Sent igår kväll ringde Charlotte och frågade vad jag hade för mig kvällen därpå, idag alltså. Hon undrade om jag ville komma till stallet och leka lite med hennes Faxe, självklart ville jag det!

Enda sedan Charlotte köpte Faxe i slutet på sommaren (det var precis när kräftsäsongen börjat, för vi åkte hem till Phrida och käkade kräftor efter att ha installerat honom i nya hagen) har vi pratat om att klickerträna honom, men det har inte blivit av. Charlotte har börjat och Faxe har tänt ordentligt, han var otroligt rolig att jobba med! 

Jag var full av inspiration för vad vi skulle pilla på. Vi började med lite inklickning för Faxe som inte hört klickljudet förut och tränade in belöningsplaceringen vid bogen. Från början var han väldigt på och nafsade i fickor och buffade sig närmare och närmare för att komma åt godbitarna, men det dröjde inte många pass innan han böjde ner huvudet så fort han hörde klickljudet. Klok kille! 

Klickade in en mul-target på en slev vilket gick otroligt fort. Charlotte berättade att han gärna undersöker saker med munnen, vilket märktes väldigt väl under träningen. Han har redan utvecklat ett starkt defaultbeteende att smaka på saker, vilket vi började "programmera om". Målet är att han både ska kunna bjuda på att apportera, trycka mulen mot och dra sig undan från saker. Alla tre bitarna provade vi på idag, men i fortsättningen ska Charlotte köra en sak per pass för att göra det enkelt för unghästhjärnan. 

Inte för att jag tror att det är något större problem, för han är en väldigt kvicktänkt liten häst. Jag upptäckte att jag underskattade två faktorer i hästträning: 1) hästars förmåga till snabb inlärning och 2) värdet av äppelbitar. Det gick otroligt fort att få förändring i beteendet genom att ändra någonting litet i träningspasset. Bland annat tränade vi på att dra sig undan från en burk med mat. Vi fick väldigt snabbt en kedja med att smaka på burken och sedan dra sig undan från den för att få klick och belöning. Det räckte med att jag sträckte tiden han behövde hålla sig borta före belöning med en halv sekund så splittrades kedjan och träningen gick framåt med stormsteg. Det räckte även med att jag lät godbiten ligga kvar i fickan ända till han hörde klicket så slutade han möte upp min belöningshand med öppen mun. 

Han smakar gärna på saker, som sagt. Även händer och tröjor om det kommer i vägen och bland det första jag märkte att vi behövde förändra var hans tafatta sätt att ta godbitar ur handen! Han liksom gapade jättestort och skyfflade in godbiten i munnen med tänderna i underkäken, istället för att som lite mer normala hästar plocka upp godbiten med läpparna och på så sätt få in den i munnen. Därför började vi lära honom att trycka med stängd mun i en öppen handflata. Min tanke är att få honom mindre fokuserad på belöningen och mindre ivrig i belöningstanken. I den träningen gjorde det jättestor skillnad om jag gav godbiten från den andra handen än den han precis targetat, det var som att han på en gång kopplade "inte okej att vara ofin" och "ta hela handen för säkerhets skull innan godbiten försvinner" på de olika händerna. Så småningom ska ju dessa två kopplas ihop, "helt enkelt" genom att först låta honom trycka i en hand trots att det ligger en godbit i den andra, öppna, handen och tillslut trycka i handen trots att det ligger en godbit i den (för att sedan plocka upp och äta den).

Det var jättehäftigt att träna med Faxe och just få uppleva de stora förändringar som hela tiden skedde. En riktig tränarutmaning att små förändringar i träningen gav så stora resultat på träningen, det gäller att tänka sig för vad man gör! Jag märkte också hur lätt det är att köra för långa pass när man inte kan ta lekpauser på samma sätt som med en hund och vilken skillnad det gjorde när man bara avbröt träningen och stod och hängde en stund innan man fortsatta. Korta pass med fullt fokus och han brydde sig inte ett dugg om störningar runtomkring, men långa pass och han började intressera sig för julpynt, foderburkar och morotspåsar. 

Han har stor personlighet, Faxiluringen. En enorm portion nyfikenhet, aptit på livet och glimt i ögat. Det allra bästa är att han har kommit till en människa som vill behålla all den sprudlande energin och galenskapen. Det ska bli jättespännande att fortsätta jobba med honom och se var det bär, jag hoppas jag får möjlighet snart igen. 

September lider mot sitt slut och vår provmånad för LCHF likaså, dags att utvärdera med andra ord.Jag har mått jättebra. Ett par gånger har mina magsmärtor kommit tillbaka och båda gångerna har det varit i relation till ett större kolhydratsintag. Jag har under den här månaden haft lättare att gå upp på morgonen, snabbare kommit igång efter frukost, varit piggare och gladare. Maten har varit godare och middagsinspirationen flödat. Däremot har jag inte fått ihop det med mitt liv. Jag är ofta på språng, framförallt den här perioden, och vill kunna äta på väg, snabbt och helst i bilen medan jag kör. Jag vill kunna få tag på min mat längst med vägarna då det inte är alltid min dags planering hänger ihop med hur min dag verkligen blir. Jag vill och måste äta ofta. Dessa faktorer har jag inte fått någon bra rutin på och det har inte bara lett till hunger och stress utan även en väldigt oönskad viktnedgång. Mina hungerkänslor "går över" jättefort och äter jag inte på en gång jag blir hungrig så glömmer jag bort, vilket jag inte vill göra. Jag äter mycket hellre dåligt än för lite.Så jag kommer inte fortsätta just nu, i alla fall inte ha för avsikt att göra det. Däremot kommer Fredrik fortsätta så gemensam frukost, lunch och middag kommer definitivt fortsätta vara LCHF-inspirerade. Just lunch och middag har vi och för sig ätit LCHFigt under en lång period och jag inser mer och mer att kolhydraterna i den så erkända tallriksmodellen verkligen inte har någon annan funktion än att fylla ut. Det finns ingenting i smaken hos varken pasta, ris eller bröd som lyfter måltiden om man inte lägger ner sin själ i smaksättning, kryddning och piffning (samt tillsätter massa fett). Sedan LCHFs intåg i vår matlagning har fokus legat på god mat lagad med kreativitet. Att slänga ihop makaroner och steka ett par hot dogs funkar liksom inte, vilket har gjort måltiderna mer spännande och mycket godare. Jag har utvecklats massor inom matlagning på bara den här månaden.

Att lägga om kosten väcker mycket, både tankar och känslor. Framförallt för mig som har en otroligt dyster mathistoria. Igår var jag i en diskussion kring morötter, i helgen kring smaksatt, rökt korv och häromdagen kring mörk chocklad, frukt och yoghurt.

Jag är trött på diskussioner. Jag tänker aldrig mer försvara eller motivera mina val av mat med någonting annat än att jag mår bra av det. Jag vägrar förbjuda mat i någon form, även om det så ska vara socker, bröd och pasta. Jag tänker fortsätta äta det jag vill, det jag är sugen på och det jag mår bra av, för jag klarar av det. Jag kan äta godis, choklad, en kaka eller en bulle och sluta där. Jag klarar det. Den som inte klarar det behöver inte göra det. Jag vet att jag kan dra ner kolhydratintaget till 0 eller för den delen sluta äta helt om jag skulle bestämma mig för det, men det vill jag inte. Absolut inte. Jag vill få min mage att må bättre och bemästra de där sista kilona upp till min idealvikt. Men det viktigaste för mig är ändå att må bra psykiskt och känner jag att jag inte gör det så kommer jag att sluta. Det här är inget krig jag tänker vinna, varken mot någon annan eller mot mig själv.

Gör dina val, gå dina egna vägar, prova dig fram till ditt sätt. Lina säger det till mig och jag säger det till mig. Och jag säger det till Fredrik. Och till dig. Och det gäller ju inte bara inom LCHF utan även om man är köttätare eller inte köttätare, att välja snabba kolhydrater trots att man äter GI, i vilken utsträckning man gästar gymet, hur mycket man vill/bör jogga för att det ska vara optimalt, vilken smartphone man ska ha,  PC eller Mac eller varför inte för den delen klickerträning och hur man jobbar med det. Så länge man mår bra och trivs med det man gör, på riktigt, både psykiskt och fysiskt.

Och till dig som läser det här. Om du vet min historia och hade hoppats att jag nu skulle fylla bloggen med hur man blir den perfekt kolhydratsjägaren så kan du sluta hoppas nu. Nu ska jag laga färsbiffar med oliver, vitlök, sambal oelek och Cambozola (det sistnämnda behöver ingen berätta för Fredrik). Lite grönsaker och en fet sås. Mumma.

Jag och Fredrik ska prova att äta LCHF under september månad. Jag har en del problem med min mage som läkarna inte finner något svar på vad det beror på och i tillägg till det vill jag gå upp några kilo. Jag blir inspirerad av massor med människor omkring mig som mår så otroligt bra på den här kosten och jag hoppas det ska hjälpa min mage. Vi har tidsbegränsat det till en månad till att börja med för att finna lite inspiration.

Vi har redan tjuvstartat genom att äta LCHF till huvudmåltiderna, frukost, lunch och middag. Nu är det bara allt där emellan som vi ska ändra på då vi dricker mängder med läsk, äter mycket godis och chips samt svullar i bakverk. Det kommer bli en stor förändring men det ska bli roligt och spännande att prova lite ny mat och se hur magen mår.

Jag har en riktig slödag i soffan än så länge idag. Vaknade redan klockan sju och började kolla på Vännerrepriser på TV, har tagit mig igenom några stycken sen dess.

Fredrik gick en promenad med Sid och gav sig sedan ut på tomten. Han har grävmaskinen hemma i helgen och det är verkligen terapi för honom. Fråga mig inte vad han gör dock. Grannens uppfart håller på att få sig en tillsnyggning och det gigantiska stenparti som skiljer vår gräsmatta från skogen börjar sakta men säkert bli mindre och mer lättövervunnet. Härligt!

Vi gjorde jordgubbssmoothies och varma mackor till lunch och nu ska jag spendera ytterligare några timmar i soffan, med datorn som sällskap den här gången. Det känns riktigt skönt att bara ta det lugnt. Sid uppskattar inte riktigt en ledig dag lika mycket som jag, men det är väl nyttigt för honom att få lära sig att vila också.

Tack för alla glada kommentarer på att jag börjat blogga igen, det är sånt som får mig motiverad till att göra det :) 

Har bara sex veckor kvar i skolan nu, sen är det slut. Förståeligt nog så är det en hel del plugg att göra och jag borde spendera mina dagar just här, framför datorn, och studera stenhårt. Problemet är att jag mest får inspiration till photoshop, hemsidebygg och bloggdesign. Det blir överslagshandlingar, när jag vill pilla med Marimicks hemsida men borde plugga psykologi så slutar det med att jag surfar runt på facebook eller aktivhund istället. Jag har inte mycket självdiciplin, det är väl en av mina största brister...

I helgen var jag som sagt ute och red, för första gången sen Wiraspelen förra året. Och det var första gången jag red ordentligt för första gången på flera år. Jag red ett stort, kraftigt halvblod som var en liten bitch ut i fingerspetsarna. Redan i första traven bevisade hon att hon hade förmågan att springa ifrån mig och att hon var en madame som inte skulle stå ut med vilken behandling som helst från min sida. Det tog halva ridturen men sen klickade vi. När man väl hittade knapparna på henne och fick all den kraften ihopsamlad så var hon helt fantastisk att sitta på. Det häftigaste var att jag kunde! Jag trodde verkligen att jag hade tappat allt vad teknikridning hette och skulle vara förpassad till att "åka häst" tills jag bestämde mig för att lära mig på nytt, men lilla Bettan plockade fram ryttarinnan i mig bit för bit. En otroligt häftig känsla!

Vi får se om det kanske blir ridning redan till veckan, då jag eventuellt ska låna en kompis häst. Men jag tror tyvärr inte jag hinner, med tanke på min brist på självdiciplin. Till sommaren däremot, då blir det både Wiraspel och förhoppningsvis medryttare på en quarterhäst. Jättekul!

Som ytterligare ett bevis på min självdiciplin ska jag nu bege mig ut i skogen med syster yster och spåra med våra malinutter. SEN ska jag plugga.

So long!

Påsken firades i Sundsvall tillsammans med min släkt. Vi firade även min födelsedag däruppe och jag fick massor med fina presenter. Det är så jäkla bra att skriva önskelista, fick bara saker jag verkligen ville ha! Vissa till och med riktigt oväntade, till exempel att mina mostrar som inte är sådär jättehemma på hund (för att uttrycka sig politiskt korrekt) köpt tjänstetecken, spårlina och godishållare till mig och Sid! Ett par ordentliga träningsbyxor och walkie talkies (!) från mamma, pappa och syster med familj satt också väldigt fint på plats. Nu jäklar ska det tränas skogsarbete!

På påskdagen pkte jag och mamma till Birsta city och shoppade kläder till bal och avslutning. Jag är så nöjd med kläderna, helt underbara! Kan en svart moccakavaj med guldfärgade dragkedjor och utsmyckning bli så mycket annat? Längtar efter att få använda dem!

Resten av påsken har bestått av regn, dis, massa god mat och efterrätter och det bästa av allt - förkylning. Har varit däckad i soffan både i går och hela eftermiddagen idag. Jag borde kanske inte ha åkt på hundträningen idag, men med hostmedicin, nässpray och ipren har det gått riktigt bra. Nu är både hostmedicinen och nässprayen slut dock så jag fasar lite inför natten. Tur att träningen inte börjar förrän tolv i morgon...