Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Direktlänk till inlägg 6 december 2011

Julkalendern 2011, del 6 av 24

Av Carro - 6 december 2011 15:16

Jag hade dognappat en guling (det vill säga jag var hundvakt eller hade lånat en nära väns malinoishane. Vi kan kalla honom Herr A) och skulle ta med honom till jobbet i Haninge. Jag och herr A hade inte umgåtts på ett tag och vi hade framförallt inte åkt kommunalt ihop på väldigt länge. Tunnelbana, vilket stod på planeringen just den här dagen, hade vi aldrig åkt.


Herr A är en väldigt känslosam hund, han känner mycket men kan ha lite svårt att uttrycka sina känslor på ett rationellt sätt. Den här gången kände han sig nog inte så lite både stressad och confused över den nya situationen och till det kan vi lägga på att vi pratar Stockholm, rusningstrafik och fyra byten på vägen till jobbet (det vill säga kniven mot strupen fyra gånger under resan, mariginal är inte att tala om). Och ja, innan ni läser vidare, jag vet att jag verkligen borde ha tränat och åkt tunnelbana i lugn och ro innan jag begav mig ut i galenskapen som uppstår på morgnarna och då hade det med all säkerhet gått hur bra som helst. Nu är jag, precis som jag vet att många med mig är, expert på att vara Efterklok. Så även i detta fall. Där och då, när den här händelsen utspelade sig, försökte jag göra bästa möjliga av situationen. Eller nä, nu ljög jag. Jag försökte ta mig i tid, och överlevande, till jobbet. 


Det började i rulltrappan. Jag åker inte rulltrappa med hundarna efter att Ebba fastnat med svansen. Kan jag så åker jag hiss. I morgonrusningen går det inte att åka hiss, det är det hundratusenfemtielva barnvagnar som ska. Då är alternativet att hålla hunden i famnen medan man åker rulltrappa, för vanliga trappor är det få tunnelbanestationer som är utrustade med (Stockholmare går generellt inte mer än nödvändigt). Med Ebba var det aldrig några problem, 25 kilo lurvig smidighet kurade ihop sig i famnen och satt där lugnt och spanade på alla mötande och förbipasserande under hela nedfärden. Herr A väger ju inte ens 25 kilo, så det skulle väl knappast vara något problem.


Alltså, har ni någon gång försökt få upp en hund i famnen som absolut inte vill upp i famnen? De slingrar, stretar, backar iväg, hoppar undan, skjunker ihop eller tar till andra strategier för att inte lyckas bli upplyfta. Herr A gjorde inget av detta, men det gick inte att lyfta hunden! Det var som om han cementerat fast tassarna i marken eller gjort sig tjugo meter lång så mina armar inte nådde runt honom eller gjort sig hundra kilo tung så han inte gick att lyfta. Det var nästan så jag spanade om Harry Potter stod bakom nåt hörn i närheten, för det syntes ingenting på herr A vad det var som gjorde att han inte gick att lyfta - men omöjligt var det. Det måste ha sett hur underhållande ut som helst när jag liksom trevande försökte hitta ett grepp runt hunden och sen försökte lyfta den utan att lyckas, mitt i rusningen (återigen - vad gör alla människor i närheten när mina hundar får för sig att göra bort mig?). 


Tillslut, fråga mig inte hur, och med mycket möda fick jag upp hunden i famnen. Det kändes som 22 ton i famnen och jag har aldrig burit något så otympligt. Benen stod rätt ut, stenhårda och totalt stela, som om någon skruvat dit två par gula stålben. Huvudet var böjt i någon konstig vinkel som måste varit allt annat än bekväm för honom, och det gick inte att flytta på. Jag tror han tappade ungefär 99% av sin päls under den korta färden ner för rulltrappan.


Efterklokhet: herr A är en korthårig hund som av naturen gillar att stå upp och som har en korthårig svans som allt för oftast bärs som en knorr uppåt, till skillnad från Ebba som var en långhårig hund med lång svans som hon dessutom gärna satt på. Risken att herr A skulle fastnat med svansen i rulltrappan är antagligen ungefär lika med noll, så han hade gott kunnat åka ner på egna ben. Ska jag vara helt ärlig hade han nog stått med svansen mellan benen i vilket fall. Nåväl, jag är bara efterklok, och vi kom ju ner för rulltrappan tillslut.


Historien tar inte slut där. För när vi kom ner släppte jag ner honom på marken så fort jag tagit första steget av rulltrappan. Där la han sig, stel som en pinne, och såg ut som "JAG KOMMER DÖ" på det hysteriska sätt som bara herr A kan. Malinoisen la sig alltså, stel som en pinne med hysterisk blick, precis exakt direkt efter rulltrappans slut. I rusningstrafik. Det orsakade inte alls en smärre panik bland mina medresenärer. Och den paniken orsakade inte alls mer hysteriskt frysande hos den galna malinutten. 


Jag ska vara helt ärlig. Jag föste honom bort från trapptröskeln med ena foten, bort från Tekniska högskolans tunnelbanestations motsvarighet till Essingeleden norrgående en måndagmorgon. Vi placerade oss vid första bästa hörn och andades tillsammans. Till mitt eget försvar vill jag bara säga att den korta stunden medan vi inväntade vår tunnelbana försökte jag jobba med honom för att få honom att lugna sig och börja ta in miljön. Det gick sådär. Vår tunnelbana kom. Vi kom inte med den. Nästa tunnelbana kom och den lyckades jag på något sätt ta mig med. Herr A följde faktiskt med. Väl inne i vagnen la han sig vid mina fötter, det verkade en kort sekund som om han kände sig trygg i en situation han kände igen. Suttit på trånga säten nära massa andra människor i dunkande vagnar hade vi ju gjort massor av gånger förut. Jag trodde det, tills han tömde sina analsäckar. 


För att ingen ska behöva fundera över att anmäla mig för att jag utsatte det stackars djuret för ett trauma utan dess like så vill jag bara förstöra avslutningen med hela historien med att berätta att vi åkte till jobbet hela resten av veckan och flera gånger efter det, utan något Panikartat Nära Döden-tillstånd. Redan samma dag åkte vi samma väg hem, utan några som helst problem. Han skuttade glatt och ledigt runt på perrongen, in i tunnelbanevagnen och åkte mer eller mindre avslappnat i famnen hela vägen upp för rulltrappan. 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Carro - 30 juli 2012 13:30

Jag använder den gröna bollen "Everlasting Fun Ball" som aktiverings- och belöningsboll till både mina egna och dagisets/pensionatets hundar. Den heter "everlasting" och hittills har jag ingenting att säga emot det namnet, trots att jag provat den på...

Av Carro - 30 juli 2012 13:26

En titt in i min vardag hittar du här och här. En titt in på dagis hittar du här. Trevlig läsning!   Vill ni läsa inläggen direkt kan ni följa min nya blogg på www.hundid.se   Hoppas vi ses och hörs! ...

Av Carro - 30 juli 2012 13:19

Jag och Kaj har påbörjat vår agilitykarriär på riktigt genom att ta privatlektioner för en instruktör som heter Sandra Eriksson. Här kan du läsa om våra två första lektioner.   Du hänger väl med till www.hundid.se? ...

Av Carro - 30 juli 2012 13:05

Förra helgen var jag och Kaj i väg på äventyr, närmare bestämt på utställning i Köping. Kaj uppförde sig som en prins och betedde sig som om han aldrig gjort annat än travat vackert och visat upp sig snyggt. Resultatmässigt ner som en pannkaka och up...

Av Carro - 26 juli 2012 22:36

Jag flyttar nu mitt bloggande till www.hundid.se eller hundid.wordpress.com (adresserna leder till samma sida och båda ska fungera att lägga in på t.ex. bloglovin eller Google reader). Anledningen är helt enkelt att det känns mer logiskt att samla al...


Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24
25
26
27 28
29
30
31
<<< December 2011 >>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

RSS

Följ bloggen

Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Blogkeen
Följ Kontrollerad  lek - Som hund och katt med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se