Två gånger har jag tävlat sök med Askari. Eller, tävlat och tävlat. Två gånger har jag och Askari varit anmälda och deltagit på söktävling, är väl närmare sanningen.

Första gången var vi körda efter ett skick. Askari hade gått som en jäkla klocka på träningarna innan och nu, nu jäklar skulle det tävlas! Rätt ut i rutan och han var borta. Länge. Jag kunde höra honom långt ute i skogen, det lät ungefär som om han försökte dra upp en gran med rötterna. Så kom han tillbaka mot stigen, med någonting i munnen! Men... när han kom närmare såg jag norskrullen trumma troget mot bröstet på honom och det han hade i munnen var något annat... 

SMACK! In i utgångsställning och jag plockade ut det han hade i munnen. En bit av ett liggunderlag... Jag fick en flashback från en träning en gång då han vält omkull figgen och dragit med sig hela liggunderlaget tillbaka till stigen. Den här figgen måste ha varit stor och legat stabilt på liggunderlaget, så Askari fått kämpa med att få med sig en bit. Hans alldeles egna definition på lösrulle. 

Jag tittade frågande på domarna. Skulle jag möjligtvis kunna få gå på påvis för det här? Jag menar, han har ju uppenbarligen varit ute hos figgen. Men näää, de ville visst ha en ordentlig markering. Så kinkigt det ska vara då. 

Jag skickade ut Askari igen och han stack i full kareta. I hans huvud var han väl på ett löst påvis och förstod inte varför den där trögfattade figuranten inte satte igång med belöningen! Granruskandet började ute i skogen igen och jag såg framför mig hur Askari kampade loss med stackars figgens liggunderlag. Så kom han tillbaka igen, med en ny bit! Bara att skicka ut i skogen igen...

Efter mycket om och men kom han tillbaka med rullen i munnen! Lyckan visste inga gränser, typ. Askari blev superlycklig när jag äntligen hängde med honom ut på påviset. Ett klockrent sådant, ett stiligt backande bort från legan och ett frivilligt sitt på perfekt avstånd från figuranten medan jag kopplade loss och figgen fick komma fram. En lika klockren transport tillbaka till stigen och Askari gick med full läsning ut mot skogen på andra sidan. Nu hade han väl pyst ur sig den värsta överskottsenergin och kunde börja tänka...

Ingen sa något, så jag ställde upp redo för nästa skick. Då hör jag en liten domarröst bakom mig på stigen:

"Duuuu... Om du bara kopplar din hund och går härifrån så glömmer vi det här".

OOOOOOPSI! Så kan det gå med översocial, överlycklig, övertänd, överspeedad malinutt på framfart i sökskogen... Vi åkte hem med nedböjda huvuden och svansen mellan benen (eller i alla fall JAG, Askari var mest fundersam över varför den lattjo skogsaktiviteten tagit slut så snart) och fortsatte träna...

Ett halvår senare var vi på det igen. Då hade vi tränat avstånd i markeringen och fått bort all form av kroppskontakt med figuranten eller attiraljer runt denna (läs: liggunderlag). Vi hade jobbat med leksaksstörningar, störande kläder, figuranter som bjöd in till kontakt med mera, med mera, med mera. Med andra ord: En Jävla Massa Störningsträning. 

Vi började med lydnaden vilken Askari och jag genomförde med en känsla som jag aldrig upplevt på tävling tidigare. Det var verkligen helt fantastiskt. Vi åkte ut i skogen med en mycket bra känsla. Väl ute i skogen värmde vi upp med en markering på en annan deltagare, en markering tagen ur skolboken. Känslan var kanon. 

Och vi tävlade, vi plockade in en figge på ena sidan och ut på andra sidan. Systemet var väl inte det bästa, men han jobbade på som attan. Och så var det "andra sidan". Ett nytt "dra upp en gran med roten"-ljud hördes från skogen. Oh no. Oh no. Oh no. Ropade in och skickade ut på första sidan igen. Och så ut på andra sidan och Askari drog direkt tillbaka till där ljuden hörts senaste gången. Ropade in och ut på första sidan, men han hade ett jäkla sug ut på andra sidan. Inte ett dugg konstigt, jag förstod mycket väl att han hade hittat något (någon) som han roade sig med. Han blev mer och mer frustretad för varje skick. En gång när jag ställer upp och ropar "sök" så kastar han sig baklänges och klättrar ett par meter upp i ett träd som stod strax bakom mig! Från fullt fokus rakt ut i skogen till två meter upp i ett träd, #överslagshandling eller kanske helt enkelt #malinois. 

Det visade sig att den figge han kämpat med alla dessa skick var gömd i en låda, en företeelse Askari inte hade stött på allt för många gånger i sin sökkarriär och som orsakat en enorm laddning frustration. MEN, vi lyckades tillslut få in både den och den sista på första sidan, med 26 sekunder kvar på klockan! Slutresultat blev typ varsin femma från båda domarna, med avdrag för... typ allt man kan få avdrag för. 

Man har aldrig tråkigt när man tränar och tävlar en gul. 

(vill ni läsa blogginlägg från tävlingarna skrivna i full känslostorm så hittar ni de här och här.

Jag klev som vanligt på bussen med en hund i släptåg, denna gång var det Farina. Busschauffören tittade storögd på min gråa, långnosade följeslagare och utbrast:

"HAR DU VARGEN MED DIG PÅ BUSSEN?"

Oh no. Deja vu. Igen. Men vis av erfarenhet svarade jag...

"Japp!" 

...och gick och satte mig längst bak i bussen.

Vargen kommer, vargen kommer! "Får man ha vargar i koppel?!"

(Jag åkte ju buss med Kaj häromdagen, utan att stöta på en enda marsvinskommentar. Men Fia får nog aldrig prova att åka buss. Att ge sig på det med det mårddjuret skulle bara vara att utmana ödet alldeles för mycket).

Jag hade finaste schäferpärlan Nebbie med mig till hundsportgymnasiet och en anställd på skolan (inte hundlärare ska poängteras) frågade om det var en border collie-blandning. Till mitt mycket förvånade ansiktsuttryck förtydligade han sin undran:

"Ja, med tanke på örat".

Det var en dag ungefär som denna, det vill säga det regnade, snöade och haglade samtidigt och inte från himlen utan mer sidlänges så att säga. Det var tisdagkväll och jag var på bio med en kompis. Den här historien kommer alltså handla om Fredrik och de tre fyrbenta som jag lämnade i hans vård medan jag åkte iväg och roade mig. 

Efter att ha ätit skulle han gå en promenad med hundarna i mörkret och ovädret. Han bylsade på sig själv ett par lager kläder och så reflexselar, reflexhalsband, vanliga halsband, sele på Kaj och koppel på de andra. Tanken var att gå runt en slinga som vi har här hemma och genom skogen på vägen hem. Kaj skulle få springa lös som vanligt och de andra två i koppel. 

Halvvägs ner till våra brevlådor ligger ett timmerhus. Bland buskarna vid det huset satte sig Kaj och gjorde sina behov. Fredrik och de andra två gick vidare. När de kom ner till brevlådorna upptäckte de att Kaj inte var med. Fredrik ropade, men ingen Kaj, så han vände hemåt igen. När de var nästan framme vid vår parkering kom Kaj springande från trappen och Fredrik vände tillbaka med alla tre hundarna med sig den här gången.

När han kom till timmerhuset andra gången tvärvände Kaj och galopperade upp och satte sig på trappen. Fredrik ropade, men Kaj satt kvar på trappen. Fredrik vände och gick och hämtade honom ännu en gång, då han gladeligen skuttade efter.

Så kom han ner till brevlådorna, utan någon Kaj. Han vände tillbaka igen och då stod han i höjd med timmerhuset. När han såg Fredrik och de andra skuttade han några galoppsprång mot dem, för att sedan vända och galoppera tillbaka upp på trappen.

Fredrik hämtade honom på nytt och de gick ner mot brevlådorna. Fia gjorde ett mushopp ner i diket och for efter en liten, för Fredriks ögon i mörkret osynlig, gnagare. Kopplet hindrade henne för att lyckas i sin musjakt, däremot hade rycket gjort att hon trasslat in sig rejält i Sids koppel. Fredrik trasslade ut hundarna från varandra och när han var redo att fortsätta gå, så fanns där ingen Kaj.

Tillbaka till trappen. Hade vi inte haft varg i området lovar jag att Fredrik hade fortsatt sin promenad och låtit Kaj sitta där på trappen. Nu gick han istället återigen tillbaka och hämtade honom. 

Halvvägs ner mot brevlådorna kom Katten gående. Kaj blv överlycklig och sprang Katten till mötes. Katten promenerade hemåt och Fredrik gick vidare ner till brevlådorna, tills han upptäckte att Kaj promenerat med Katten hemåt. I samma sekund upptäckte Fia detsamma och fick för sig att hon också ville promenera efter Katten, vilket resulterade i ett mindre kaos i kopplet. Hemma på trappen satt Katten på räcket och Kaj nedanför. Fredrik gick upp på trappen och Fia gjorde en lekinvit mot Katten, som sprang ner på granntomten.

Kaj fick för sig att springa med och galopperade iväg. Fia ansåg att promenad med Katten och Kaj var betydligt mer lockande än det här rännandet fram och tillbaka till brevlådorna. Nytt kaos i kopplet och när Fredrik lyckats lugna Fia var både Katten och Kaj borta. Det var bara att promenera ner på grannens tomt och börja leta efter den lilla vita. "Kul, nu får jag säkert göra det hela kvällen", var Fredriks tanke. Fia var tokig i kopplet och trasslade ständigt in sig i Sid.

Kaj kom dock springande ganska snart och Fia lugnade ner sig. De fortsatte sin promenad och kom denna gång ner till brevlådorna, innan Kaj stannade uppe i backen. Fredrik lockade och pockade men Kaj stod kvar. Då provade han att gå vidare på promenadslingan men efter bara ett par meter tvärvände Kaj och sprang hem istället.

Fredrik suckade, gav upp och gick hem. Hemma på trappen satt Kaj och väntade. Alla hundarna fick gå in, bli torkade torra och bli av med koppel, halsband, reflexselar och reflexhalsband. Fredrik hälsade att om han inte blivit så blöt av alla turer fram och tillbaka till brevlådorna hade han stängt in de två små i huset och gått promenaden med bara Sid. "Han var ju den enda som skötte sig!" utbrast han med desperation i rösten när jag ringde och kollade läget på vägen hem från bion. Så kan det vara ibland.

Och så var det den gången då Fia var liten, fluffig och söt som hon, på valpkursen, tog ett skutt upp mot instruktören och tog inte ett fullbett utan ett sånt där nypande framtandsbett med de vassaste av valptänder rakt i (den manliga) instruktörens tutte. 

När Sid var valp, bara några månader gammal, skulle vi åka buss (det är mycket bajs och bussar i den här julkalendern). En något överförfriskad man blev väldigt upprörd när vi klev på bussen och han klampade fram till oss och gormade med bullrig, bestämd stämma:

"Har du en RÄV på bussen?!"

Oh no, deja vu. 

"Näää, det är en hund", säger jag med en mild "lilla gubben"-ton i rösten.

"Får man ha RÄVAR på bussen?!"

"Det är en hund". 

Jag levererar ett vänligt leende lite på sned.

"FÅR MAN HA RÄVAR I KOPPEL?!"

"MEN, det är en hund".

Något irriterad nu. Det är ingenting mot vad mannen är.

"HAR DU FÅNGAT DEN I SKOGEN?!?!"

Varför hittar alla envisa, halvblinda människor mig och mina hundar när vi åker buss??

Det händer mycket skumt i Forshaga. Den här historien utspelade sig när jag och ett gäng vänner stod och väntade på bussen. Antagligen var vi på väg till Karlstad för vidare färd hemåt, var i landet det nu var. Jag hade båda mallepojkarna med mig, Sid och Askari.

En kvinna kommer gående med hukande, stel gång och ögonen spända på Sid. När hon är precis bredvid oss märker jag hur Sid stelnar i hela kroppen. Hon fortsätter stirra och börjar prata med mig. Föreställ er kraftig finsk brytning på kvinnans meningar i nedanstående dialog, för att liksom förstärka intrycket av total galskap (inget ont om finnar, just for the story).

”Vad är det för ras på de där?”
Kvinnan spänner ögonen i Sid och lutar sig lite längre fram. Jag har fullt sjå att hålla kontroll på båda hundarna, all min packning och allt folk runtomkring mig. Jag ville bara få slut på samtalet.
”Belgiska vallhundar, och de tycker inte om människor”, sa jag med eftertryck. Jag kanske till och med sa ”de är aggressiva mot folk” eller ”de är rädda för främlingar” eller något annat lite mer drastiskt, övertydligt och avståndstagande.
”Ååååh!” utropar kvinnan förtjust och glor ännu mer gillande på Sid. ”Jag har amstaff jag, som jag gärna vill para!”

Jag tror, tack och lov, att bussen kom precis i samband med detta. Men vad säger man? Världsklass?

Tyvärr får ni stå ut med en till bajsstory, en klassisk sådan. Den är helt färsk, rykande het skulle man kunna säga.

 Kaj och jag har åkt buss och tunnelbana in till Stockholm för att gå på ett möte. Kaj ska prova ut konstgräs till våran inomhusträningshall och att ta bilen in till stan mitt på eftermiddagen var otänkbart. 

Kaj har alltså åkt buss och tunnelbana för första gången och det har blivit miljöträning big time idag. Vi började med en promenad i Hallonbergen efter jobbet där Kaj rastade sig. Sen åkte vi till Arninge och handlade mat och vidare till Gillinge för att parkera bilen och där rastade han sig igen. 

Resan gick bra så när som på att jag inte hittade någon hundtillåten vagn på tunnelbanan utan hoppade mellan hundförbudsvagnar de första stationerna innan jag gav upp och gömde mig i ett hörn precis under hundförbudskylten resten av resan. 

Vi kom fram till stan i väldigt god tid och jag gick en sväng för att rasta Kaj ännu en gång, vilket var välbehövligt. Vi travade runt på öde bakgator och njöt av lugnet (när jag har hund i släptåg hatar jag Stockholmsrusningen).

 Så, när vi kom ut på Vasagatan igen och stod på övergångsstället så fick Kaj för sig att han var bajsnödig - IGEN. Mitt på övergångsstället satte han sig och han tog god tid på sig. 

Då upptäckte jag att alla bajspåsar jag plockat på mig tagit slut efter alla diverse rastningsrundor. Där stod jag alltså vid ett övergångsställe, i rusningstrafik med min övernödiga valp och jag hade ingenting att plocka upp det med. 

Det var bara att böja ner huvudet och ta raska kliv därifrån och vara tacksam över rusningstrafiken eftersom den ständiga strömmen av människor innebär att det förhoppningsvis inte var så många som kunde koppla ihop de små korvarna med just mig och min hund.