Hittade mitt, Börnis och Linas arbete om litteraturhistoria och skrattade så gott när jag läste min intervju med William Shakespeare att jag tänkte dela den med er:

William Shakespeare
Mannen, myten & mystiken

Jag träffar William Shakespeare en solig vårdag i april för att få svar på alla de rådande oklarheter till hans livshistoria. Han är en mystisk man, vilket tydligt förstärks där han kommer gående på grusvägen med kragen på den svarta kappan uppdragen i ansiktet. Vi sätter oss på The Pub och beställer någonting var att dricka innan vi börjar prata.

Jag väljer att inleda intervjun med den stora fråga som andra journalister kanske skulle väntat med till senare när pratet var igång och nödvändiga bakgrundsfrågor avklarats. Frågan är dock en så pass central del i den mystiska historia som råder kring William Shakespeare att jag ville att släppa bomben på en gång.

Varför teater? England såväl som du själv personligen var hårt drabbad av pesten som i hög grad förekom inom teatern, du tillhörde en samhällsklass som inte alls förknippas med sådana yrken och din familj var så pass förmögen att det knappast kunde ses som självklart för dig att gå den vägen. Men du lämnade din stad och din familj för att göra dig ett liv på scenen. Hur tänkte du?

Ibland är det bäst att inte tänka. Det är varken bra eller dåligt, men tänkandet gör det så.

Så det var alltså inte så att du tvingades fly Stratford på grund av de hatbrev du påstås ha skrivit till en viss Sir Thomas Lucy efter att han fått dig dömd till spöstraff?

William svarar att många som bär en värja fruktar folk som endast har en gåspenna i handen och tar en klunk av sitt rödtjut. När jag frågar honom om den berömda hjortjakten som han olovligt påstås ha utövat i Sir Thomas Lucys hjorthägn och som skulle vara orsaken till domen och hatbreven blir William svart i ögonen.

Någon jakt ägde alltså aldrig rum?

Du må vara så kysk som is, så ren som snö - du skall ändå icke undgå förtal.

Jag försöker locka ur den hemlighetsfulle mannen om det var någon annan typ av jakt han skulle utövat, men svaren är skickligt inlindade och jag får aldrig någon klarhet. Jag försöker ändå spinna vidare på ämnet men William visar tydligt att ämnet är slutdiskuterat.

Åter till teatern då. Hur var det att komma till London, inte känna någon alls och försöka slå igenom som skådespelare?

Att inte ha något är att inget kunna förlora.

Men är det sant att du inte försökte slå igenom som skådespelare, utan tog anställning att sköta adelsmännen vid teaterns hästar och fick hoppa in när det saknades skådespelare?

Gud har givit dej ett ansikte och du själv skapar dig ett annat.

När upptäckte du att du kunde skriva egna pjäser?

Ord, ord, ord. Nog vet man vad man är men inte vad man kan bli. Ingenting kommer av ingenting.

På frågan om han saknar sin familj svarar William att där den verkliga vänskapen finns krävs inga ceremonier. Det är tänkvärda ord men vad innebär de egentligen? Är William lycklig på teatern utan sin familj? Vad är egentligen lycka för en så stor, välkänd dramatiker? Williams svar på det är det mest uttömmande jag fått på hela intervjun.

Lyckan är som en parfym, vi kan inte stänka den på andra utan att några droppar faller på oss själva. Av samma tyg som drömmar görs av, vi äro gjorda. Låt oss börja med att död på alla advokater.

Advokater?

Det är en sak att bli frestad men en annan sak att falla för frestelsen. Vi kan inte alla vara mästare.

Vad är då din livsfilosofi?

Älska alla, lita på några få, handla inte fel mot någon.

Efterlever du den då?

Ännu har det inte funnits någon filosof som varit tålig då han haft tandvärk, hur skönt de än skrivit gudars språk och kallat nöd och smärta för intet.

Jag avslutar med att fråga varför han är känd att vara så hemlighetsfull, om det är en image som han har en långtgående strategi bakom eller är han bara sådan som person?

Tankar är gratis, å detta ingenting berättar allt!

Du tror inte att människor om 400 år kommer vara nyfikna på dig och ditt liv? Varför vill du inte ge de den kunskapen?

Helvetet är tomt och alla djävular är här, de ting vi begär är det större fröjd att jaga än att äga.

Jag känner mig nöjd då jag avslutar intervjun, ser William svepa det som återstår i hans glas och sedan bege sig vidare på Londons gator, kanske på jakt efter en ny musa. Det är när jag senare kommer hem och läser igenom mina anteckningar som jag inser att nej, vi vet ungefär lika mycket som tidigare. Och mer lär vi inte vi ut heller, av den store mästaren.

Det blir inte så mycket hundsnack i bloggen nuförtiden eftersom Sid är hemma med husse och vi tvingats till träningsuppehåll i tre veckor. Det kan nog vara bra för både mig och Sid att få lite paus, landa i allt vi lärt oss tillsammans det senaste året och vara ännu mer taggade att träna vidare när vi ses igen.

I går var jag på föreläsning för Maria Hagström på temat "Bli en bättre tränare", en föreläsning som väckte mycket tankar kring hur vill jag ha det? Attityd, belöningsritualer och sinnesstämningar är några av de teman som togs upp i går. Kryp, apportering och tävlingsträning är några av de teman som jag fick väldigt mycket nya tankar kring. Jag återkommer om det i ett, eller antagligen flera, senare inlägg.

I övrigt är det full fart mot studenten. I morgon är allting klart. Allting. Sista muntliga redovisningen genomförs i morgon på eftermiddagen och sen är det inget mer pluggande.

Jag har spenderat i stort sett hela dagen med att städa, förutom förmiddagen då jag osv på soffan framför en film och njöt av regnet. Hundlöshet kan vara bra i vissa lägen! Köket och hallen har blivit rejält genomstädade, dels för att det behövs och dels för att underlätta kommande flyttstädning. Det var riktigt skönt att städa faktiskt. Nu har jag börjat sortera massa papper inför skolmaterialseldningen i helgen. Shit, vad mycket papper man fått under de här tre åren, ändå har jag redan slängt det mesta!

Snart ska jag och Börnis över till Lina och äta cheescake. Nu ska jag förbereda inför morgondagens redovisning, skriva rent lite saker och käka någonting innan jag drar. 

So long!

Jag är rädd för barn.

Det skrämmer mig att de inte kommunicerar som jag, att jag inte kan fråga dem någonting genomtänkt utan att få någonting annat än spontanitet och känslostorm tillbaka. Det skrämmer mig att de är så obekymrade i nuet medan jag är fullt upptagen av morgondagen. Det skrämmer mig också att man inte kan be de om någon åsikt utan att få något annat än ärlighet tillbaka för att de aldrig tänker längre än näsan räcker. Och ni vet ju hur små näsor barn har.

Precis som i Rocky-serien av Martin Kellerman som fanns i häftet så blir jag helt annorlunda när jag är med barn.

Ur Rockyserien: ”Som vuxen håller man sig i skinnet när det raglar bebisar omkring en. I vanliga fall ramlar ju folk in i varandra hej vilt, men om det står någon som är 40 centimeter hög och precis lärt sig stå bredvid en så shejpar man ju upp sig. Jag tycker de borde ha bebisar istället för vakter på spybar. Ingen skulle slåss eller bli för full för man måste hålla koll på att inte vakterna drattar nerför trappen.”

I serien tycker Rocky och hans vänner att man ska barn som ordningsvakter inne på krogen, eftersom ingen vågar vara full och slåss i närheten av dem. Jag skulle vilja dra det ett steg längre, jag kan inte göra någonting i närheten av dem.

När jag lämnas ensam med ett barn blir jag torr i munnen, får handsvett och det enda jag kan få ur mig är ”jaha, har du haft det bra på dagis idag?”. Vilket är en fullständigt onödig fråga eftersom barnet inte är ett dugg intresserad av vare sig kallprat eller att berätta sin dags historia för en främling.

Det finns dock fyra undantag och det är mina fyra syskonbarn som jag älskar högre än livet själv, men jag är livrädd för dem också och framförallt för vad de kan göra med mig. Min bild här är ett lysande exempel på vilken effekt mina syskonbarn har på mig.

Bilden föreställer mig och min då 1 år gamla systerdotter Madeleine, mitt första syskonbarn och den första som utsatte mig för det här. Ni ser att mascaran rinner längs mina kinder och det är absolut inte Madeleines fel. Men ni ser väl också hur lycklig jag ser ut? Det är Madeleines fel. Och det skrämmer mig.

I den här relationen finns ingen muntorrhet eller handsvett och jag kan slappna av, skratta och prata om nästan vad som helst. Men det är bara den här relationen och absolut ingen annan som kan ge den här effekten, som kan få mig att vända från ledsen till glad på en femöring.

Jag tror jag vet varför jag är så rädd för barn, det är för att jag är så fruktansvärt avundsjuk. Jag skulle också vilja lida av fullkomlig brist på självkontroll, bara bry mig om vad som händer just nu, inte veta hur det känns att känna oro och bara njuta av de effekter jag kan ha på folk.

För om jag skulle kunna vara lite mer som mina syskonbarn och åstadkomma samma sak med människor runtomkring mig som mina syskonbarn gör med mig så skulle jag kunna rädda världen.

Kanske är barn fullkomligt medvetna om deras makt och det är därför de kan vara så bekymmerslösa som de är.

Eller så har de absolut ingen aning och det är det som gör mig så himla rädd.