Man skulle kunna säga att hon var min första hund. Egentligen var hon min systers hund och de huserade i källaren i huset där jag bodde som liten. Nebbie hjälpte mig genom en stor sorg, då jag samma år som hon kom in i mitt liv genomlevde mina första tragedier i livet.

Jag kommer ihåg att hon var söt som socker, den charmiga lilla unghunden. Inte sådär gänglig som schäfervalpar av idag utan mer liten och kompakt och sådär omåttligt gullig så man inte kunde se sig mätt på henne. Jag har aldrig mött en hund med snällare ögon. Det höll på att gå illa då Nebbie satte i sig en död råtta och ett parti isolering. Men hon klarade sig vilket jag tackar våra lyckliga stjärnor för idag, för hon inte bara klarade sig utan hon klarade sig kvar länge och etsade sig så långt in i hela familjens hjärta som en hund kan göra. 

Hon var som sagt min systers hund men en kompis som alltid fanns där nere i källaren. De tävlade tillsammans i både spår, sök, lydnad och viltspår och jag följde med på träningar både i skogen och på klubben. Det var Nebbie som väckte mitt hundintresse och syrran lät mig träna henne under hård övervakning. Det var trevande försök med röst före hjälp och beröm före godis och belöna från vänster och inget godis i handen. Det var att dela upp moment i små delar och det var att sätta ihop delar till moment. Det var frishejping, lockande och targeting. Det var träningstävlingar och klubbmästerskap och mycket, mycket mer.  

Allt jag kunde om hundträning när jag började på skolan hade jag lärt mig med Nebbie och sen praktiserat vidare på Ebba. Jag vill inte ens tänka på vad jag hade gått miste om om inte tre viktiga tjejer funnits i mitt liv; min syster, Nebbie och Ebba.

Hon fick örat avbitet av en mallepojke. Mallepojken blev magsjuk och Nebbie fick ett hängöra som än mer bidrog till hennes snälla och charmiga utseende. Jag har fått frågan om hon var mix mellan schäfer och bc "med tanke på örat". Min syster har fått höra att hennes utseende var den ultimata bruksschäferns.

Jag hade med henne till skolan en period i ettan då hon fick vara med på uppvisning på Husdjursmässan. Hon och jag var med och ledde lydnadskadriljen och showade loss som speakers. Vi träningstävlade i lydnadsklass tre och levde glatt studentliv. 

På senare år flyttade hon hem till mina föräldrar. Mamma och pappa hade förlorat deras gamla dvärgschnauzer och Nebbie fick återigen ett tomrum att fylla och ett träningsintresse att väcka. Mamma hade varit borta från hundtränandet en längre tid men med Nebbie i huset vaknade det till liv igen. De började gå kurs på brukshundklubben och tränade och tävlade lite lydnad. 

Det senaste året har hon gjort ett fenomenalt jobb att uppfostra familjens alla valpar som vi börjat samla på oss. Hon har varit tant Nebbie för både Mojje, Sid, Malin och Mira och vi undrar nog alla hur Jax numera ska klara av alla spolingar på egen hand. 

Mot slutet hade en elakartad cancer börjat sprida sig och hon hade ont i hela sin kropp. Hon fick en fin sista sommar med oss allihop då hon fick bo både hos mamma, min syster och hos mig. Jag är väldigt tacksam för att jag fick ha henne hos mig ibland, även om man aldrig känner att man riktigt sög ut allt man kunde av de där stunderna tillsammans. 

Just nu känner jag mig helt tom. Nebbie har funnits i mer än halva mitt liv, i tolv år. Mycket har förändrats under dessa tolv år, det har flyttats, hästar har sålts, det har bytts pojk-och flickvänner i syskonskaran och jag har självklart förändrats massor. Men Nebbie har alltid varit densamma och alltid troget funnits kvar precis som vanligt genom alla förändringar. I den allra största delen av alla platser och situationer jag minns i mitt liv har Nebbie varit en del. 

Jag kommer minnas hennes otroligt jobbiga hälsningsritualer, hur hon alltid skulle ta en i armen och dansa kring fötterna och slicka en i ansiktet och inte gav sig förrän hon var nöjd hur mycket man än försökte få henne att lugna ner sig. Jag kommer minnas henne som en fantastisk spårhund. Jag kommer minnas hennes schäfertjut långt nerifrån halsen, som när jag tänker efter var mer charmigt än normalt schäferjobbigt. Jag kommer minnas de lugna, trygga ögonen, det hängande örat och det pigga uttrycket i ansiktet. Jag kommer minnas hennes bufflande, hennes pussande och hennes  underbara min när hon kom travandes med matskålen efter varje måltid. Jag tror ingen hund har en blick som kan genomborra på det sättet som när Nebbie kom med den sista av familjens hundars matskål och bad om att få byta även den mot en godbit. Hon var en mästare på att fånga kastade godbitar i luften, hon var en mästare på mycket. En riktig pärla.

Vila i frid världens allra finaste Nebbie. Schäferpärlan som lämnat ett avtryck i mångas hundliv och ett väldigt speciellt sådant i mitt.    

Oj, jag som har bloggandet som en av mina favoritsysselsättningar verkar numera få vara glad över att få ihop ett inlägg i veckan. Illa. Jag hoppas det kan bli ändring på det.

Jag jobbar på på det nya jobbet i Haninge och har haft ett helt galet schema den senaste tiden. Varje jobbdag innebär i stort sett en hel dag bort för mig, vilket kan vara frustrerande. Tiden jag får över ägnar jag åt hundträning och att umgås med Fredrik. Det har varit rätt lite tid över till någonting annat sen jag började jobba men jag hoppas det blir ändring på det nu när alla kommit in i jobbet, man har fått mer rutin och det flyter på.

En lägesuppdatering tänkte jag bjuda på i alla fall. Jag har i tillägg till allt med det nya jobbet i Haninge börjat på ytterligare ett jobb. Det är bara ett extrajobb, men vilket extrajobb sen! Tungt, blött, slitsamt och alldeles underbart verkar det vara, som hundskötare på FHTE. Har bara varit där två gånger, jobbade min första vardag i torsdags och ska jobba helg nästa vecka. Spännande! Har sett min kärlek från i våras på avstånd men jag hoppas få spendera mer tid med honom innan han åker vidare ut i tjänst. Han var lika vacker att titta på nu.

Jag håller på att leta ny bil, ska köpa mig en soppasnål kombi att kunna pendla till jobbet med som dessutom står ut med att vara hundbil för åtminstone fem år framåt. Sökandet går sådär, har någon något tips är det bara att skrika till. Jeepen är till salu och Våfflan är satt på restriktioner, max 1 mil och max 70km/h. Hoppas den håller för fler vändor ut i skogen och till grusträningsplan innan den klappar ihop. Hoppet var nästan ute för ett par helger sen men nu verkar den vara på fötter (hjul) igen.

Träningen med Sid går framåt i alla träningstekniska avseenden. Han spårar som en gud, senast i fredags la Åsa ett klurigt "över stock och berg"-spår med massa knepiga vinklar både åt sidorna, uppåt och neråt! Mitt i spåret kom dessutom den berömda trappan, som jag hört fler som råkat ut för i spår lagda av Åsa och lika många olika strategier har hundarna haft för att reda ut det hela. Sid gick åt på spången, såg en aning frågande ut, ringade ett litet varv runt en elstolpe och tog sen trappsteg för trappsteg utan större konstigheter. Duktig Sid! Själv hade jag lite större problem, då det hade regnat och trätrappan var både hal och brant. Men ner kom vi och alla pinnar fick vi med oss hem, trots att vi var helt solo ute i skogen utan minsta aning om vi var rätt eller vilse. Jätteduktig Sid!

Lydnaden går också framåt och vi börjar närma oss start i appellen. Jag kommer dock skjuta på den till våren, av anledningar som jag tänkte gå in närmare på i ett senare inlägg.

I morgon åker vi till Värmland för att gå på kurs med Niina Svartberg och för att träffa Li! Vi ska bo hemma hos Li i Forshaga, vilket kommer bli hur roligt som helst och jag längtar massor. Ska definitivt ta en sväng förbi hundstallet och kramas med alla där innan jag lämnar Värmland.

Nästa inlägg jag skriver här i bloggen skrev jag redan i måndags, men har ännu inte publicerat. Jag får se när jag gör det, förhoppningsvis kommer det inom en vecka i alla fall.