Fredrik har varit hos veterinären med Ebba då hennes ena öra har lagt sig ner och verkat ömt och irriterat. Det visade sig vara svamp, lite örondroppar så skulle det gå över på ett par veckor. Inte mer än så.

Det bästa med dagen var att Ebba sa ifrån och nafsade efte veterinären. Kände mig lite sadistisk när jag blev jätteglad när Fredrik berättade det, men det är första gången en veterinär verkligen får se symptomen. Han sa direkt att hon hade ont. Jätteont. Hennes tröskel var översprungen för länge sen.

De gjorde en paus och sen försökte han undersöka henne i örat igen och då - ingen reaktion. Han hade tittat noga på hennes beteende och fortsatte göra så under hela undersökningen och kom med ett helt nytt förslag på diagnos som ingen har tänkt på tidigare. Tänderna. Han föreslog att om magnetröntgen inte visar någonting så finns det en sjukdom som heter Trigeminusneuralgi (säg det snabbt upprepade gånger efter varann). Det är när blodkärl och nerver i käkarna kommer i kläm och det ska tydligen ge en svår, oregelbunden smärta.

Hittade lite information på nätet om Trigeminusneuralgi hos människor, ni som följt Ebba under dessa månader kommer nicka igenstämmande:

"karakteriseras av återkommande attacker av svår smärta i ansiktet"

"Den klassiska smärtattacken vid trigeminusneuralgi
är kortvarig, vanligen några sekunder, men
kan ibland fortgå i någon enstaka minut. Är attacken
mer långvarig är det ofta fråga om hopade
kortvariga attacker. Patienten är vanligtvis helt
smärtfri mellan attackerna men kan i svåra fall
ibland ha en dov kontinuerlig värk."

"Det typiska vid trigeminusneuralgi är att
smärtattackerna utlöses av olika former av lokala
stimuli; till exempel beröring"

Diagnostiska kriterier:

■ blixtrande smärta
■ moderat till svår intensitet
■ duration vanligen sekundkort med smärtfritt intervall
■ går i skov
■ utbredning inom ett eller flera områden av trigeminusnervens
utbredning (vanligen unilateral)
■ triggning av lätt beröring, till exempel tuggning

Källa

Vi får höra vad veterinären säger, hon skulle ringa så fort hon fått tag på Agria. Jag vet att det är dumt, men jag har fått nytt hopp.

Det kommer komma en rapport från helgens sökträning, inte just nu bara.

Såhär kan det låta när vi trängt ihop oss i Linas bil (och med oss menar jag jag, Lina, Börnis och artonhundra hundar).

Börnis: "Den där buren börjar bli för liten för Sidden nu"

Jag: "Nej, säg inte så där, han kommer kunna ha den ett tag till".

Halv sekunds tystnad (observera: en HALV sekund!).

Jag: "Vet inte riktigt hur jag ska göra med buren sen, om jag ska sälja den eller"

Börnis: "Vilken bur?"

Vi garvar ett tag och Lina kör vidare, när vi kommer fram för att släppa av Börnis hemma hos henne har Lina tröttnat på oss totalt.

Lina: "Alla blondiner UT ur min bil!"

Börnis: "Okej, kom då Askari"

Jag älskar mina vänner.