Sista passet för dagen, ett femminuterspass, fortsatte vi på krypet. Hela det passet blev filmat och jag hoppas få ut det på bloggen under dagen. Det är en del småfix att ordna med. Belöningsritualen absolut, att han ligger kvar ända tills belöningen kommer i munnen. Det är en stor fördel just i krypet (och andra liknande moment, t.ex platsliggning) för att hunden inte ska få en egen idé om att ”det där var nog en belöningssignal” och flyga upp. Jag har varit lite i valet och kvalet kring hur jag vill ha det, då jag ansett att när jag klickat är det min uppgift att kvickt servera belöningen på rätt plats och hunden får göra vad den vill. Nu när jag börjat jobba med godisskål som inte alltid är lättillgänglig måste jag tänka om lite och lära honom att i krypet leker vi leken att ligga kvar ända tills belöningen kommer i munnen, så jag kan klicka för rörelse men fortfarande belönia i position.

Tredje passet för dagen tittade vi på krypet. Förra samlingen tyckte Maria att vi skulle använda oss av en skål med godbitar som jag plockar ifrån istället för att ha godbitar i händerna eller fickorna. Det för att han inte ska ha fokus på handen/fickan i krypet när jag är framför honom, eftersom det inte kan hänga med till det färdiga momentet då jag går bredvid. På den vägen är det… Vi har inte tränat kryp ett enda pass sen senaste samlingen så idag blev den första gången vi provade att använda oss av en skål.

Sid hamnade väldigt mycket i stadgetanke och var svår att få i rörelse. Jag vill annars ha att jag rör mig som en signal för att han ska påbörja krypet och att jag stannar som en signal för att han ska lägga sig helt stilla med hakan i backen. Nu fick jag flera repetitioner då han låg heeelt stilla men de allra flesta kröp han riktigt fint! Ibland hoppar han in med bakdelen när jag sträcker ut tiden men jag hade tänkt köra på den revolutionerande metoden att hålla på kriterierna och helt enkelt bryta när han gör så. Maria tyckte inte jag skulle bryta och låta honom resa sig upp utan hellre hålla honom i halsbandet och ”tvinga” honom att ligga helt stilla några sekunder innan han får en ny chans.

Vad vi behöver jobba på är start och stopp (med godisskålar runtomkring) och att ligga stilla tills belöningen kommer i munnen. Och självklart att utöka längden på sträckan som han ska krypa och min position i förhållande till honom.

Jag funderar på att fortsätta med krypet nästa pass och även få det filmat eller så ska vi jobba med fokus i utgångsställning. Frågan är om man ska välja det som är roligt eller det vi verkligen behöver träna på, gissa vilket som är vilket (och varför det är så).

Andra passet är avklarat och Sid ligger och flåsar på pausstationen. Vi har tränat hopp med bollkastning och han kom igång rejält. Han gillar kastade bollar!

Vi har tränat alla delar i hopp-sittet. Uthopp med kast över huvudet och belöning framåt. Frivilliga stopp/snurrar med efterföljande sitt och belöning. Återhopp med belöning på vänstersidan för tryck in. Frivilliga hopp och hopp på signal. Vi provade även att lägga in ett kommando när Sid var på väg ut och med fokuset framåt och belönade bara han reagerade. Och redan andra den repetitionen så satte han sig, något långsamt men ändock ett sättande och långt ut från hindret. Han sökte hinder bra och jag känner mig jättenöjd.

Nu blir det inga fler belöningar för frivilliga stopp om det nu inte skulle vara så att vi får jättestora bakslag i momentet. Kriteriet för att få boll eller sittkommando (vilket såklart leder till boll i förlängningen) är att han fortsätter jobba ut med fokus framåt. Långa avstånd till hindret både i uthopp och sitt/återhopp ger dels bättre säkerhet, hoppteknik och mindre skaderisk på höga hinder och dels en marginal ifall han skulle få för sig att vända upp frivilligt när han förväntar sig belöning. Om han är van vid att springa femton-tjugo meter före kommandot/bollen kommer så är det mindre risk att han hinner vända upp frivilligt och förvänta sig sitt på tävling när han t.ex är trött eller väldigt belöningssugen efter en lång kedja.

Första passet körde vi igenom lydnadsprogrammet till appellen. Första försöket blev till en inmarsch innan det kom in en springande cocker i hallen. Sid brydde sig inte ett dugg men jag vågade inte låta honom fortsätta. Först bröt jag väldigt orättvist innan jag kom mig för att faktiskt plocka upp leksaken och belöna.

Till andra försöket hade jag kunnat förbereda honom bättre för att få honom i helt rätt tanke igen. Han var nog inte helt med på vad som hänt i tidigare passet och jag tror han hade gått bättre om jag varit duktig på att belöna direkt. Fria följet var därför lite svajigt, han tappade kontakten, gled ut en bit i position och försökte sig på några framförgåenden då jag fick hjälpa honom med ett fot-kommando. Men han höll sig i arbetstanke och vi hade nog fått betyg på det i alla fall.

Läggande under gång var riktigt bra och med riktigt bra fokus i transporten. Jag förberedde honom med ett läggande vid sidan innan vi ställde upp vilket känns som att han behöver för att komma i rätt tanke. Det bantar vi bort successivt.

Inkallningen var riktigt bra, bra stadga, bra tempo och bra avslut. Något snett och segt ner i sitten men själva rörelsen in var bra och kontakten var stadig.

Apporten är jag jättenöjd med. Körde med en helt ny apportbock som var bra mycket tyngre än vad jag hade räknat med och den kom väldigt kort, kanske inte ens fem meter. Jag ville inte kasta om för det kändes för svårt i det här läget, när vi haft bekymmer med endera stadgan eller starten. Det har antingen blivit tjuvstart eller ingen start alls. Nu satt han med helt rätt attityd, lite på helspänn men ändå stadigt. Han startade snabbt och sprang fort trots det korta avståndet. Sen stod han efter ingången men han hade bra tryck in i ingången och bra fokus, så jag släppte igenom det. KOM IHÅG ATT DU GJORDE DET, Caroline Ersenius, så det inte blir en vana!

Sen kom aldrig Maria och tog apporten och jag tappade lite koncentration och kände mig lite förvirrad. Jag la ner den bakom mig och var säker på att han skulle släppa tanken på den utan vidare. Jag hade fel. Vi ställde upp för hoppet, som vi ju fick till i slutet på förra veckan och aldrig hade provat i en kedja. Han hamnade inte alls i rätt tanke så när jag sa ”hopp” så kastade han sig bakåt och tog apporten. Bushund! Jag blev nästan lite glad, för hellre det än att han bara blev passiv och inte visste vad han skulle göra.

Jag tog ifrån honom apporten och gav den till Maria och då hoppade han men sprang direkt efter hoppet till Maria. Jag slängde ur mig ett sitt och han satte sig (!) men då hade han redan sprungit runt. Nästa repetition kastade han sig också åt Marias håll men då var jag snabbare med sitten och fick honom bara lite skevt. Sen fick jag ta till ett dubbelkommando för att få honom över hindret på tillbakavägen och då var ingången jättefin. Få till en bra momentrutin, mer belöningar för att sikta framåt efter hindret (lyxproblem för springglad malinutt) och knyta ihop momentet på nytt. Det känns inte längre som ett stort problem, vilket är härligt!

Det känns som att lydnaden börjar bli mer och mer klar. Kanske att vi till och med ska försöka få till ett stå under marsch och tävla LK1, vi som inte skulle tävla lydnad! Men jag börjar bli riktigt tävlingssugen nu. En inomhustävling med få startande och en klok, mallevan domare skulle vara perfekt. Nån som har några förslag?

Huh, jag är verkligen inte van vid att jobba heltid. Trött är bara förnamnet! Höll på att somna i bilen på väg till jobbet i går morse och en gång till under passivitetsträningen med en duktig hund mitt på dagen. Illa.

Det har varit en bra helg allt som allt. I lördags följde jag med dressören Lisa till en byggnad och kikade på när de tränade inomhussök. Det är, i klass med skolgårdssök, bland det roligaste som finns. Att se hundarna jobba självständigt med vittringen och hur de kämpar för att klura ut var den är som allra starkast. Det kan ju slå hur som helst i byggnader och det vi ser som en enkel övning kan vara jättesvårt för hundarna, just eftersom vittringen rör sig helt annorlunda med ventilation och värme än med vinden ute i naturen. Det var riktigt roligt att få se de brötiga jyckarna in action i deras rätta element.

Igår gick jag och Farina ner till en annan byggnad på området och körde föremålssök inomhus. Det är också otroligt roligt, då framförallt att se hur de jobbar i miljön. Jag har gjort en del inomhusupplet med Farina förut men oftast i koppel för att kunna vara med och styra systematiken. Igår lät jag henne söka fritt, vilket känns som en bra mycket svårare uppgift då hon inte är så erfaren och systematisk i sig själv ännu. Vad hon dock är så är det uthållig! Jag filmade ett av hennes sök och hon sökte oavbrutet med samma intensitet i söket i 16 minuter innan hon hittade. Hon hade fortsatt ännu längre om hon inte hittat, utan tvekan. Det häftiga med henne är att hon, trots att hon är den största flängbulan jag någonsin träffat på FHTE, blir knäpptyst, superfokuserad och stencool så fort man ger henne en arbetsuppgift. Hon är inte den som springer i 15 minuter innan hon kopplar på näsan utan hon jobbar lugnt och koncentrerat i stort sett från start. Hon kan varva upp sig en hel del innan jobb i förväntansfrustration, vilket är mindre bra, men i jobb och när det inte är jobb (t.ex. på promenader) är hon hur cool som helst.

Nu har jag och Sid landat i Örebro hemma hos Fanny och Thomas. Jag kom fram vid åtta-niotiden igår kväll och somnade i stort sett direkt. Idag och i morgon är det lydnadskurs för Maria Hagström i AH-hallen vilket vi ser fram emot mycket. Än så länge verkar det funka att blogga, så förhoppningsvis blir det livebloggning som vanligt från passen.