Jag fick jobb idag! -grattis mig- Ska jobba i en stor djuraffär i Haninge söder om Stockholm, helt fel sida av stan för mig och det kommer innebära både pendling och bilköer men det ska bli väldigt roligt. Butiken är jättefin, personalen verkar trevlig och det ska bli jättekul att vara tillbaka i butik igen. Och ju mer jag tänker på det desto fler möjligheter ser jag, jag har ju många träningskompisar söder om stan så får jag bara ha Sid med mig så har jag träningsmöjligheter som heter duga.

Firade med att åka till Roslagen och träna. Min plan var att bara träna tricks och shejpa loss i ett eget hörn av planen, bara lugna beteenden så jag kunde ha fokus på att belöna honom för att vara lugn och koncentrerad trots de stora störningarna.

Man skulle kunnasammanfatta det med att träning gick kanonbra men allt som inte var träning gick jättedåligt. Jag hade en plan som var riktigt bra i teorin men som inte alls gick bra i praktik. Jättetråkigt, men det blir till att lägga ny plan till nästa gång.

Jag får hitta något annat sätt att fira jobbet på, kanske ska öppna en liten flaska mousserande och pimpla i mig innan Fredrik kommer hem från jobbet? Eller så får det räcka med svartvinbärsfestisen som jag unnade mig på väg hem från klubben, man kommer ju bli rik snart ju.

Har haft ont i magen och legat på soffan hela dagen, tittat på fler Vännerrepriser och diskuterat hundträning och annat hundigt på olika hundforum. Känns inte helt okej att ha haft två riktiga slödagar så här nära varandra, framförallt inte för den lille malinuttens skull. Helt dagvill är jag också, det blir väl så när man inte gör någonting på dagarna. Funderade på om det var igår jag var med syster och tränade lydnad i Riala, var tvungen att titta på mobilen och det sparade spåret jag gick åt Jax vilket datum det var och det visade sig vara i fredags, illa.

I förmiddags gick vi promenad med Jax, Mira och Cicci och på eftermiddagen har vi pillat med lite fler tricks inomhus. En platsliggning på nån dryg minut har han legat också, sen tog mitt tålamod för att "stå stilla och glo" slut.

I morgon hoppas jag att jag är piggare och ska försöka ta mig upp till RBK för lite lydnadsträning. Vi ska till Maria Hagström om två veckor och det känns inte som att vi kommit någonvart alls sedan förra samlingen. Känns som att det är dags att damma av lydnadstalangerna och fundera över vad vi behöver jobba med under dagarna med Maria. Just nu känns tävlingsstart i oktober långt bort, men det växlar från dag till dag.

Har många vänner från skolan och andra sammanhang som håller på med freestyle, en sport jag själv aldrig kommer kunna hålla på med då jag är så fruktansvärt blödig. Musik kan beröra mig så otroligt mycket i bara sin renaste form, att dessutom ha en hund som jobbar till den får tårarna att spruta. Jag klarar knappt av att se på freestyle och tror knappast att jag skulle klara av att genomföra det själv, även om jag är grymt fascinerad av sporten och dess utövare - det är lydnad och samspel på hög nivå!

Mina freestylevänner fungerar däremot väldigt inspirerande till min egen träning. Att tricks är utvecklande för träning av såväl hund som förare, träningsfärdigheter och fysik är ingen nyhet och jag rekommenderar verkligen alla att träna tricks tillsammans med sin hund, om inte annat så för att utveckla sina egna färdigheter inom t.ex shaping, lägga på signal på beteenden, kriteriesättanden etc.

Jag blev väldigt inspirerad av några inlägg på facebook igår och har idag haft en riktig tricksdag. För Sid är det ingen skillnad på om vi tränar kryp, haktarget till insittningar eller apporteringsgripanden eller om vi tränar slalom, snurrar och att backa upp på saker men det är det senare vi har sysslat med idag. Jag har tränat betydligt mindre tricks med honom än vad som var min tanke från början, men det är dags att bli ändring på det nu. Kul är det, framförallt när inte slutresultatet är det viktigaste utan att träningen kan ta den riktning som hunden själv bjuder på.

Förutom tricksat har vi tränat lite uppletande längs promenadstigen och träffat Börnis som kom och hälsade på och åt frukost i tre timmar. Det var så roligt att träffas och snacka lite skit om allt och ingenting som hänt under sommaren.

Fredrik gick och la sig extremt tidigt idag, redan strax efter åtta, ungefär samtidigt som ett extremt hundträningssug satte in och jag gärna skulle klampat ut och tränat lydnad i den svala kvällen. Men det är ju beckmörkt ute vid den tiden! Fruktansvärt! Jag älskar hösten, temperaturen, vindarna och luften men om mörkret tycker jag inte.

Nåväl, ny dag i morgon igen. So long!

Om man tänker att hunden är ute och jobbar för att komma fortaste vägen fram till belöningen (det vill säga söka rakt ut från mig, hålla ett bra tempo, ha näsan på etc.) och figgarna fungerar som belöningsutdelare istället för något självandamål i sig, så blir ju en följdtanke gärna "hur kommer det fungera på tävling"?

Jag tänker att det sker en belöningsutveckling och värdeöverföring när man lägger mycket fokus på belöningen hos figgen. Att hitta figgen förstärks genom att figgen belönar hunden, vilket självklart kommer få beteendet "att hitta figgen" att stiga i värde, inte bara beteendet "att hitta belöningen". Det är liksom omöjligt att träna med figuranter som delar ut belöningen utan att något av hundens fokus överhuvudtaget hamnar hos människan i processen. Så, precis som hunden kan jobba hårt för att få apportera roliga apportbockar, utföra sina favorithinder på agilityplanen eller springa fort till target så kan hunden jobba hårt för att hitta sina figuranter, eftersom det ju i grund och botten är de som är nyckeln till belöningen.

Igår va vi ute i skogen nästan hela dagen och tränade sök ihop med Åsa, Sofia, Margareta och Mary. Margareta och Mary träffade jag under min praktik i Norge, då de gick tränarutbildning för Fanny och Thomas. Det var drygt ett år sedan och vi sa då att de skulle komma och träna sök med oss någon gång när Margareta hade vägarna förbi Stockholm. Igår var det alltså dags och vi hade en väldigt varm men trevlig dag ute i skogen.

Askari fick träna tomslag. Började med ett tomt skick på motvindssidan som gick riktigt bra, och så träff i hörnet på andra sidan. Sen fick han gå tomt en gång till på motvindssidan, en gång på andra sidan och så träff på motvindssidan. Den träffen blev verkligen helt klockren! Han gjorde ett väldigt grunt tomslag på motvindssidan och sprang bara runt ett par stenblock ett tjugotal meter från stigen innan han kom in. Jag skickade om honom på samma sida och då gick han ut bättre. På andra sidan gjorde han ett jättefint tomslag och medan han var ute och jobbade skickade vi ut Mary bland stenblocken. Han kom inom synhåll när hon redan var lagt och borta, så inget synintryck att prata om överhuvudtaget. Skickade ut honom och han stack förbi stenblocken, gjorde ett framslag och fick henne i näsan på tillbakavägen. Han tyckte att han redan hade varit där, men se så missade han nästan någon! Perfekt! Där avslutade vi och jag var jättenöjd med honom.

Sid fick träna skallmarkeringar. Eftersom jag inte vill spela på Sids försvarslust och använda den typen av skall och inte heller vill begära att han ska skälla på människan så har jag börjat jobba med att han ska skälla på belöningen. Jag vill att han ska skälla för att få igång sin boll, inte främst för att få igång figuranten. För honom ligger värdet i belöningarna högre än värdet i människorna, jag är därför övertygad om att det blir en starkare drivkraft i hans sök- och markeringsarbete.

Vanligtvis pratar man ju om figurantintresse hos en sökhund, något jag ibland kan få känslan av att det fokuseras för mycket på. Jag skulle vilja propsa på belöningsintresse istället, det är ju trots allt det som jag bygger hela inlärningen på.

För mig blir det lättare att tänka på figuranterna som belöningsutdelare istället för "människor som doftar i skogen som hunden ska vilja hitta". För mig känns det mer logiskt att tänka att hunden ska vilja hitta figuranten för att den är nyckeln till belöningen istället för figuranten i sig. Det underlättar för mig att tänka i banor som belöningsplacering, belöningskvalitet och belöningsform.

Jag anstränger mig för att placera figuranterna när placeringen av figuranten kommer göra ytterligare verkan för hundens inlärning, t.ex i systemträningen så vill jag ha figuranten i bra skogsgator rakt ut från min riktning, så hunden lär sig att gå rakt ut från min kropp för att det är där den har förväntan på sin belöning.

Jag är också noga med att instruera figuranterna hur min hund ska belönas, antingen genom att berätta eller genom att visa själv med hunden. Just den punkten tror jag man alltid kan bli bättre på. Hundarna leker ju inte per automatik med en annan människa bara för att den gör det med mig som förare, inte heller är det säkert att den vill äta godbitar, kela, släppa på kommando eller komma tillbaka med bollar (det sistnämnda märktes tydligt på Sid igår, då han inte sökte sig tillbaka med bollen till figuranten som kastat den, utan lika gärna sprang till någon av de andra figuranterna för att lämna av den). Eftersom figuranten blir en del av hundens belöning är det viktigt att belöningen blir minst lika bra hos figuranten som den är hos mig, annars finns risken att hunden kommer stanna på stigen istället för att sticka ut. Att prova sig fram till olika typer av belöningar, träna så de fungerar även med andra människor ute i skogen och i söksituationen tycker jag är det allra, allra första man måste göra innan man börjar träna sök. I alla fall om man vill att sökträningen ska gå framåt.

Tankar kring belöningsformer är t.ex Askari som lätt blir hetsig och "tappar arbetstanken" av för häftig kampbelöning måste brytas av med godbitar med jämna mellanrum i leken hos figuranterna. Sid blir väldigt trött av att kampa och måste därför brytas av med godbitar även han, och ju längre fram i rutan och ju tröttare han blir desto mer godbitar och mindre stunder med kamplek blir det.

Var jag vill komma är till Sids markeringsträning. Jag har utgått från bevakningarna i skyddet då han skäller på en fullt synlig bitstock. Redan andra passet skällde han på mig när jag låg med dold leksak, nemas problemas. Han har riktigt bra utbckningar och bjuder på att ligga ner och skälla. Det har kommit av att vi i skyddsträningen har kastat bitstocken bakom honom så fort han bjudit på bakåttänk (precis som i backaträning, börjat med viktförskjutning bakåt och shejpat ut honom längre och längre).

Jag har plockat in skallet i många situationer, t.ex har han fått skälla igång tennisbollen när jag använt den som belöning i annan träning.

När han skulle skälla på andra än mig upptäckte jag att han bjöd på det när Åsa kastade bollen och efter att ha fått den tillbaka väntade på ett skall innan hon kastade den igen, så det har jag tänkt utgå från i träningen på andra. Igår var första gången han skulle få skälla på andra civila (icke skyddsfiggar) än mig och Åsa. Han fick börja med att göra några markeringar på mig och sen lät jag figgarna sätta sig med en tennisboll i sin öppna handflata, locka honom till sig och sen låta honom skälla. Tennisbollen i den öppna handen fungerar som omvänt lockande och hjälper honom både till att hålla i gång skallet och hålla sig undan. Min nya plan nu är att använda mig av synlig, fullt sno-vänlig tennisboll hos figuranterna som han får skälla på, jag tror dessutom att det kan vara en bra hjälp till att inte gå på och sno liggunderlag, mössor, vantar och liknande som vissa andra kan göra. Lite självkontroll helt enkelt, inte helt vanligt hos skallhundar.

Han har fint, jämnt skall och är i helt rätt tanke när han skäller, det känns jättebra inför framtiden.

Förutom malinuttpojkarna körde vi Lava (malle), Logan (tibbespaniel), Simson och Pepsi (aussies) och Roibos och Rusty (tollare). En härlig blandning av hundar helt enkelt!

Jag har en riktig slödag i soffan än så länge idag. Vaknade redan klockan sju och började kolla på Vännerrepriser på TV, har tagit mig igenom några stycken sen dess.

Fredrik gick en promenad med Sid och gav sig sedan ut på tomten. Han har grävmaskinen hemma i helgen och det är verkligen terapi för honom. Fråga mig inte vad han gör dock. Grannens uppfart håller på att få sig en tillsnyggning och det gigantiska stenparti som skiljer vår gräsmatta från skogen börjar sakta men säkert bli mindre och mer lättövervunnet. Härligt!

Vi gjorde jordgubbssmoothies och varma mackor till lunch och nu ska jag spendera ytterligare några timmar i soffan, med datorn som sällskap den här gången. Det känns riktigt skönt att bara ta det lugnt. Sid uppskattar inte riktigt en ledig dag lika mycket som jag, men det är väl nyttigt för honom att få lära sig att vila också.

När jag plockade ut Sid ur bilen idag för att visa Annica lite signalkontrollövningar hade jag honom studsandes kring mina fötter. Det har inte hänt sen han var liten, senaste tiden har han varit väldigt utåtriktad och svår att engagera i träning, därav att vi har jobbat mycket med följsamhet och shejping de senaste veckorna. Det är underbart när man känner att träningen verkligen ger resultat och att man kan shejpa en hund till att bli förig på ren SBK-svenska. Fina Sid!

Inte riktigt lika fin var han dock när vi var ute och spårade i eftermiddags. Han bytte spår flera gånger och kämpade på övertygande som sjutton fast åt helt fel håll. Jag hade gått neråt på en grusväg och kommit ut vid en husvagn, men vid husvagnen envisades han med att gå uppåt. Han fick göra det ett par gånger för att jag skulle kolla om han själv kunde komma på att det inte var riktigt rätt, men nej han var ruskigt envis. Sen envisade han sig med att han skulle in i skogen på samma ställe, men mitt spår tog han inte.

Tog in honom och släppte på honom på grusvägen, men då snurrade han in i skogen på andra sidan. Jag lät honom gå en bit men kallade tillbaka honom när han inte kom på bättre tankar utan spårade på. Gick hela grusvägen ner och gjorde ett spårpåsläpp inne i skogen istället, det verkade som om han hittade spåret men gick återigen åt helt fel håll. Jag tog in honom och gick tillbaka över spåret. Han tog upp det igen och spårade bra, hittade pinnar och kändes på spåret igen så att säga. Så vimsade han igen, eller han spårade som en galning, intensivt och ihärdigt men rakt ut bland massa småtallar där jag visste att jag inte varit. Så blev han alldeles låg i kroppshållningen och spårade runt, runt, runt som en tok, jätteskumt beteende!

Linan trasslade in sig rätt rejält, jag släppte den för att reda ut den och när den var utredd så försvann Sid, han drog iväg som en galning med näsan plöjandes i backen utan minsta öron på. Det var lönlöst att springa ikapp honom så jag sprang upp till vägen istället för att försäkra mig om att han inte sprang ut dit med linan efter... Usch, vad läskigt det var! Jag stod precis i spåret och det dröjde inte länge förrän han kom, dum som jag var gav jag inte upp utan släppte på honom därifrån men han vimsade bara omkring. Först då plockade jag av honom selen och gick till bilen, något jag borde gjort mycket tidigare.

Det här var en spännande erfarenhet, helt och fullkomligt galet och jag har ingen aning om vad som hände. Vildsvin? Svampplockare? Eller, ve och fasa, varg? Eller bara varm, trött och virrig?

Tror det är dags att boka en tid med spårcoachen.

Nu ska jag spendera kvällen i soffan. Gick upp halv sex i morse och energin tog bom-slut när jag kom hem efter spåret. I morgon blir det lydnadsträning och på lördag sök!

Engagemang och följsamhet tränar vi väldigt mycket på just nu, ungefär så mycket som vi borde gjort när Sid var liten. Det är dock aldrig försent och jag upplever att det ger stora resultat. Min tanke är att den ökade följsamheten i vardagen ska resultera i samma sak även inne på träningsplanen. Vi tränar i så många miljöer vi kommer åt och min tanke är att det ska hjälpa ända in i tävlingssituationen. Det känns som att vi är på god väg.

Kort sagt skulle man kunna säga att han till en början fått klick och belöning för alla typer av kontaktsökanden. Vi har ju haft problem med koncentration på nya platser, framförallt platser där det rör sig mycket hundar, men genom att lägga lydnadsträningstanken åt sidan och bara koncentrera mig på uppförande och attityd så börjar det bli så mycket bättre. Förra veckan var vi på klubben och fick börja långt från planerna för att överhuvudtaget få en lugnande suck att belöna, men vi kunde snabbt avancera till att stå bara ett par meter från en annan mallehane i samma ålder och träna insittningar. Det känns riktigt bra eftersom det under en period inte alls varit roligt att träna. Receptet har varit hög belöningsfrekvens (och börjat träningen med lägre kriterier), att jag är avslappnad och här och nu i situationen (inte tio minuter längre fram vilket jag har en förmåga att vara (tror jag var belgare i mitt tidigare liv)) och shaping, massa, massa shaping.

Som sagt, förra veckan belönade jag kontakttaganden i alla dess former och shejpade insittningar i närheten av en annan hund. Vi har varit utanför Willys och shejpat huvudhöjningar till insittningarna och vi har varit utanför Coop och shejpat backanden och balanserat på trottoarkanter. Senast idag har vi varit i Haninge och shejpat lite tricks vid en betonghäck.

Vi har gjort samma sak i skogen (som är en minst lika stor störning som stadsmiljön, i skogen kan det ju komma spår, sökfiguranter eller liknande), vilket har resulterat i en hund som bl.a är mycket lugnare inför spårpåsläpp. Det var väl ingen nyhet att det skulle få den effekten, men det ska ju göras också.

I Haninge var jag för arbetsintervju. Det går ganska segt med jobbsökandet och således även segt med planeringen av datum för höstens kurser. Jag vågar inte boka in någonting förrän jag vet hur det ser ut på jobbfronten, det känns ingen höjdare att behöva boka om när man väl spikat datum. Kurser kommer det bli i alla fall och det går att intresseanmäla via hemsidan (www.hundid.se), men datum för kurserna kommer inte komma förrän jag vet hur det ser ut.

Allt för nu, so long!