Jag och Kaj var på promenad i Sundbyberg, i miljöträningens tecken. Vi tränade på att gå fint i koppel, på att titta på flygande löv och på att gå vid min sida förbi spännande människor. So far so good.

Det var lunchtid och mycket, mycket folk ute i rörelse (jag förstår inte varför mina historier ofta utspelar sig kring mycket människor, kanske för att det annars antagligen inte skulle ha hänt...). Precis på gångvägen bakom ett övergångsställe vid ett övergångsställe bestämde sig Kaj för att han skulle bajsa. Precis då kom det massor, massor av folk gående. En hel skolklass till och med. Plötsligt skriker Kaj som om kniven satt i honom, jag har aldrig varit med om maken till hjärtskärande skrik. Det lät minst som att jag hade stampat på honom med min stålhättesko, borrat ner tån ordentligt och vridit runt. Eller som om jag satt en snara runt en känslig kroppsdel på honom och stod och drog för fulla muggar. 

Det är inget att skratta åt, stackarn hade verkligen ont. Hård i magen extended version. Jag led med honom där han satt mitt på gångvägen och gallskrek, samtidigt som alla dessa människor gick runt honom. Alla människor i hela Sundbyberg, Hallonbergen, Solna, Rissne - U name it - trodde dock att det stod någon galning och ströp katter utanför Sodexos kontor. Därför kunde jag inte låta bli att samtidigt lida lite med mig själv också som stod där i andra änden av kopplet. Det var nämligen bara den enda gången, resten av hans liv därefter har han bajsat tyst och smärtfritt.