar på Fia, som snabbt tappar intresse för att jobba för godbitar och leksaker - framförallt när det kommer till vardagslydnad. Att få titta på andra hundar, nosa i marken och undersöka miljön är så värdefulla belöningar för henne.

Förmiddagspasset ägnade vi åt störningsträning i olika former. Vi jobbade i tvp grupper med en hund i taget och Åsa presenterade ett sätt att hitta den typ av störningar som hunden har svårast för. Första passet med varje hund jobbade vi med ett aktivt beteende och de övriga i gruppen fick i tur och ordning störa hunden med 1) ljud, 2) rörelse, 3) kommandon och 4) leksaker och godbitar. Nästa pass gjorde vi samma sak med ett aktivt beteende. Vi kunde snabbt hitta vad de olika hundarna hade lättast för att välja bort och vad som krävde mera träning.

I det "aktiva" passet jobbade jag med att Sid fick bjuda på hakan i backen, få klick och kastad godbit/lek och sen bjuda på nytt. Han hade svårast för människor i rörelse men jobbade riktigt bra trots att Mira och Cicci tränade bara ett tiotal meter bort. Duktig Id!

I det "passiva" passet tränade vi också hakan i backen, men stadga i beteendet. Sid hade svårt att växla och jag fick hjälpa honom massor genom att sitta på huk och göra lite omvänt lockande för att få honom i rätt tanke. Sen gick det riktigt bra och gruppen kunde ge mig en ny avhyvling för mina höga krav på hundarna och träningen då jag påstod att Sid inte låg hakan i backen med tillräcklig attityd. Nåväl, kan hända att man kanske inte kan visa så mycket känsloyttringar när man ligger blickstilla med hakan tryckt mot marken. Även här var det rörelse som var allra svårast och det är något jag kommer ta med mig till framtida träning. Intressant var också att se de andra hundarna och hur olika de reagerade, samt imponeras över de deltagande valparnas otroliga koncentrationsförmåga!

Efter lunch pratade vi målsättningar och hur man planerar sin träning, ett ämne där jag verkligen måste bli bättre. Jag är duktig på att planera men dålig på att följa upp mina planer. Jag måste komma på bättre system för att få planerna att bli verklighet, jag gör ju inga dåliga planer så det finns ingen anledning att inte följa dem.

Sista passet för helgen var hundarna riktigt slitna. Vi tittade på parallella lekar, där man använder filten som en hjälp till fokus och att rikta energin mot den istället för allt som händer runtomkring. T.ex så fick två ekipage i taget göra en "kapplöpning" mot sina filtar som låg utlagda bredvid varandra och hundarnas fokusering mot filten gjorde att de lättare kunde hantera att springa bredvid en annan hund. Sid fick göra den här övningen för första gången och han gjorde det helt otroligt bra. Han har blivit riktig fin på filten och kunde lätt välja bort den helt okända schäfertiken han fick springa bredvid.

Vi avslutade med en sammanfattning och diskussion kring helgen samt att alla fick göra sin egen utvärdering. Alla kunde blicka tillbaka på helgen och hitta massor av bra saker som både hundarna och vi själva hade gjort. Själv valde jag att lyfta fram all bra träning Sid gjort bland andra hundar, att Kaj är så snäll och trevlig, att Fia svarar så bra på miljöbelöningar och att jag är nöjd med min timing på belöningarna. Vad vi måste bli bättre på är att åka ut och träna bland andra hundar. Sid är så fin på filten och den fungerar så bra på honom, att jag är bara konstig som inte utnyttjar det mer i träningen. Den har bara fördelar för honom, att det är dags att den får ta de underverk den gjort för oss i träningen ett steg längre. 

Nu är det bara en månad kvar innan Åsa kommer tillbaka för att hålla kurs för oss igen. Det finns en plats med hund och observatörsplatser kvar till den 15-16 oktober. Läs mer på hemsidan www.hundid.se

Tack för en kanonhelg Åsa, mamma och pappa, Cicci, Susanne, Bea och Julia!

Madde är här och hjälper mig att träna med Kaj. Jag och Kaj tränar plattform och Madde och Kaj tränar ögonkontakt. Det är otroligt vad mycket klokt som kan komma ur munnen på en åttaåring bara genom att låta den gå i ett medan hon tittar på vår träning.

- Du kanske inte ska ha så många godbitar i handen åt gången om du bara tappar de hela tiden.

- Prova att vänta tills han har alla tassarna på istället!

- Bakbenen är viktigast!

- Oj, nu blev han alldeles galen av att leka med leksaken.

- Han kanske är lite trög...

- Inte för många godbitar nu!

- Mira blev expert på det här på en gång.

Hm, Madde kanske också blir expert på det här snart.

Jag och Sid är så grymt lyckligt lottade med så mycket bra människor omkring oss. Två av dessa, Åsa och Modde, startade upp en hundmöteskurs igår på vilken vi hoppade på för att mingla. Åsa hade dock andra planer för oss än bara mingla i periferin. Det gjorde vi första halvtimmen, sen skulle vi upp "on stage" framför de andra ekipagen och titta på ett hundmöte mellan Sid och deras tax Dennis. Åsa och Modde känner mig alldeles för bra och vet exakt vilka situationer de ska sätta in mig i för att hitta just den där jobbiga känslan som jag behöver jobba med. Till exempel att jobba med Sid kring andra hundar framför publik.

Vi minglade i utkanten av träningsplatsen medan andra ekipage gjorde sina möten. Sid skötte sig bra, men hunden från landet som han är hade fullt upp med att undersöka alla dessa dofter. Vi jobbade lite med "gå och nosa-titta på mig-gå och nosa som belöning" en stund men jag insåg ganska snabbt att han var alltför uppslukad för att kunna jobba för nosandet. Han fick istället slakt koppel och kolla av miljön i kopplets längd innan vi lugnt gick vidare till nya dofter och så nya dofter och nya dofter. Oj, vad mycket mer vi skulle behöva jobba med just transportsträckor i nya miljöer, han blir ju helt lost (framförallt med löpande tik därhemma).

Han blev lugnare lagom tills det var dags för vår tur, men jag tyckte fortfarande att nosandet tog alldeles för mycket energi och uppmärksamhet för att dessutom kunna jobba med hundmöten, signaler och bearbetning av mötena. Lärdom till nästa gång: var där tidigare, mingla längre innan det är vår tur, låt honom landa mer i miljön. Vi bestämde oss för att göra ett fast möte istället, där vi satt på marken en bit ifrån varandra, jag med Sid och Åsa med Dennis. Fredrik la ut vår filt och Sid gick på och la sig på den, samtidigt som Åsa rörde sig mot oss för att inta sin och Dennis position. Sid hann inte riktigt landa på filten och i förändringen, vi såg det tydligt på filmen senare då han sneglar mot Dennis samtidigt som han är kvar i sitt arbete med att hitta rätt position på filten. Då gjorde han ett utfall, Dennis stod lugnt kvar hos Åsa och morrade vilket Sid lyssnade på direkt och kom tillbaka till filten. Han fick en ny chans att landa, Åsa och Dennis var kvar i exakt samma position och Sid bjöd på mycket fina beteenden. Lärdom till nästa gång: låta honom landa ordentligt på filten, omgivningen och den mötande hunden på avstånd innan vi "sätter igång". Fredrik påpekade också att jag börjar klicka och belöna honom för "ingenting" väldigt snabbt när vi kommer till filten. Eftersom Sids "lägga sig på filten" går så "automatiserat" skulle jag kunna hålla inne på klicket tills han faktiskt börjar jobba mot den andra hunden och på så sätt undvika att han går in i arbete och avslappning så hårt att han inte märker den andra hunden, eller inte ägnar den någon större energi. Lärdom: håll inne på klicket, låt Sid självständigt bjuda på att lägga sig på filten utan att "peta på honom" och således själv välja position i förhållande till den andra hunden. Klicka först när jag ser att han uppmärksammar den andra hunden och påbörjar någon form av bearbetning.

Han har många jättefina beteenden som han använder sig av och filten hjälper honom massor att plocka fram de här bra beteendena. Han har helt lugna och avslappnade öron som står brett isär. Han jobbar massor med att slicka sig kring munnen och smacka och vi uppmärksammade att han har ett tydligt mönster i att slicka sig kring munnen och smacka innan han vänder blicken mot Dennis. Lugnade signal till sig själv, kan man tänka. Och till mig och Dennis också för den delen.

Han jobbade också jättefint med kroppen och position i förhållande till Dennis. Trots att jag satt i samma position hela tiden så ändrade Sid sin position när vi bytte fokus på vad vi belönade. Jag ska förklara, och försöka göra det utan att varken gå in i huvudet på Sid eller överanalysera:

När jag och Sid satte oss på filten första gången började han bjuda på de avslappnade beteenden som filten ger en signal för honom att göra. Jag var där och klickade och belönade och Sid bjöd på "lägga huvudet på tassen" och "lägga sig på sidan", vilket han fick klick och belöning för. När han inte fick klick och belöning så bytte han position på en gång, vilket kan vara ett tecken på att han bjöd på dessa positioner för att få godbitar, inte för att hitta en mer avslappnad känsla. Jag har hamnat i den här fällan många gånger, att jag belönar alldeles för snabbt och förutsägbart att jag får en hund som bjuder och bjuder och när jag inte belönar blir frustrerad istället för tvärtom. Genom att belöna mer oregelbundet och vänta ut mer och mer avslappning får jag med känslan också och inte bara en hund som ligger i förväntan på belöning. Om jag bara väntar ut honom så kommer avslappningen fram, det märker jag när jag använder filten i träningen här hemma och han springer till den, kastar sig på sidan och andas med långa andetag för att slappna av utan att få en enda godbit eller ens uppmärksamhet för det.

Till en början bjöd Sid på att lägga sig rakt framför mig och med huvudet på tassen bort från Dennis, men man såg på filmen att när han lyfte huvudet så sneglade han bort mot Dennis fast utan att riktigt ta tag i hans närvaro ordentligt. Sen kom utfallet och både jag och Åsa konstaterade att vi gått för fort fram och måste vara mer uppmärksamma på hans blick och ögonvitor. Jag fortsatte i mitt "klicka för allt du gör"-beteende och han la sig på sidan med tassarna mot Dennis, men kunde inte slappna av utan växlade snabbt tillbaka till att lägga sig "som vanligt" efter att han fått sin godbit.

Så slutade jag klicka för sådana beteenden som att lägga sig på sidan, på skinkan eller ner med huvudet och koncentrerade mig bara på hans blick, öron, nos och hans språkande med Dennis. Då ändrade han sin kroppsposition och la sig tungt på skinkan med ryggen mot Dennis och tillslut även på sidan med ryggen mot honom och låg stilla och till synes avslappnad trots att han inte fick belöning direkt. Det är också genom att inte belöna varje bra beteende han visar som kommer få honom att klara av plötsliga hundmöten där jag inte hinner plocka fram belöningen i tid. Han hade, hur inlärt det än är, inte valt den utsatta positionen om han inte varit trygg i situationen nu när han landat i den, det är jag helt säker på. Jag blev riktigt stolt över honom där, och även Åsa tyckte att nu hade vi kommit så långt vi kunde i just den situationen. 

Då fick Sid fri från filten och vi gick en promenad tillsammans med Åsa och Dennis. Modde och Fredrik fick vara kvar på platsen. Sid fick gå i slakt koppel och fick belöning för språkande med Dennis men ingenting annat. Han gick avslappnad och med kopplet helt slakt, jag tvingade mig själv att våga släppa efter och låta honom få längre koppel när han ville närmare Dennis för att t.ex vädra. I ett kort, sträckt koppel får ingen hund något utrymme att språka medan i ett långt koppel ger jag honom förtroende att använda sina signaler självständigt vilket också är det som kommer hjälpa honom att reda ut hundmöten när han är på avstånd från mig.

När alla hundar hade fått sina möten gick vi in i teorisalen och tittade på det material som Mia filmat under kvällen. Då framgick det att Sids hundmöte varit ett riktigt bra hundmöte ur många synviklar. Det gav mig och Fredrik många bra lärdomar och öppnade våra ögon ännu lite mer för vilka beteenden vi kan förstärka, hur vi läser och tolkar hans signaler och vilka situationer han klarar respektive inte klarar och hur vi lär honom hantera de situationer han inte klarar.

Han visade även ett väldigt bra exempel på hur hundar gör utfall utan vara arga.

Man fastnar så lätt i termer och tankebanor som aggression, dominans, "kaxighet", pondus och försvarslust när det i de allra flesta falla handlar om osäkra hundar som inte har andra verktyg att hantera en jobbig situation. Sid är en försiktig och hövlig herre som gärna "lyfter på hatten" och lämnar plats åt andra, vilket syns tydligt i fria möten tillsammans med hundar han känner. Hans utfall har ingenting med aggression att göra och att ha fått förmedla den synvinkeln på utfallsproblematik till ännu ett par hundägare ser jag som en positiv följd av att han gick ut igår.

Jag var riktigt stolt över både honom, mig själv och av Fredrik. Fredrik och jag diskuterade nämligen träningspasset ingående, nyanserat och på samma villkor i bilen hem och innan vi somnade igår.

Jag tycker den här träningen är otroligt intressant och lärorik och ger mig så mycket ny kunskap kring hur man kan jobba med hundmöten på ett sätt som inte bara är effektivt i konstlade situationer eller möten på en rak gångväg utan även är ämnat att fungera i ett helhetstänk. Alltid, i alla situationer, även runt hörnet eller på den lösa promenaden. Som går ut på att lära hunden hur den ska hantera hundmötena, att hunden verkligen får bearbeta det som händer istället för att vända bort huvudet till en belöningsficka och som har som mål att lägga ansvaret mer och mer på hunden istället för på oss som förare. Jag är väldigt förväntansfull på den fortsatta träningen och är imponerad över de resultat den gett på de hundar jag sett och på Sid hittills. Därför har jag bjudit in Åsa till en temahelg om hundmöten, för att dela med sig av hennes kunskap till fler.

Jag rekommenderar den till alla som håller på med hundar, från hundägaren med intresse för hundens beteende till den som vill förebygga på ett effektivt sätt och från den som själv har en hund med liknande problematik till den som är instruktör och vill hitta nya verktyg. Kursen hålls som ett seminarium och du kan läsa mer om den här: www.hundid.se. Är du intresserad av att gå kursen med hund kan du anmäla ditt intresse till mig via carro@hundid.se

Jag trodde jag skulle få en lugn sommar med halvtidsjobb och inte så många planerade kurser men det blev inte riktigt så, jag vet inte var all tid tog vägen. Nu är sommaren officiellt slut i och med kalenderns byte till september och vi börjar komma in i höstrusch. Nu har jag massor, massor att göra. Jag har sex kurser igång just nu och det är jätteroligt. Samtidigt jobbar jag lite drygt halvtid på Sodexo som chaufför och kör matvagnar till bl.a dagis, skolor, ålderdomshem och sjukhus. Det är, näst efter kursverksamheten, det roligaste jobb jag haft och jag trivs jättebra. I tillägg till jobb och kurser letar jag fortfarande lokal till företaget. Nu har jag flera stycken på gång och ska bara hitta tid där både jag och syster har möjlighet att åka och titta. Spännande, spännande! Jag vill verkligen komma igång och sätta fart på allting nu, det är väldigt frustrerande att ha så mycket inspiration och idéer i huvudet men inte få ut det. Träningen med hundarna blir tyvärr lite lidande, i alla fall när det kommer till lydnadsträning. Det blir ett par pass i veckan där jag och Sid mest jobbar med framförgående men mest skulle behöva jobba med platsliggning. Jag har dock ingen motivation till att spendera den lilla träningstid jag får med att glo på honom när han ligger still. VAD finns det för tanke bakom ett sådant TRÅKIGT moment egentligen?? Förutom lydnadsträningen får Sid en hel del hårda spår vilket är jätteroligt, men det går långsamt framåt. Det kommer bli ännu roligare när det blir lite mer flyt på det hela, jag ser fram emot det. Kaj leker och jobbar vidare med det vi fick med oss från valplägret. Han är himla rolig och positiv att jobba med och jag önskar jag hade mycket mer tid. Vi får ta det för vad det är och se till att den träning vi gör blir full av kvalitet och att vi jobbar framåt. Det vi jobbar allra mest med är löslydnad med hela flocken. Det har varit lite si och så med den saken, framförallt med lilla Fiafröken som inte har några som helst problem med att sticka iväg långt (vilket inte riktigt fungerar i ett vargrevir). Genom massa, massa belöning för spontankontakt, hög belöningskvalitet och mängdträning så börjar det fungera sakta men säkert. Sid har fått i uppgift att springa och "valla in" henne när hon drar iväg på egna äventyr, en uppgift han växer med och som gör honom ännu tajtare på promenaderna. Lilla Kaj hänger mest med, kanske lite för mycket då skogspromenader i terräng knappast är det bästa för en liten tolvveckorsparvel. Han pinnar dock på bra, men vi måste bli lite bättre på att lämna honom hemma. Det är svårt då han är så enkel att ha med sig överallt. I helgen som var åkte jag, Fredrik och Kaj till Söderfors där Fredriks syster Helena bor. Vi spenderade hela helgen däruppe och bara njöt. Jag hade lämnat både datorn och Sid hemma och kunde inte annat än att ladda mina batterier. Det var härligt. Hela lördagen var jag och shoppade med två av Fredriks systrar och deras döttrar, jag vet inte när jag hade en shoppingdag senast. Hittade massa bra saker utan att göra av med allt för mycket pengar, härligt! På söndagen hade vi en slö förmiddag och åkte sedan ut till Söderforsarnas stuga på en ö i Dalälven. Vi låg på bryggan, lyssnade på vågornas kluckande, njöt av solen och tog farväl av sommaren. Helt ljuvligt! Nu känner jag mig pigg och förväntansfull inför att ta mig an hösten med allt vad det innebär. Mörkret är det värsta, framförallt eftersom jag inte är en sådan som blir glad av tända ljus och soffmys. Idag har jag min första lediga kväll på länge och ska passa på att träna med pojkarna ute på gården. Sid ska få jobba med framförgående och lite kedjor och den lille med lek och följsamhet, kloss och lekapportering. Jag längtar ut så mycket att det spritter i benen! Det har regnat hela dagen men nu tittar solen fram, underbart!

Efter att ha fått smälta det ett par veckor nu tänkte jag bjuda på en slutrapport från valplägret hos Klickerklok.

Kaj skötte sig jättefint alla tre dagarna. Jag var riktigt imponerad över hur han, som så ung, hängde med i tempot och jobbade på minst lika bra som de äldre valparna. Han visade många trevliga sidor som jag gillar jättemycket och några som inte var fullt lika roliga.

Jag blev tvungen att lämna lägret tidigare men diskuterade Kajs vidare träning med Thomas på chatten ett par dagar senare. Här kommer några av de bitar Thomas tryckte på för framtida träning:

• Inte fastna i att bara leka, leka, leka hur roligt det än är utan låta honom jobba mer och mer för att få leken tillbaka. Han är redan väldigt engagerad och startar snabbt i leken så jag kan börja använda leken som belöning för att han koncentrerar sig på enkla uppgifter under längre och längre stunder och kämpar för att få leken tillbaka. Börja enkelt och utveckla.
• Exempel på övningar där jag ganska snabbt kan sträcka tiden är följsamhetsövningar där han ska hänga på efter mig/vid min sida. Start till cirkelarbete.
• Ta-i-övningar där han ska kasta sig in och gripa leksaken snabbt. Gradvis öka kraven för hur snabb han måste vara in i leksaken och på ett lekfullt sätt reta honom om han är för långsam, men vara noga med att han lyckas nästa gång. Ska rätt känsla när det blir fel (ökat engagemang, "jävlar anamma") för framtida felrutiner.
• Inte glömma bort att träna på att stå, sitta och ligga helt stilla för att få tillbaka leksaken.
• Hanteringsträning av mig och främmande människor. Att ta i halsbandet (collar grabs) och lyfta upp och belöna så det blir en trevlig och rolig sak.
• Balansövningar där han blir trygg i att klara av att t.ex gå på olika underlag, underlag som rör sig etc.
• Fortsatt socialisering, miljöträning, tricks och shaping.

Och hans största styrka som jag (och Fanny och Thomas) sett under lägret är hans lek och engagemang i leken, något som verkligen ska bibehållas och utvecklas vidare! Det känns bra att ha Thomas påminnelse om att inte glömma bort att man inte bara kan belöna utan att hunden också måste få lära sig att jobba för belöningarna. Börja enkelt men våga utveckla och sträcka tiden.

Och den svaghet jag såg under lägret var just hanteringen. Han engagerade sig jättefint i gå och hälsa-övningen och är glad och social så det står härliga till det (vilket är en helt underbar sida hos honom, jag älskar sociala egenskaper) men när han är trött eller uppe i varv så märkte jag att han inte uppskattade hanteringen och inte accepterade den lika lätt och ledigt som när han var avslappnad och i en enklare sinnesstämning. Det är inget stort problem, men det är något att ha i bakhuvudet och att förebygga inför framtiden. Lyfta upp - ge godbit - släppa ner. Ta i halsbandet - ge godbit - släppa. Och framförallt när det är leksaker inblandade då han blir jättefrustrerad om man försöker ta de ifrån honom. En helt fantastisk egenskap som jag vill behålla, men jag vill inte ha en för stark negativ känsla i den frustrationen. Han ska bli peppad och få jävlar anamma när man snor leksaken, men inte för den saken skull bli snarstucken och grinig ;-)

Huvudteman för hela lägret var att förstärka och förebygga. Förstärka valpens bra sidor och bygga upp de svagare genom att gradvis belöna upp dem. Förebygga framtida problem genom att betinga saker som är neutrala med någonting positivt så valpen får massor av positiva associationer till situationer som den i framtiden kan utveckla en association vi inte vill ha där (till exempel hundmöten, jakt, resursförsvar, vaktande, hantering etc.). De flesta valpar är neutrala och genom att ge massor av positiva upplevelser har man större chans att valpen fortsätter vara positivt inställd även när den är vuxen. Vara uppmärksam, observera och förstärka bra sidor och utnyttja att valpar ofta gör mycket bra saker (följer efter oss, är nyfikna, slappnar av etc.) för att skapa goda vanor för framtiden.

Under en av dagarna på lägret kom Härliga hund på besök och gjorde en intervju med Fanny och pratade med oss kursdeltagare. Håll utkik efter framtida nummer där du även kommer få läsa Fannys 5 bästa tips om valpträning.

Det är roligt med valpträning, det börjar jag upptäcka mer och mer nu när jag är inne på tredje valpen inom loppet av två år (just det fenomenet är dock ingenting jag direkt skulle rekommendera, men ibland blir livet så).

Det blir mycket valpar för mig just nu med två egna här hemma och tre valpkurser igång. Det är jättekul och man blir så glad av att jobba med valpar! I måndags startade jag en valpkurs i Uppsala tillsammans med Linnéa Larsson. Idag startar en valpkurs som kommer gå på dagtid från och med idag och därefter tre tisdagar framöver. Och på torsdag startar en kvällsvalpkurs som kommer gå varannan torsdag på fyra tillfällen. Det finns en plats kvar på torsdagskursen om du sitter med en ny stjärna där hemma och är sugen på en bra start på ert framtida liv tillsammans. Du anmäler här: www.hundid.se eller till carro@hundid.se

Kajs fortsatta träning går för övrigt framåt och det är härligt med en individ utan förutfattade meningar kring träning. Ju äldre hundarna blir desto mer benägna brukar de vara i att ta genvägar till belöningen. Kaj har ännu inte lärt sig något mönster för sådana genvägar och har inga problem att utföra saker på långt avstånd från mig och tigga belöningar bakom min rygg eller runt ett hörn. häromdagen backade han genom hela köket utan att förhålla sig till mig och min belöningshand överhuvudtaget, det enda som fanns i hans huvud var "bakåt, bakåt, bakåt". Nu gäller det bara att försöka bibehålla det, det brukar gå sådär men man kan ju göra så gott man kan...

Avslutar med två bilder på den lilla prinsen som Amanda tog häromveckan.

Nu har jag tagit tag i saktagåendet och ska pussla ihop alla fina delar till ett moment på riktigt. Det går bra, jag har en plan och det är jätteroligt! Nu jobbar vi med att länga sträckan här hemma.

Vi kör samma sträcka där jag gjort streck i marken var 10:e meter för att ha lite bättre koll på hur långt vi går. I tillägg till strecken räknar jag mina steg för att snart kunna ha koll på metrarna även utan att måla streck.

Nu blir det väldigt "stereotyp" träning för att så mycket fokus som möjligt ska ligga på att länga sträckan och öka uthålligheten och minimera risken att behöva fela för tempoväxling och riktning. Jag ställer upp honom med en handtarget i riktning åt det håll vi ska gå. Så får han låsa blicken där medan jag går runt och ställer mig bakom honom och på så sätt "glo in sig" på rätt riktning. Vi börjar gå på mitt kommando "sakta" och jag följer med bakom honom.

Vi är uppe i femton meter efter två dagars träning, vilket känns på god väg. Nu ska vi öka på sträckan successivt men det känns som att vi ganska raskt kan komma upp i de fyrtio jag har tänkt mig. Allt hänger på hur bra och strukturerat jag tränar.

Första repetitionen har han hittills fått gå över sista strecket innan han fått klick och belöning, för att ytterligare definiera sträckan. Första passet började vi bara nån meter från det sista strecket och han fick gå fram till och över det igen för att få klick och belöning. Så har vi fortsatt flytta startpunkten längre och längre bak men behållit samma belöningspunkt (efter att bakbenen gått över det sista strecket). En gång har jag belönat på vägen fram och ett par gånger låtit honom fortsätta gå även efter sista strecket, för att kolla av att det fortfarande fungerar. Och det gör det.

Det är träning med många "klickermässiga" hjälper, både att han får god tid på sig att definiera riktningen innan vi börjar gå, att han har gått sträckan flera gånger förut och därmed har ännu lättare att hitta riktningen och att han hela tiden har ett mål att gå mot. Men som sagt, det ser jag bara som fördelar då det gör att risken för att han väljer fel i det närmaste utesluts och jag får större möjlighet till att snabbt avancera i sträcklängd och öka uthålligheten. Jag vill ge honom kunskap om att det är helt rätt att gå långt, helt enkelt.

När vi är uppe i våra 40 meter på det här sättet att träna, ska jag göra samma sak men på nya sträckor där hans enda hjälp att hitta riktningen kanske blir att han får ställas upp och "glo in sig" en stund innan vi börjar gå, men alltså inte har gått sträckan innan.

25 meter, som det är i lydnadsprogrammet, är för övrigt 40 enkelsteg för mig. Bra att veta inför vidare träning.

Jag måste försöka få det här filmat och lägga upp det, ska försöka flirta med min karl att assistera mig med filmkameran någon kväll.

Eftermiddagen började med ett pass "valfritt" där jag valde att jobba med att fånga upp massa nya beteenden. Vi började med en låda där jag klickade för allt Kaj valde att göra med lådan och ha som mål att inte belöna samma sak mer än en gång. Tanken är att få igång kreativiteten och hitta nya, spännande beteenden att förstärka.

Nästa pass hade jag hoppats få fram lite hoppstå, något jag sett Kaj bjuda på flera gånger under helgens träningspass men inte fångat upp tidigare. Nu när jag hade för avsikt att få fram det så satt det långt inne och vi tog en paus.

Istället valde vi att göra samma sak som i första passet fast utan låda och då fick jag allt möjligt roligt, bland annat hoppstå. Det gav mig en viktig påminnelse, att shaping inte handlar om att förvänta sig att hunden ska göra det ena eller det andra, utan om att observera och vara framme och förstärka saker man vill ha.

Att han är klickerklok, det är då ett som är säkert - trots att han hörde klickern för första gången i tisdags. Jag har nämligen på mina tre senaste hundar inte haft någon "inklickningsprocedur" utan helt enkelt bara börjat använda klickern i träningen. Själva associationen klick - belöning har de gjort otroligt snabbt ändå och det finns ju egentligen ingen anledning att börja hundens klickerträningskarriär med att den får klick och belöning för "ingenting" när man istället kan passa på att göra associationen och förstärka massa önskvärda beteenden samtidigt (de flesta inklickningsceremonier jag hört talas om har i alla fall i stort sett gått ut på att hunden sitter mer eller mindre passiv och bara väntar på att få höra sitt klickljud och få belöningen serverad).

Vårt sista pass för lägret jobbade vi med balansövningar. Jag och min parkamrat valde en ca fem centimeter hög balansplatta som vi en i taget shejpade upp hundarna på. När de väl var uppe fick de stå kvar med hjälp av omvänt lockande och jobba för att hålla balansen. Det var extremt uttröttande träning (som dessutom kom i slutet av tre dagars intensiv träning) och jag fick kämpa med mig själv för att hålla passen korta. Vi jobbade i 15-30 sekunders pass där jag plockade på mig några godbitar, en godbit för att gå på, ett par godbitar för stadga, lek och paus.

Jag blev tvungen att åka hem en timme tidigare eftersom jag skulle ha lydnadskurs här hemma på kvällen, men jag återkommer med slutrapport när jag fått svar från Fanny och Thomas om vad de tycker jag bör fokusera på framöver.