Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Inlägg publicerade under kategorin Julkalendern 2011

Av Carro - 23 december 2011 21:33

Jag satt på tåget mellan Karlstad och Stockholm, som så många gånger förr. Med mig hade jag Sid och Askari, liksom det som så många gånger förr. För att tågresan skulle förflyta så lugnt och behagligt som möjligt och jag skulle få så mycket plugg som möjligt gjort (läs: hinna kolla Facebook så länge som möjligt) så hade jag köpt en barnbiljett till sätet bredvid mig. Inte för att någon av hundarna nödvändigtvis behövde ligga där, utan för att ingen annan skulle ha bokat den platsen.


Nu föll det sig dock så att Askari verkligen uppskattade att breda ut sig på sätet. Jag la därför min jacka på sätet bredvid mig och lät honom ligga där och mysa. Sid var parkerad på golvet under mina fötter. 


Det var en storhelg av något slag, valborg eller påsk eller nåt. Det vill säga: mycket folk. Det ramlade in människor vid varenda station men Askari låg förnöjt och brydde sig inte nämnvärt om alla dessa människor som fick stå i korridorerna. Jag tyckte dock att det kändes en aning olustigt, att min bortskämda hund fick ett eget säte medan de fick stå. "Vilken hänsynslös människa", måste de ha tyckt om mig.


En kvinna var helt desperat efter en sittplats. Hon tittade bedjande på mig, pekade på Askaris plats och frågade om hon fick sätta sig. Jag kunde inte säga nej, utan försökte ömsom locka ömsom trycka ner Askari på golvet. Ni som följt den här julkalendern vet att Askari kan visa ganska markant när han inte vill någonting. Kvinnan såg mina desperata försök att få ner den extremt ovilliga hunden på golvet och hon sa att det inte gjorde någonting, det var okej. "Tack och lov", tänkte jag och lutade mig tillbaka och lät Askari ligga kvar. Det visade sig dock att det hon menat var okej var att han låg kvar på sätet tillsammans med henne. Hon började alltså sätta sig ner, trots att Askari fortfarande låg där.


"Alltså, han hårar väldigt mycket" förvarnade jag henne medan jag puttade Askari närmare mig så han slapp få kvinnan över sig. Hon försäkrade mig om att det inte var någon som helst fara. 


Hon satte sig och Askari fullkomligt dök på henne. Han hälsade, bufflade, strök sig, slickade i ansiktet och stimmade på sitt alldeles egna Askari-vis. "Han är rätt kärvänlig" sa jag med spelad förtvivlan. "Ingen fara alls" upprepade hon. 


Och hela resan låg Askari på sidan med ryggen tryckt mot kvinnan och benen ihoprullade under sig. Hon försökte läsa, men då la Askari ett tungt huvud på hennes bok. Hon försökte kolla mobilen men då passade Askari på att nysa rejält. 


När vi kom fram till Södertälje skulle kvinnan, äntligen, kliva av. När hon reste på sig såg jag att hela hennes tidigare snygga, säkert svindyra filtrock var helt täckt av mallehår. Den var luddig, fluffig och spretigt hårig och mer gul ön svart. Det såg verkligen ut som en gul matta över hela henne. Hon tackade för sittplatsen och rann av tåget, i sitt huvud med all säkerhet bittert ångrande att hon satt sig bredvid en mysmalle.

Av Carro - 22 december 2011 21:12

Det närmar sig dopparedagen och då tänkte jag passa på med en resa tillbaka till midsommar. Det är inte världens mest spektakulära historia, men händelsen är bara en i raden av liknande händelser som involverar vår fina lapphund, eller "snabb som en vessla".


Midsommar i Wira firas väldigt, väldigt traditionsenligt. Man börjar alltid dagen med att åka vagn efter traktor ut i skogen för att plocka blommor till midsommarstången. Den här midsommarmorgonen hade vi lämnat Sid hemma och tagit med oss Fia för att mysa, åka traktor och gå promenad bland blomplockarna i skogen. 


Fia var ännu sitt extremt utåtriktade jag och mer högt än lågt. Hon skötte sig dock riktigt bra ute i skogen.


Vi var ute i skogen nån timme och sen var det traktortur tillbaka till Wira. Väl framme tar alla med sig sina enorma fång med blommor och går ner med de till midsommarstången, ett par hundra meter bort från parkeringen. 


Jag och Fredrik hade skickat ner våra blommor med en av hans systrar och vi stannade kvar på parkeringen. I stort sett hela sällskapet slog följe ner mot midsommarstången och Fia stod bredvid mig i koppel och tittade på hela hopen med människor som vandrade utom synhåll.


"Vad roligt de verkar ha! Allihop tillsammans! De skrattar och leker och dansar och kramas! Var ska de, tro? Hallå! Ser ni mig? Jag vill också skratta, leka, dansa och kramas. Hallå! Ni verkar ha så mysigt ihop! Hallå! Vänta på mig!!"


Kopplet gled långsamt och smidigt ur händerna på mig och Fia drog iväg som ett skott efter den stora klungan. Men, ser ni, där gick hon bet. Som belgarägare har man nämligen övat upp sina reflexer något så kopiöst att ett lapphundsrejs inte är någon svår match. I samma stund som koppeländan lämnade min hand och Fia tog första galoppsprånget (läs: det skenande hoppet) mot den vandrande folkhopen kastade jag mig handlöst efter, rätt ner i gruset, på något sätt med fötterna först och landade pladask på marken med kopplet fastkilad under hälen på min utsträckta fot. Folk applåderade, Fia såg mest chockad ut. Det var en räddning som hade kunnat platsa i fotbolls-VM -94, minst. Hm, "kast med liten lapphund" kanske inte är någon dum idé att lägga fram till riksidrottsförbundet? 

Av Carro - 21 december 2011 22:09

Jag och uppfödar-Åsa gjorde i början av 2010 en spektakulär resa till Norge. Åsa skulle dit för att para Lava med en norsk kille i sina bästa år. Självklart bodde hanen i fråga i Stavanger, nära och bra. En liten resa på sisådär dryga 100 mil enkel resa. Självklart följde jag med som sällskap och kartläsare, med något bättre kvaliteter på det första än på det andra. 


Det började med kaos redan i Karlstad. Jag visste ju gott och väl att E18 som gick från Stockholm till Karlstad fortsatte mot Oslo, men jag hade tidigare aldrig fortsatt vägen förbi Karlstad. Den stora frågan nu var hur man tog sig på E18 när man skulle mot Oslo och inte mot Stockholm. Efter att jag varit nära på att visa på Åsa på fel väg, så hamnade vi tillslut rätt. Det började bra, med andra ord... Redan där visade jag mina skillz som kartläsare.


Så närmade vi oss norska gränsen i en hejdundrande fart. Bredvid gränsen står en man med en systemkamera och Åsa trampar bromsen i botten. "Ta't lugnt!" gormar jag från min tillbakalutade stil i passagerarsätet (kartläsare var det, ja). "Det är ingen fartkamera".


BADABADADABABOM!!! 


Och där bumpade vi in i Norge med ett jäkla liv. Åsa hade nämligen inte bromsat för någon kamera, utan för fartguppet som var precis vid gränsen. 


Något tveksamma till om vi verkligen var i Norge (kartläsaren var med, not) så ser jag de mindre välbekanta hastighetsskyltarna som jag kände igen från min praktiktid i Norge. "Nu vet jag att vi är i Norge! Hastighetsskyltarna är vita!"


Efter ytterligare ett par kilometer börjar det dyka upp riktiga fartkameror, inte sådana som står vid gränser och l&ar

Av Carro - 20 december 2011 17:22

Två gånger har jag tävlat sök med Askari. Eller, tävlat och tävlat. Två gånger har jag och Askari varit anmälda och deltagit på söktävling, är väl närmare sanningen.


Första gången var vi körda efter ett skick. Askari hade gått som en jäkla klocka på träningarna innan och nu, nu jäklar skulle det tävlas! Rätt ut i rutan och han var borta. Länge. Jag kunde höra honom långt ute i skogen, det lät ungefär som om han försökte dra upp en gran med rötterna. Så kom han tillbaka mot stigen, med någonting i munnen! Men... när han kom närmare såg jag norskrullen trumma troget mot bröstet på honom och det han hade i munnen var något annat... 


SMACK! In i utgångsställning och jag plockade ut det han hade i munnen. En bit av ett liggunderlag... Jag fick en flashback från en träning en gång då han vält omkull figgen och dragit med sig hela liggunderlaget tillbaka till stigen. Den här figgen måste ha varit stor och legat stabilt på liggunderlaget, så Askari fått kämpa med att få med sig en bit. Hans alldeles egna definition på lösrulle. 


Jag tittade frågande på domarna. Skulle jag möjligtvis kunna få gå på påvis för det här? Jag menar, han har ju uppenbarligen varit ute hos figgen. Men näää, de ville visst ha en ordentlig markering. Så kinkigt det ska vara då. 


Jag skickade ut Askari igen och han stack i full kareta. I hans huvud var han väl på ett löst påvis och förstod inte varför den där trögfattade figuranten inte satte igång med belöningen! Granruskandet började ute i skogen igen och jag såg framför mig hur Askari kampade loss med stackars figgens liggunderlag. Så kom han tillbaka igen, med en ny bit! Bara att skicka ut i skogen igen...


Efter mycket om och men kom han tillbaka med rullen i munnen! Lyckan visste inga gränser, typ. Askari blev superlycklig när jag äntligen hängde med honom ut på påviset. Ett klockrent sådant, ett stiligt backande bort från legan och ett frivilligt sitt på perfekt avstånd från figuranten medan jag kopplade loss och figgen fick komma fram. En lika klockren transport tillbaka till stigen och Askari gick med full läsning ut mot skogen på andra sidan. Nu hade han väl pyst ur sig den värsta överskottsenergin och kunde börja tänka...


Ingen sa något, så jag ställde upp redo för nästa skick. Då hör jag en liten domarröst bakom mig på stigen:


"Duuuu... Om du bara kopplar din hund och går härifrån så glömmer vi det här".


OOOOOOPSI! Så kan det gå med översocial, överlycklig, övertänd, överspeedad malinutt på framfart i sökskogen... Vi åkte hem med nedböjda huvuden och svansen mellan benen (eller i alla fall JAG, Askari var mest fundersam över varför den lattjo skogsaktiviteten tagit slut så snart) och fortsatte träna...


Ett halvår senare var vi på det igen. Då hade vi tränat avstånd i markeringen och fått bort all form av kroppskontakt med figuranten eller attiraljer runt denna (läs: liggunderlag). Vi hade jobbat med leksaksstörningar, störande kläder, figuranter som bjöd in till kontakt med mera, med mera, med mera. Med andra ord: En Jävla Massa Störningsträning. 


Vi började med lydnaden vilken Askari och jag genomförde med en känsla som jag aldrig upplevt på tävling tidigare. Det var verkligen helt fantastiskt. Vi åkte ut i skogen med en mycket bra känsla. Väl ute i skogen värmde vi upp med en markering på en annan deltagare, en markering tagen ur skolboken. Känslan var kanon. 


Och vi tävlade, vi plockade in en figge på ena sidan och ut på andra sidan. Systemet var väl inte det bästa, men han jobbade på som attan. Och så var det "andra sidan". Ett nytt "dra upp en gran med roten"-ljud hördes från skogen. Oh no. Oh no. Oh no. Ropade in och skickade ut på första sidan igen. Och så ut på andra sidan och Askari drog direkt tillbaka till där ljuden hörts senaste gången. Ropade in och ut på första sidan, men han hade ett jäkla sug ut på andra sidan. Inte ett dugg konstigt, jag förstod mycket väl att han hade hittat något (någon) som han roade sig med. Han blev mer och mer frustretad för varje skick. En gång när jag ställer upp och ropar "sök" så kastar han sig baklänges och klättrar ett par meter upp i ett träd som stod strax bakom mig! Från fullt fokus rakt ut i skogen till två meter upp i ett träd, #överslagshandling eller kanske helt enkelt #malinois


Det visade sig att den figge han kämpat med alla dessa skick var gömd i en låda, en företeelse Askari inte hade stött på allt för många gånger i sin sökkarriär och som orsakat en enorm laddning frustration. MEN, vi lyckades tillslut få in både den och den sista på första sidan, med 26 sekunder kvar på klockan! Slutresultat blev typ varsin femma från båda domarna, med avdrag för... typ allt man kan få avdrag för. 


Man har aldrig tråkigt när man tränar och tävlar en gul. 


(vill ni läsa blogginlägg från tävlingarna skrivna i full känslostorm så hittar ni de här och här.

Av Carro - 19 december 2011 22:07

Jag klev som vanligt på bussen med en hund i släptåg, denna gång var det Farina. Busschauffören tittade storögd på min gråa, långnosade följeslagare och utbrast:


"HAR DU VARGEN MED DIG PÅ BUSSEN?"


Oh no. Deja vu. Igen. Men vis av erfarenhet svarade jag...


"Japp!" 


...och gick och satte mig längst bak i bussen.


 

Vargen kommer, vargen kommer! "Får man ha vargar i koppel?!"


(Jag åkte ju buss med Kaj häromdagen, utan att stöta på en enda marsvinskommentar. Men Fia får nog aldrig prova att åka buss. Att ge sig på det med det mårddjuret skulle bara vara att utmana ödet alldeles för mycket).

Av Carro - 18 december 2011 20:29

Jag hade finaste schäferpärlan Nebbie med mig till hundsportgymnasiet och en anställd på skolan (inte hundlärare ska poängteras) frågade om det var en border collie-blandning. Till mitt mycket förvånade ansiktsuttryck förtydligade han sin undran:


"Ja, med tanke på örat".


 

Av Carro - 17 december 2011 16:53

Det var en dag ungefär som denna, det vill säga det regnade, snöade och haglade samtidigt och inte från himlen utan mer sidlänges så att säga. Det var tisdagkväll och jag var på bio med en kompis. Den här historien kommer alltså handla om Fredrik och de tre fyrbenta som jag lämnade i hans vård medan jag åkte iväg och roade mig. 


Efter att ha ätit skulle han gå en promenad med hundarna i mörkret och ovädret. Han bylsade på sig själv ett par lager kläder och så reflexselar, reflexhalsband, vanliga halsband, sele på Kaj och koppel på de andra. Tanken var att gå runt en slinga som vi har här hemma och genom skogen på vägen hem. Kaj skulle få springa lös som vanligt och de andra två i koppel. 


Halvvägs ner till våra brevlådor ligger ett timmerhus. Bland buskarna vid det huset satte sig Kaj och gjorde sina behov. Fredrik och de andra två gick vidare. När de kom ner till brevlådorna upptäckte de att Kaj inte var med. Fredrik ropade, men ingen Kaj, så han vände hemåt igen. När de var nästan framme vid vår parkering kom Kaj springande från trappen och Fredrik vände tillbaka med alla tre hundarna med sig den här gången.


När han kom till timmerhuset andra gången tvärvände Kaj och galopperade upp och satte sig på trappen. Fredrik ropade, men Kaj satt kvar på trappen. Fredrik vände och gick och hämtade honom ännu en gång, då han gladeligen skuttade efter.


Så kom han ner till brevlådorna, utan någon Kaj. Han vände tillbaka igen och då stod han i höjd med timmerhuset. När han såg Fredrik och de andra skuttade han några galoppsprång mot dem, för att sedan vända och galoppera tillbaka upp på trappen.


Fredrik hämtade honom på nytt och de gick ner mot brevlådorna. Fia gjorde ett mushopp ner i diket och for efter en liten, för Fredriks ögon i mörkret osynlig, gnagare. Kopplet hindrade henne för att lyckas i sin musjakt, däremot hade rycket gjort att hon trasslat in sig rejält i Sids koppel. Fredrik trasslade ut hundarna från varandra och när han var redo att fortsätta gå, så fanns där ingen Kaj.


Tillbaka till trappen. Hade vi inte haft varg i området lovar jag att Fredrik hade fortsatt sin promenad och låtit Kaj sitta där på trappen. Nu gick han istället återigen tillbaka och hämtade honom. 


Halvvägs ner mot brevlådorna kom Katten gående. Kaj blv överlycklig och sprang Katten till mötes. Katten promenerade hemåt och Fredrik gick vidare ner till brevlådorna, tills han upptäckte att Kaj promenerat med Katten hemåt. I samma sekund upptäckte Fia detsamma och fick för sig att hon också ville promenera efter Katten, vilket resulterade i ett mindre kaos i kopplet. Hemma på trappen satt Katten på räcket och Kaj nedanför. Fredrik gick upp på trappen och Fia gjorde en lekinvit mot Katten, som sprang ner på granntomten.


Kaj fick för sig att springa med och galopperade iväg. Fia ansåg att promenad med Katten och Kaj var betydligt mer lockande än det här rännandet fram och tillbaka till brevlådorna. Nytt kaos i kopplet och när Fredrik lyckats lugna Fia var både Katten och Kaj borta. Det var bara att promenera ner på grannens tomt och börja leta efter den lilla vita. "Kul, nu får jag säkert göra det hela kvällen", var Fredriks tanke. Fia var tokig i kopplet och trasslade ständigt in sig i Sid.


Kaj kom dock springande ganska snart och Fia lugnade ner sig. De fortsatte sin promenad och kom denna gång ner till brevlådorna, innan Kaj stannade uppe i backen. Fredrik lockade och pockade men Kaj stod kvar. Då provade han att gå vidare på promenadslingan men efter bara ett par meter tvärvände Kaj och sprang hem istället.


Fredrik suckade, gav upp och gick hem. Hemma på trappen satt Kaj och väntade. Alla hundarna fick gå in, bli torkade torra och bli av med koppel, halsband, reflexselar och reflexhalsband. Fredrik hälsade att om han inte blivit så blöt av alla turer fram och tillbaka till brevlådorna hade han stängt in de två små i huset och gått promenaden med bara Sid. "Han var ju den enda som skötte sig!" utbrast han med desperation i rösten när jag ringde och kollade läget på vägen hem från bion. Så kan det vara ibland.

Av Carro - 16 december 2011 22:24

Och så var det den gången då Fia var liten, fluffig och söt som hon, på valpkursen, tog ett skutt upp mot instruktören och tog inte ett fullbett utan ett sånt där nypande framtandsbett med de vassaste av valptänder rakt i (den manliga) instruktörens tutte. 


Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2012
>>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards