Kontrollerad  lek - Som hund och katt

Alla inlägg under december 2010

Av Carro - 30 december 2010 16:58

Att vara helt "underbart jobbig" är ett uttryck som stämmer så jäkla bra in på malinoiser. Jag köpte malle för att jag ville ha det explosiva, impulsiva, galna och hysteriska eftersom jag tycker det är roligt att ha med en sådan hund att göra på träningsplanen. Jag tror det är det många faller för hos mallen. Och vill jag ha det på träningsplanen får jag räkna med att ha det i vardagen också. Inte svårare än så och en ekvation jag var väl medveten om när jag skaffade rasen (och som jag tycker är viktig att trycka på för folk som är sugna på att skaffa den).


Jag har fått en underbart jobbig hund, men många gånger undrar jag om det är en malle jag har i andra änden av kopplet (eller kampleksaken). Ibland undrar jag vad det egentligen är för komplicerat maskineri den där lilla röda varelsen egentligen är och hur många kugghjul hans hjärna egentligen består av.


Generellt tycker jag de mallar jag möter upplevs som ganska korkade. Jag har ju själv en liten blondin i min närhet (Askari) som dödar för en boll, som försöker och försöker och försöker om och om och om igen trots att ingenting blir annorlunda, som går upp i sin egen frustration och exploderar och gör tokiga saker som får en att skratta och gråta om vartannat.


Sid är Annorlunda. Utan att gå in allt för mycket i huvudet på honom så känns han utstuderande, tänkande och analyserande. Sådan matte, sådan hund? Utan att lägga något större värde i huruvida han är född sådan eller jag har gjort honom så, så upplever jag honom som en hund som inte går att lura och som inte går att "bara göra" med.


Det fantastiska med det är att han är en helt underbar spårhund som har massor av bra beteenden helt naturligt. Han tar det lugnare när det blir svårt och backar när han tappar, han analyserar och funderar och hetsar inte upp sig. Det skydd vi har kört har han skött jättebra, både svenskt, IPO och mondioring, just för att han känns lättstyrd och klok.


Det frustrerande är att jag kämpar som en tok med att hitta hans knappar. Hitta det som motiverar honom och det som gör att han glatt och villigt kastar sig in i de uppgifter jag erbjuder. För att hitta inlärningsvägar att gå som inte lär honom tusentals andra saker som inte alls var vad jag hade tänkt, utan som lär honom det jag tänkt lära honom. Han utmanar mig som tränare varje dag, varje pass och varje gång det dyker upp en tanke i mitt huvud.


Vi börjar sakta men säkert bli ett team. När jag kan slappna av, lita på honom och ge honom det ansvar som han gillar att ha i träningen så väcks det där hungriga suget i blicken som jag bara älskar. Då kastar han sig in i uppgifterna med full intensitet och styrka, snabbhet och explosivitet som ger mig rysningar längs hela ryggraden. Men när jag känner ett behov av att kontrollera honom, stoppa honom och psykiskt binda upp honom så blir resultatet därefter, han lägger av och ger mig inte sitt fulla engagemang.


Vi har haft massa problem under året som kommit trots massa förebyggande arbete och trots att jag visste att de kunde dyka upp. Det är väl så, ibland kan det man är mest rädd för komma sig av just den anledningen. Eftersom han inte gav mig sitt fulla engagemang ville jag ha honom "on, on, ON" så fort det vankades träning, men precis som jag beskrev i mitt första stycke så fick jag honom inte bara "on, on, ON" på mig och träningen utan "on, on, ON" på allt. Vi har jobbat med utfall, reservation, vaktande, rymning och kossjakt. När jag ser tillbaka på vårt år tillsammans kan jag på vissa saker säga "oj, vad långt vi har kommit" och på andra saker känna mig helt hopplös som hundtränare. Men återigen, alla de egenskaper jag älskar gör honom till ett monster i situationer där jag inte vill ha dem och att det skulle innebära tränarutmaningar är något att räkna med, men inte desto mindre att känna förtvivlan över.


Han började lämna mig för att skrämma bort andra från planen när vi tränade, det hände inte många gånger men en gång räckte för att skapa en osäkerhet hos mig och för att göra det tråkigt att träna. Man läser aldrig om sådana träningsproblem på bloggar och hör aldrig om det från andra, förutom när man berättar att man har problem med det. Då kommer det fram att ganska många har haft liknande problem och haft det lika tufft som jag med sina monster till unghundar. Jag kände mig ensam och värdelös som hundtränare vilket självklart speglade av sig på träningen. Usch, vad många träningar jag kört hem ifrån hysteriskt pratandes med Åsa, Cicci eller Lina i telefon.


Som sagt, vi har kommit långt med många bitar men har långt kvar med andra. Jag jobbar fortfarande på att lära mig hur jag ska träna honom, en utmaning som, som sagt, möter mig varje dag.


Vi sköt tävlingsmålen på framtiden och koncentrerade oss på att träna och leva. Och träna har vi gjort och levt har vi garanterat. Och trots de där fruktansvärt, jobbiga och hemska beteendena som gjort honom väldigt billig emellanåt så är han en sån otrolig pärla att det inte går att beskriva med ord. Han har lärt sig väldigt många fina beteenden och har många fina beteenden naturligt som gör att man bara sprudlar av lycka när man ser dem. Jag får ihop nya kugghjul hela tiden och börjar sakta men säkert lära mig förstå den här avancerade varelsen och ju mer jag gör det desto större framgång i träningen får vi. Saker och ting börjar falla på plats och vi börjar teambilda mer och mer, en underbar känsla som jag hoppas blir starkare och starkare under nästa år.


När Sid kom in i mitt liv var tanken att han skulle bli sökhund för hela slanten. Nu: njae, vi får se hur det blir med den saken. Under året har en liten spårhund kommit upp till ytan och jag tror han skulle kunna gå lång både i svenskbruksspår och BSP-spår. En fin skyddshund verkar det också finnas i den lilla kroppen och när vi provade på mondioring i höstas sa han klart och tydligt "det HÄR är min grej!". Lydnaden lossnar mer och mer, vi börjar få in fler och fler tricks och galskaper på reportoaren och agilityhärvan har vi nosat på men inte på långa vägar gjort försök att ta oss igenom, än. Med andra ord, man vet aldrig var framtiden bär.


I år har vi kursat. Vi har tränat en hel del för Maria Hagström, vilket har varit guld värt för färdigheterna och självförtroendet. Vi har fått apporteringen att lossna mycket tack vare Fanny Gott. Vi har tränat sök med Ulrika Norell och spår med syster Cicci. Vi har nosat på agility med Fanny och Thomas och fått en introduktion (läs: blivit bitna av!) mondioring med Frida och Jonas Wallén. Vi har lärt oss avslappning, koncentration och klassisk betingning med Åsa Jacobsson och drillat lydnad med Niina Svartberg. Vi har spenderat flera veckor på tjänstehundsträning med Lennart Larsson och Björn Tapper och gått en instruktörsutbildning genom SBK.


Allt det och mer därtill tar vi med till nästa år då vi ska tävla, vi ska över den tröskeln och bara ha gjort det. Jag har höga tävlingsambitioner för nästa år men även höga ambitioner inom massa annat som inte inkluderar Sid, så vad det blir av allt i slutändan återstår att se. Först och främst ska vi jobba vidare mot att bli ett välsvarvat team på träning och känna oss säkra i att klara av allt vad en tävling innebär. Det kommer bli ett spännande 2011, det är jag säker på.

Hund · Sid
Av Carro - 30 december 2010 16:39

Jag hade fått en kommentar från signaturen MS till det här inlägget:


http://kontrollek.bloggagratis.se/2010/04/06/2795194-skyddsgrund/#kommentarer


Eftersom MS inte hänvisade till någon egen blogg så får jag väl skriva svar till h*n här istället, att övningen som jag beskrev där har jag fått från Bjrön Tapper, så utan någon större erfarenhet av skyddsträning så tror jag att det är en bra grundövning.


För övrigt så har jag observerat, både under den perioden jag tränade med en IPO-träningsgrupp och under kursen med Frida och Jonas Wallén att väldigt, väldigt många övningar både i IPO, svenskskydd och mondioring bygger på shejping även om man inte väljer att kalla de det. Man väntar ut rätt sinnesstämning, man låter hunden få vinst när den bjuder på rätt beteende, man höjer kriterierna för antalet skall i bevakningen före hunden får gå i bett, man låter föraren komma närmare om hunden håller en bra bevakning och låter föraren backa om hunden släpper bevakningen, man förstärker när hunden bjuder på backanden eller lägganden i bevakningarna etc, etc. Är det inte det vi gör hela tiden när vi tränar hund, formar beteenden?

Av Carro - 7 december 2010 19:02

Jag har börjat på mitt nya jobb som tidningsbud, har jobbat två nätter och än så länge känns det mest skit. Jag känner mig som potatismos i huvudet, det är frustrerande att inte hitta och känna att man inte räcker till och det är så förbannat med snö och mörker överallt. Har inte kommit in i några bra sovrutiner ännu, igår sov jag fyra timmar efter att jag kommit hem från jobbet och idag sov jag oroligt i tre timmar för att sedan slockna som ett utblåst ljus fram till halv tre på eftermiddagen. Det var bara upp och skynda sig ut med Sid innan det blev kolmörkt.


Stackars Sid tycker livet är jättekonstigt, bara sova, sova, sova hela tiden. Vi tränar en del inomhus, det blir mest platsliggning och kryp eftersom det känns som det stora projektet i vinter. Jag har lagt in en tråd på klickerforum angående mina platsliggnings- och kryptankar. Kolla in den här om ni är nyfikna och svara mer än gärna med era tankar, antingen där eller i en kommentar, så blir jag jätteglad. Jag tycker det ä väldigt utvecklande att diskutera hundträning, tyvärr är klickerforum ganska dött för tillfället men jag hoppas det ändrar sig. 


Om ni av någon anledning inte kommer in på forumet så lyder mitt inlägg som följer:


"Jag har hakan i backen som startposition i krypet. Jag vill att han ska lägga ner hakan i backen så fort jag är stilla och sen börja krypa när jag börjar gå. Min tanke är alltså att kommandot för hakan-i-backen ska vara signal även för krypet, fast det är min rörelse som startar själva krypandet. Jag kan självklart tänka mig att sätta en egen signal på krypet också, men jag har en känsla av att en signal på krypet kommer göra att han tappar hakan-i-backen-tanken som jag gärna vill att han ska ha med sig in i krypet.

Jag har shejpat in krypet med hakan i backen under krypandet, men jag valde bort det då det blev alldeles för mycket fokus på framdelen och jag hade svårt att hålla på två så svåra kriterier samtidigt (låg rumpa och jättelåg front), jag hade inte kunnat tävla lägre förrän han var pensionär :mrgreen: Jag har dock märkt att han får en mycket, mycket bättre teknik om han utgått från hakan i backen än om han utgått från huvudet upp. Vi har experimenterat en del men nu känner jag att jag hittat en jättebra balans. Så, jag vill att han ska lägga sig ner med hakan i backen på signal, starta krypet på min rörelse och direkt när jag stannar frysa i kroppen och lägga ner hakan igen, utan annan signal än att jag stannat.

Vi har jobbat med det här frivilligt nu, att lägga ner hakan i backen, starta på min rörelse (både framför och på båda sidor om honom) och lägga ner hakan när jag stannar och det går bra, om inte...

...vi tränat platsliggning nyligen. Eftersom det är två helt olika känslor jag vill ha i de olika momenten så har jag inte velat ha hakan i backen på platsliggningen (det skulle ju dessutom vara motsägelsefullt för honom att ligga kvar när jag går ifrån), men jag har velat ha någon form av "extrabeteende" då jag upplever att han blir lugnare då och framförallt inte lika observant på de andra hundarna. Så, då har han fått ligga med huvudet på ena tassen.

Han gillar båda beteendena men har svårt att skilja på dem. Han provar gärna det ena fast vi tränar det andra, jag tror det både beror på att han inte är 100% repetitionsklok men även för att det inte kostar så mycket för honom att prova och han gillar att utföra båda beteendena i sig själva. Jag tycker inte det känns helt rätt att vänta ut att han bryter och byter beteende eftersom det då blir otydligt i stadgeträningen, men det känns inte heller som att det räcker att bara bryta honom och låta honom prova igen, för det kostar ingenting.

Jag är inte bara ute efter förslag på hur jag ska få det att kosta att göra fel utan framförallt på hur man ska lära honom och göra honom mer säker i att det är olika beteenden och olika känslor. Har jag gett mig in i någonting omöjligt?"


Med inspiration från mitt eget inlägg började jag jobba in en platsliggningsrutin som innebär att vi lägger ut en externbelöning. Här är en film från första passet med det förra veckan, då jag egentligen bara jobbar med själva nedläggandet. Nästa pass jobbade vi med nedläggandet från utgångsställning, att jag gick ifrån honom och sen skickade till externbelöning. Det filmades, men Kråkan är där och stör så mycket att den inte är värd att lägga ut, men bra att ha för en själv!



Ett tips från Fanny var att jobba med skiften mellan de båda beteendena, som man gör med fjärrdirigering. Jag har lagt signal på hakan på tassen, eftersom det är det han är bäst på. Innan jag lägger signal på vill jag vara säker på att han kommer utföra beteendet på nytt efter klick och belöning, och det har jag inte varit med hakan i backen. Han kan lika gärna ha lagt hakan på tassen i nästa repetition. Idag körde jag ett par pass med att bara lägga ner hakan och ett par krypstarter och det gick bra, så jag började lägga signal även på hakan i backen.


Det svåraste tycker jag är att fela honom på ett bra sätt. Jag experimenterar mig fram men tycker inte något jag provat hittills känts hundra procent klockrent för att få till en förståelse för vad som blev galet.


Jag jobbar gärna med att fela genom att låta fel beteende bli mer motsägelsefullt att utföra. T.ex om han tappar tempo i fria följet så går jag på fortare så han verkligen måste öka tempot för att hänga på. Om han drar åt vänster i framförgåendet så drar jag mig själv längre till höger. Om han är på väg att sätta sig för tidigt i ingångarna så flyttar jag på mig så han sätter sig helt och fullkomligt galet istället för bara "lite snett". Något liknande sätt att fela på har jag dock inte hittat i den här övningen. Den som kommer på nåt får världens största kram!


Det är spännande att jobba med det här, det är verkligen utmanande för mig som tränare som verkligen gett mig sjutton på att få förståelse i båda momenten. Jag kommer bli väldigt stolt över mig själv när jag lyckats, för just nu känns det skitsvårt rent ut sagt.


Snart ska vi gå och möta Fredrik som snart är på väg hem från Åkersberga. Sen blir det viloläge i soffan och ett par timmars sömn innan det är dags för jobb igen. Förhoppningsvis går det fortare i natt så jag är hemma tidigt. Om det blir någon ridhusträning i morgon återstår att se.

Film · Hund · Lydnad · Shaping · Sid
Av Carro - 1 december 2010 13:15

Facebook är ruskigt, rysligt bra då jag såg på en klubbkamrats status att hon hade ridhusträning idag mellan tio och tolv. Supertaggad behav oss jag och Sid till Brottby, bara en halvtimme bort och kanonfint ridhus med fikarum att värma sig i. Med -19 grader på termometern var det välbehövligt.


Jag riggade upp vår filt och väska i ett hörn och så installerade vi oss där. Jag märkte att jag verkligen måste ha täcke på Sid i liknande övningar, då han skakade som sjutton i låren som låg närmast väggen, det drog säkert där. Som tur är så har världens bästa Charlotte köpt ut ett Back on Track-täcke till Sid när hon var på Globen Horse Show i helgen, så till nästa träning har vi ett.


Det tog tid innan Sid slappnade av i den här miljön. Det var två hundar som tränade när vi kom och det fylldes på med en till efter en stund. Han var duktig på att koppla bort hundarna och enda gången jag inte hann med honom var när Jill gick förbi oss och han flög upp. Han var lätt att bryta med hans namn och att locka honom tillbaka till filten, det är riktigt skönt att se hur mycket lättare det är att få honom att avbryta beteendet i sådana situationer.


Jag fortsatte klappa och ge godbitar för avslappnande beteenden och tillslut la han sig ner på ena skinkan och la ner huvudet på tassen. Då skakade han rätt rejält av kylan så jag var mer eller mindre tvungen att ta upp och röra på honom. Vi körde ett par utgångsställningar och sen gick vi och la oss på filten igen.


Nu slappnade han av mycket snabbare och det dröjde inte alls länge innan han la sig ner på skinkan. Jag virade filten runt rumpan på honom vilket verkade hjälpa mot kylan. Så gick vi upp och körde ett par utgångsställningar och ett pass med snabba lägganden. Det gick riktigt, riktigt bra. Han var pigg i benen och gjorde riktigt snygga lägganden med parallella framben, lite "hopp-ligg". Han blev lite mer tveksam när jag började springa baklänges, men under vanlig baklängesmarsch gjorde han kanonlägganden. Det svåra i en sådan situation är att sluta innan det mattas av...


Nu paus och sen upp och träna lite fritt följ. Gick rakt genom hela ridhuset och de andra hundarna, härlig attityd och mycket svung i steget och bra kontakt och position. Han är så himla härlig att träna när han är så här!


Nästa paus kopplade han av jättefort, la sig på sidan och andades tungt, trots svåra störningar från hundar som lekte. Jill hade med sig fika så jag lindade in Sid i filten och band upp honom i ridhuset medan jag gick in i fikarummet. Det blev platsliggning med dold förare, för han låg jättefint trots att det fortfarande var ett ekipage som tränade inne i ridhuset. Han reste sig vid ett tillfälle och då gick jag ut och lät honom bjuda på ett läggande med avslappning igen, lindade in honom i filten på nytt och lämnade igen, och så låg han resten av fikapausen. Han kanske var så inlindad i filten att han inte kunde röra sig :-) Jag tyckte han låg tryggt och säkert och tittade på den tränande hunden med en stilla nyfikenhet och intresse, men utan spänning i blick eller kroppshållning. Man blir nästan tårögd! Jag gick dit och belönade några gånger och nånting jag la märke till var att han inte högg lika entusiastiskt på godbitarna, utan mer sög och småknaprade i sig dem. Har ingen aning om varför, men det är något jag vill komma ihåg för att se om jag kan se något mönster.


Efter fikat tränade vi ett till pass med fritt följ med fokus på vändningar. Vi gick en kort raksträcka och snurrade sedan på stället och belönade bra rörelser med både framben och bakben och att han jobbade för att hålla sig kvar i position. Han jobbade bra åt båda hållen och även i stegförflyttningar åt höger. Hade svårt att hålla kontakten när vi gick raksträckor förbi de andra hundarna, men han hittade snabbt tillbaka själv. 


Efter en ny paus tränade vi kryp. Han hade svårt att komma in i hakan-i-backen tanke utan provade olika punkter på ömsom höger och ömsom vänster tass. Måste ta mig en rejäl funderare på hur jag ska jobba för att skilja på de två beteendena.Tekniken i krypet var bra när jag var duktig på att vänta ut rätt startposition, det blir verkligen inte alls lika bra när han startar med huvudet upp. Måste, mäste, mäste få bättre flyt på hakan i backen.


Sista passet stod vi mitt i ridhuset och lät de andra hundarna, framförallt Jill och en av hennes hundar, jobba sig ganska nära oss. Sid höll bra fokus och jobbade jättefint med mig. Vi rörde oss runt de andra hundarna också och då släppte han kontakten ibland, men hittade snabbt tillbaka. Även i de här övningarna såg jag inte samma spänning i kroppen som han haft tidigare, det börjar gå åt rätt håll.


Någon större tävlingsträning blev det inte, det var alldeles för svåra störningar för det. Vi gjorde inmarscher och uppställningar i mitten av ridhuset och belönade med utlagd leksak på väskan, så lite träningstävling blev det ändå. Annars kändes inte själva övningarna som det viktigaste idag, utan hur han jobbade i miljön och med störningarna.


Han är så rolig att träna när han är såhär. Pigg i benen och arbetssugen till tusen. Det märks att alla "regler" vi har i träningen har fallit på plats och han blir enklare och enklare att träna ju bättre han förstår hur träning fungerar. Och ju bättre jag förstår hur han fungerar... Herregud vad den här hunden lär och kommer lära mig mycket, man önskade att man fått honom om några år och om mer erfarenhet. När träningen går så här och man bara känner att saker och ting klaffar och man vet hur man ska agera om det går på det ena eller andra sättet, träningen flyter på och går nästan bara på automatik och känsla så blir jag helt lyckobubblande i hela kroppen. FY SATAN vad hundträning är roligt!

Hund · Lydnad · Sid

Carro, 22.
hundIDiot ut i fingerspetsarna.
www.hundid.se http://www.hundid.se
http://carro.hundid.se

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2010 >>>

Hundtränaren

Senaste inläggen

Ebba

Photobucket

Mikroblogg

Sid

Photobucket

Kategorier

Nebbie

Photobucket

Arkiv

Sök i bloggen

Askari

Photobucket

Länkar

hundID

Photobucket

Fråga mig

2 besvarade frågor

Besöksstatistik

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards