La 2 kilometer spår till Sid på väg hem från jobbet idag, i skogen längst med ett motionsspår. Det var massa viltstörningar, en Kaj som sprungit med medan jag la spåret plus att jag och Kaj gått promenad i skogen på andra sidan. 

Halvvägs i spåret kom det en kvinna med fyra hundar gående i motionsspåret. Sid stannar upp i linan femton-tjugo meter framför mig och ställer sig och tittar. Självklart har jag inte en enda godbit med mig men jag går lugnt fram mot honom och placerar mig snett bakom honom och låter honom stå med hakan i min hand och fortsätta titta. Så stod vi så och tittade. Två av hundarna sprang fram mot oss och stod kanske tio-femton meter från Sid och skäller och tittar. De andra två är kopplade hos sin matte. Det skälls, matte ropar och det händer mycket på en gång. Sid står bara och tittar. Lugn svans, avslappnade öron och uppmärksam blick. Så kopplar kvinnan upp alla hundarna och går vidare, hennes hundar har full energi mot Sid. När de kommer upp snett bakom Sid så stelnar han i nacken, svansen höjs och han gör ett utfall, men utan någon vidare kraft. Jag tar honom vid sidan, gör en båge en bit ut i skogen så vi ökar avståndet en bit och så fortsätter vi titta. Direkt när avståndet ökats så återgick svansen, öronen och kroppshållningen till det mer avslappnade men munnen är öppen och han andas häftigare. Efter bara ett par sekunder börjar han gnälla litegrann. När de andra hundarna kommit utom synhåll fick han fortsätta spåra. Världens bästa externbelöning, den var han värd efter det långa, händelsefulla mötet utan en enda belöning. 

När vi spårat ungefär lika länge till så möter vi de igen, kvinnan med hundarna gick spåret medsols medan jag spårade motsols i skogen. Den här gången är alla fyra hundarna kopplade och de skäller. Sid stannar upp i spåret, står kvar i spårkärnan och tittar, helt coolt. Jag ropar in honom, utan någon tanke, och han får ställa sig bredvid mig med hakan i handen igen. Den här gången var hundarna på längre avstånd, tjugo-tjugofem meter bort. Efter nån halv minut så sätter sig Sid en bit ifrån mig och fortsätter titta helt självständigt. Sen fick han fortsätta spåra och spåra hela vägen tillbaka till bilen som belöning. Jäklar vad nöjd jag är!