Jag och uppfödar-Åsa gjorde i början av 2010 en spektakulär resa till Norge. Åsa skulle dit för att para Lava med en norsk kille i sina bästa år. Självklart bodde hanen i fråga i Stavanger, nära och bra. En liten resa på sisådär dryga 100 mil enkel resa. Självklart följde jag med som sällskap och kartläsare, med något bättre kvaliteter på det första än på det andra. 

Det började med kaos redan i Karlstad. Jag visste ju gott och väl att E18 som gick från Stockholm till Karlstad fortsatte mot Oslo, men jag hade tidigare aldrig fortsatt vägen förbi Karlstad. Den stora frågan nu var hur man tog sig på E18 när man skulle mot Oslo och inte mot Stockholm. Efter att jag varit nära på att visa på Åsa på fel väg, så hamnade vi tillslut rätt. Det började bra, med andra ord... Redan där visade jag mina skillz som kartläsare.

Så närmade vi oss norska gränsen i en hejdundrande fart. Bredvid gränsen står en man med en systemkamera och Åsa trampar bromsen i botten. "Ta't lugnt!" gormar jag från min tillbakalutade stil i passagerarsätet (kartläsare var det, ja). "Det är ingen fartkamera".

BADABADADABABOM!!! 

Och där bumpade vi in i Norge med ett jäkla liv. Åsa hade nämligen inte bromsat för någon kamera, utan för fartguppet som var precis vid gränsen. 

Något tveksamma till om vi verkligen var i Norge (kartläsaren var med, not) så ser jag de mindre välbekanta hastighetsskyltarna som jag kände igen från min praktiktid i Norge. "Nu vet jag att vi är i Norge! Hastighetsskyltarna är vita!"

Efter ytterligare ett par kilometer börjar det dyka upp riktiga fartkameror, inte sådana som står vid gränser och l&ar