Jag och Kaj var på promenad i Sundbyberg, i miljöträningens tecken. Vi tränade på att gå fint i koppel, på att titta på flygande löv och på att gå vid min sida förbi spännande människor. So far so good.

Det var lunchtid och mycket, mycket folk ute i rörelse (jag förstår inte varför mina historier ofta utspelar sig kring mycket människor, kanske för att det annars antagligen inte skulle ha hänt...). Precis på gångvägen bakom ett övergångsställe vid ett övergångsställe bestämde sig Kaj för att han skulle bajsa. Precis då kom det massor, massor av folk gående. En hel skolklass till och med. Plötsligt skriker Kaj som om kniven satt i honom, jag har aldrig varit med om maken till hjärtskärande skrik. Det lät minst som att jag hade stampat på honom med min stålhättesko, borrat ner tån ordentligt och vridit runt. Eller som om jag satt en snara runt en känslig kroppsdel på honom och stod och drog för fulla muggar. 

Det är inget att skratta åt, stackarn hade verkligen ont. Hård i magen extended version. Jag led med honom där han satt mitt på gångvägen och gallskrek, samtidigt som alla dessa människor gick runt honom. Alla människor i hela Sundbyberg, Hallonbergen, Solna, Rissne - U name it - trodde dock att det stod någon galning och ströp katter utanför Sodexos kontor. Därför kunde jag inte låta bli att samtidigt lida lite med mig själv också som stod där i andra änden av kopplet. Det var nämligen bara den enda gången, resten av hans liv därefter har han bajsat tyst och smärtfritt. 

Det här hände när jag bodde i Forshaga och Sid var alldeles nykläckt, han var väl runt halvåret ungefär. Han var inte så van vid att folk ringde eller knackade på dörren, i Forshaga funkade det nämligen så att man antingen bara klev rätt på eller så hade man ganska god aning om när någon skulle komma och kunde förekomma ringklockan.

Den här dagen ringde det på ringklockan utan att vi förväntade oss det. Jag är misstänksam av mig och kikade genom titthålet, och ser en uppenbar Jehovas-kind-of-type. De som hittills hade kommit in genom dörren var alla våra vänner, som Sid tycker mycket om. Just den här gången var det då inte det, och ovanan i kombination med Sids inte alltför stora entusiasm mot nya människor samt mitt uppenbara misstycke mot den som stod på andra sidan gjorde att han inte bara skällde. Han vrålskällde. Han larmade i all sin spökålders misstänksamhet och jag fick inte tyst på honom. Han gafflade i en kostym som (i hans öron) fick honom att låta som en fullvuxen rottweiler som tjänade som stakethund. 

En smart människa (det vill säga inte jag) hade inte öppnat, utan ignorerat ringandet på dörren och låtit Sids gapande vara svar nog på deras frågor. Jag måste dock öppna, jag funkar så. Människorna på andra sidan dörren hade ju hört att jag var hemma i och med mina lönlösa försök att få tyst på min Farliga hund. 

Så jag tar Sid i halsbandet med ena handen och trycker honom intill mitt ben medan jag sträcker mig med den andra handen för att låsa upp och trycka ner handtaget. Jag öppnar alltså inte dörren mer än att den går upp litegrann och säger ett glatt "hej" ackopanjerad av Sids fortsatta skällande. 

Dörren går inte upp mer än tio centimeter och genom dörrspringan sticker det in en hand med en bok i och en skälvande och stammande röst hörs från andra sidan dörren "Ja-a-ag skulle ba-ara vi-ilja prata o-om den här boken Bibeln". 

Människan på andra sidan dörren gick nog därifrån med en tanke om att är det någon som behöver Guds hjälp, så är det hon med den galna hunden.

Här kommer den första av många buss-stories och återigen en om Ebba. 

Det var när jag gick första året på ForshagaAkademin och bodde i Deje, ca 1 mil från skolan. Jag och Ebba åkte buss till och från skolan varje dag och just denna dag stod vi och väntade på bussen i Forshaga för att åka hem. En man kommer fram till mig och frågar om han får ge min hund en sockerbit, varpå jag svarar att det inte är särskilt bra för tänderna. Mannen blir lite ledsen, han hade så gärna velat ge en sockerbit till en så vacker hund, han hade aldrig träffat en svart schäfer förut. "Nu är ju det här en blandras", svarar jag utan någon vidare respons från mannen. Bussen kommer, vi kliver på och sätter oss ganska långt bak. 

Efter en stund börjar mannen gå fram och tillbaka längst mittgången och titta längs med raderna av människor som sitter på väg hem från jobb och skola. Vi är långt ifrån ensamma, ska tilläggas. Han pratar med busschauffören och fortsätter att gå fram och tillbaka, tills våra blickar möts och han skiner upp i ett leende från öra till öra.

"Där är ni ju!" utbrister han och går fram till mig. "Jag frågade busschauffören om han visste om det klivit på en tjej med en svart schäfer, för jag såg er inte".

Jag påpekar återigen att det är en blandras. Mannen sätter sig i sätet bredvid på andra sidan gången och lägger upp fötterna på sätet bakom mig, där en stackars fiskepöjke satt och såg förskräckt ut. Återigen, det var inte tomt på bussen.

Mannen frågar vad jag heter och jag svarar att jag heter Carro.

"Och din svarta schäfer?"

"Min blandras heter Ebba", svarar jag med eftertryck på ordet blandras (fråga mig inte varför jag var så envis). 

"Vore det inte mer lämpligt tvärtom?" frågar mannen som uppenbarligen tyckte Carro var ett mer lämpligt hundnamn och Ebba ett mer passande namn till mig.

"Ja-ha-ha-a", svarar jag med ett undankvävt, hysteriskt, nervöst skratt. Vi sitter tysta en stund, en väldigt kort stund.

"När är vi framme i Deje" frågar mannen och jag spanar ut, med exakt samma fråga i mitt eget huvud. 

"Om tio minuter ungefär", svarar jag.

"Vad säger du, Carro, hinner vi med en sång på tio minuter ungefär?" frågar mannen och någonstans ifrån, fråga mig för Guds skull inte var, fiskar han upp en gitarr. Det är en färgglad gitarr med stora blommor i äkta Robban Broberg-känsla. Han slänger upp den på knät och börjar plinkplonka. Alla blickar vänds åt vårt håll när mannen börjar sjunga. 

"Vem kan seeeeglaaa föruuuuutan vind, veeeem kan roooo utan ååååårooor". 

En tanke far genom mitt huvud: "det här händer inte". Mannen fortsätter, men efter första raderna avbryter han sig mitt i. 

"Hur gamla kan svarta schäfrar bli egentligen?" 

Jag klarar inte av att rätta honom. Jag klarar knappt av att svara.

"Tio-femton år nånting".

"Och hur gammal är din svarta schäfer idag?"

"Hon är fyra".

"Åh, då ska jag spela en bit som passar om mellan sex och elva år nånting". 

"Caaaarro kan seeeeeglaaa föruuuutan vind, Caaaarro kan roooo utan åååååroooor, meeeen ej skiiiiljas från Eeeeebbaaa, uuutan att fäääälla tåååååååååårar". 

Sa jag att vi inte var ensamma på bussen?

Jag och Fredriks träffades efter en kompis födelsedagsfest. Jag kände hans storasyster sen tidigare och en gemensam vän till oss fyllde år. Fredrik ställde upp som chaufför och för min del var det något så charmigt som kärlek vid första ögonkastet. Det dröjde inte länge innan vi sågs igen.

Då bodde jag i Uppsala och Fredrik åkte dit för att hälsa på mig. Det fanns en parkering utanför huset där jag bodde och Fredrik skulle vänta där. Jag var hur nervös som helst. Min granne och underbara vän Linn föreslog att jag skulle ta med mig Ebba som en brygga, jag kunde låta henne hälsa på honom först och på så sätt liksom bryta isen (vilken jäkla tur att jag inte hade Sid back then, isen hade garanterat blivit bruten men jag hade nog inte suttit här idag).

Jag kommer ner till parkeringen och han står utanför sin bil. När jag är ett par meter ifrån släpper jag Ebba och låter henne springa fram och hälsa. Hon gör ett studs upp i Fredriks ansikte och ställer sig med framtassarna i hans mage varpå den stackars mannen slutar andas och trycker sig mot sin bil. "Ja-ja-jag är hundrädd", stammar han fram och så hade vi satt ribban för vår första dejt. 

Jag har, originellt nog, tänkt ha en julkalender i bloggen. I min kalender ska jag varje dag fram till jul (enligt grundregeln för en julkalender) dela med mig av en historia ur mitt hundliv. Jag gör detta som en avslutning på mitt nyårslöfte om prestigelöst bloggande, då jag lovar att de flesta historier inte kommer ställa mig i de bästa av dagrar (var det språkligt korrekt böjning egentligen?). 

För att ytterligare förstärka hur prestigelöst detta är, så kommer första historien i morgon. De flesta är redan, precis som i de bästa av matlagningsprogram, förberedda men om du tror att du känner mig är det fritt fram att gissa i kommentarsfältet vilka händelser du tror jag kommer bjuda på. Jag får se om jag publicerar gissningarna, möjligtvis sparar jag det tills efter kalendern är avslutad (det vill säga till julafton!).