Att vara helt "underbart jobbig" är ett uttryck som stämmer så jäkla bra in på malinoiser. Jag köpte malle för att jag ville ha det explosiva, impulsiva, galna och hysteriska eftersom jag tycker det är roligt att ha med en sådan hund att göra på träningsplanen. Jag tror det är det många faller för hos mallen. Och vill jag ha det på träningsplanen får jag räkna med att ha det i vardagen också. Inte svårare än så och en ekvation jag var väl medveten om när jag skaffade rasen (och som jag tycker är viktig att trycka på för folk som är sugna på att skaffa den).

Jag har fått en underbart jobbig hund, men många gånger undrar jag om det är en malle jag har i andra änden av kopplet (eller kampleksaken). Ibland undrar jag vad det egentligen är för komplicerat maskineri den där lilla röda varelsen egentligen är och hur många kugghjul hans hjärna egentligen består av.

Generellt tycker jag de mallar jag möter upplevs som ganska korkade. Jag har ju själv en liten blondin i min närhet (Askari) som dödar för en boll, som försöker och försöker och försöker om och om och om igen trots att ingenting blir annorlunda, som går upp i sin egen frustration och exploderar och gör tokiga saker som får en att skratta och gråta om vartannat.

Sid är Annorlunda. Utan att gå in allt för mycket i huvudet på honom så känns han utstuderande, tänkande och analyserande. Sådan matte, sådan hund? Utan att lägga något större värde i huruvida han är född sådan eller jag har gjort honom så, så upplever jag honom som en hund som inte går att lura och som inte går att "bara göra" med.

Det fantastiska med det är att han är en helt underbar spårhund som har massor av bra beteenden helt naturligt. Han tar det lugnare när det blir svårt och backar när han tappar, han analyserar och funderar och hetsar inte upp sig. Det skydd vi har kört har han skött jättebra, både svenskt, IPO och mondioring, just för att han känns lättstyrd och klok.

Det frustrerande är att jag kämpar som en tok med att hitta hans knappar. Hitta det som motiverar honom och det som gör att han glatt och villigt kastar sig in i de uppgifter jag erbjuder. För att hitta inlärningsvägar att gå som inte lär honom tusentals andra saker som inte alls var vad jag hade tänkt, utan som lär honom det jag tänkt lära honom. Han utmanar mig som tränare varje dag, varje pass och varje gång det dyker upp en tanke i mitt huvud.

Vi börjar sakta men säkert bli ett team. När jag kan slappna av, lita på honom och ge honom det ansvar som han gillar att ha i träningen så väcks det där hungriga suget i blicken som jag bara älskar. Då kastar han sig in i uppgifterna med full intensitet och styrka, snabbhet och explosivitet som ger mig rysningar längs hela ryggraden. Men när jag känner ett behov av att kontrollera honom, stoppa honom och psykiskt binda upp honom så blir resultatet därefter, han lägger av och ger mig inte sitt fulla engagemang.

Vi har haft massa problem under året som kommit trots massa förebyggande arbete och trots att jag visste att de kunde dyka upp. Det är väl så, ibland kan det man är mest rädd för komma sig av just den anledningen. Eftersom han inte gav mig sitt fulla engagemang ville jag ha honom "on, on, ON" så fort det vankades träning, men precis som jag beskrev i mitt första stycke så fick jag honom inte bara "on, on, ON" på mig och träningen utan "on, on, ON" på allt. Vi har jobbat med utfall, reservation, vaktande, rymning och kossjakt. När jag ser tillbaka på vårt år tillsammans kan jag på vissa saker säga "oj, vad långt vi har kommit" och på andra saker känna mig helt hopplös som hundtränare. Men återigen, alla de egenskaper jag älskar gör honom till ett monster i situationer där jag inte vill ha dem och att det skulle innebära tränarutmaningar är något att räkna med, men inte desto mindre att känna förtvivlan över.

Han började lämna mig för att skrämma bort andra från planen när vi tränade, det hände inte många gånger men en gång räckte för att skapa en osäkerhet hos mig och för att göra det tråkigt att träna. Man läser aldrig om sådana träningsproblem på bloggar och hör aldrig om det från andra, förutom när man berättar att man har problem med det. Då kommer det fram att ganska många har haft liknande problem och haft det lika tufft som jag med sina monster till unghundar. Jag kände mig ensam och värdelös som hundtränare vilket självklart speglade av sig på träningen. Usch, vad många träningar jag kört hem ifrån hysteriskt pratandes med Åsa, Cicci eller Lina i telefon.

Som sagt, vi har kommit långt med många bitar men har långt kvar med andra. Jag jobbar fortfarande på att lära mig hur jag ska träna honom, en utmaning som, som sagt, möter mig varje dag.

Vi sköt tävlingsmålen på framtiden och koncentrerade oss på att träna och leva. Och träna har vi gjort och levt har vi garanterat. Och trots de där fruktansvärt, jobbiga och hemska beteendena som gjort honom väldigt billig emellanåt så är han en sån otrolig pärla att det inte går att beskriva med ord. Han har lärt sig väldigt många fina beteenden och har många fina beteenden naturligt som gör att man bara sprudlar av lycka när man ser dem. Jag får ihop nya kugghjul hela tiden och börjar sakta men säkert lära mig förstå den här avancerade varelsen och ju mer jag gör det desto större framgång i träningen får vi. Saker och ting börjar falla på plats och vi börjar teambilda mer och mer, en underbar känsla som jag hoppas blir starkare och starkare under nästa år.

När Sid kom in i mitt liv var tanken att han skulle bli sökhund för hela slanten. Nu: njae, vi får se hur det blir med den saken. Under året har en liten spårhund kommit upp till ytan och jag tror han skulle kunna gå lång både i svenskbruksspår och BSP-spår. En fin skyddshund verkar det också finnas i den lilla kroppen och när vi provade på mondioring i höstas sa han klart och tydligt "det HÄR är min grej!". Lydnaden lossnar mer och mer, vi börjar få in fler och fler tricks och galskaper på reportoaren och agilityhärvan har vi nosat på men inte på långa vägar gjort försök att ta oss igenom, än. Med andra ord, man vet aldrig var framtiden bär.

I år har vi kursat. Vi har tränat en hel del för Maria Hagström, vilket har varit guld värt för färdigheterna och självförtroendet. Vi har fått apporteringen att lossna mycket tack vare Fanny Gott. Vi har tränat sök med Ulrika Norell och spår med syster Cicci. Vi har nosat på agility med Fanny och Thomas och fått en introduktion (läs: blivit bitna av!) mondioring med Frida och Jonas Wallén. Vi har lärt oss avslappning, koncentration och klassisk betingning med Åsa Jacobsson och drillat lydnad med Niina Svartberg. Vi har spenderat flera veckor på tjänstehundsträning med Lennart Larsson och Björn Tapper och gått en instruktörsutbildning genom SBK.

Allt det och mer därtill tar vi med till nästa år då vi ska tävla, vi ska över den tröskeln och bara ha gjort det. Jag har höga tävlingsambitioner för nästa år men även höga ambitioner inom massa annat som inte inkluderar Sid, så vad det blir av allt i slutändan återstår att se. Först och främst ska vi jobba vidare mot att bli ett välsvarvat team på träning och känna oss säkra i att klara av allt vad en tävling innebär. Det kommer bli ett spännande 2011, det är jag säker på.

Jag hade fått en kommentar från signaturen MS till det här inlägget:

http://kontrollek.bloggagratis.se/2010/04/06/2795194-skyddsgrund/#kommentarer

Eftersom MS inte hänvisade till någon egen blogg så får jag väl skriva svar till h*n här istället, att övningen som jag beskrev där har jag fått från Bjrön Tapper, så utan någon större erfarenhet av skyddsträning så tror jag att det är en bra grundövning.

För övrigt så har jag observerat, både under den perioden jag tränade med en IPO-träningsgrupp och under kursen med Frida och Jonas Wallén att väldigt, väldigt många övningar både i IPO, svenskskydd och mondioring bygger på shejping även om man inte väljer att kalla de det. Man väntar ut rätt sinnesstämning, man låter hunden få vinst när den bjuder på rätt beteende, man höjer kriterierna för antalet skall i bevakningen före hunden får gå i bett, man låter föraren komma närmare om hunden håller en bra bevakning och låter föraren backa om hunden släpper bevakningen, man förstärker när hunden bjuder på backanden eller lägganden i bevakningarna etc, etc. Är det inte det vi gör hela tiden när vi tränar hund, formar beteenden?