Nu har jag äntligen kommit igång med nya hemsidan till företaget, la ut en "tillsvidaresida" idag och har börjat fixa en hel del på den riktiga hemsidan som jag hoppas kommer kunna läggas ut så snart som möjligt. En del länkar har börjat spridas hit och dit, så spännande! Det blir så på riktigt nu. Framförallt när föreläsningsplanen och kurserna kommer ut, då kommer det vara definitivt. Då är man snart egen företagare. Shit.

Man kanske börjar bli vuxen?

"Bara" tonsillit än så länge, hon fick sova en stund och de kollade halsen ordentligt, det visade sig att hon behövde en antibiotikakur - återbesök om två veckor.

Tog blodprover och kollade lever- och njurvärden, de såg bra ut, på den nedre delen av "normalspannet" men ingenting vet kunde anmärka på. Blodvärdena såg bra ut.

Däremot fick han en misstanke om att någonting kunde vara som det inte borde med sköldkörteln, blodprover är skickade på analys - svar på telefontid om en vecka.

Då var cirkusen igång. Idag har hon sovit hela eftermiddagen vilket gett mig och Börnis gått om tid till pluggande, men det är jobbigt att se henne så borta. Hoppas hon är fit for fight i morgon igen.

Kunde komma hem och gå och lägga mig innan bussen ens lämnat Karlstad, TACK för skjutsen! Nu ska jag stänga ner mobilinternet och sova. I morgon är det veterinären med Ebba, håll tummarna att allt går bra. God natt!

Den här helgen var det verkligen inte meningen att jag skulle åka hem. Bara resan hem i torsdags som blev lite katastrofartad borde ha vittnat om detta.

Jag bestämde mig igår för att vara hemma även idag och åka till Värmland på kvällen, bokade tåg kvart över fem. Strax efter halv fyra åkte jag och Fredrik från Starrmora in till centralen, en resa som i vanliga fall tar ca en timme. Idag tog den betydligt längre tid, p.g.a snigelfart på Sveavägen, 30 minuter för en sträcka som i vanliga fall tar ungefär fem - och framme på centralen 18 minuter över fem. Självklart hade tåget gått, 300 spänn åt helskotta, precis vad man behöver, och två timmar till nästa tåg går.

Panikringde pappa som fick boka tåg åt mig kvart över sju istället och jag och Fredrik slog ihjäl en timme och 45 minuter genom att cruisa runt i Stockholm. Helt otroligt att man är i Stockholm och inte har den blekaste aning om hur man ska få de nästan två timmarna att gå!

Det blev en sväng till Södermalm och jag tror Fredrik blev förvånad över hur bra jag hittade. Vi kom ut på Götgatan och HERREGUD, deklarationsdag, folk från skatteverket och sista-minuten-deklarerare ÖVERALLT. Snigeltempo och nervöst trummande med fingrarna på ratten, klockan närmade sig sju...

Tillslut tog vi oss ur den värsta smeten genom att jag guidade Fredrik ut på Renstiernas gata (stolt över mig själv som hittade så bra) och så blev det 80 knyck rätt genom Söder (hoppas brorsan inte läste den meningen ;)). På andra sidan vattnet körde vi i ilfart förbi ett par som var ute och gick på trottoaren bredvid, Fredrik vinkade och jag såg chockat att det var kusin Ullis och Daniel! Vinkade hysteriskt men tror inte de såg oss, kul var det att se att de levde i alla fall, inte de första man väntar sig att se när man är ute och stressåker i Stockholm (jag har fortfarande svårt att släppa att hela släkten inte bor i Sundsvall längre).

Hann med tåget i alla fall, kom fram till centralen strax efter sju. Och nu sitter jag här och är äntligen på väg. Lina kommer och hämtar mig i Karlstad, mycket snällt av henne.

Ska fortsätta skumpa fram på InterCity nu och sluta gräma mig över min X2000-plats som i detta nu anlänt till Karlstad... Fick ju två trevliga timmar iJeepen på Stockholms gator, aldrig fel!?

So long! 

Idag ska jag och Ebba träna apporteringsingångar i massor. Som jag har berättat om förut gick det helt plötsligt stora bergstroll i våra apporteringar, vi fick väl in i stort sett alla problem man kan få. Samtliga har vi lyckats avhjälpa, förutom ingångarna som fortfarande är väääldigt osäkra. Får till de klockrena för det mesta numera men jag kan aldrig känna mig hundra procent säker när hon kommer kutandes med apporten att det ska resultera i en hundraprocentigt bra ingång. Det måste vi ta tag i nu, ordentligt.

Idag ska vi köra flytpass med apporteringsingångar. Jag är inte den som brukar köra såna pass särskilt ofta (som innebär att man i stort sett bara ska mata på med (lyckade) repetioner på samma kriterie), men i vissa fall har jag sett att det verkligen gett resultat i träningen.

Ta ingångarna till exempel, de blev också riktigt kassa för ett tag sen, men ett par pass med tjugo-trettio förstärkningar per minut verkade resulterat i någon form av muskelminne - de har blivit betydligt bättre, om inte till och med kanonbra. Samma sak med apporteringsgripanden, där körde vi ett par pass front mot front med bara gripa, klicka/belöna för att få snabbare, mer "attackerande" gripanden.

Jag tror att "metoden" fungerar på beteenden som man vill ha en viss säkerhet i och som handlar en del om muskelminne. Idag har jag tänkt göra det med apporteringsingångarna. Bara få bjuda, bjuda, bjuda och belöna, belöna, belöna.

Ingångarna är ett beteende jag vill ha, och tror mig kunna få, väldigt stabila utföranden på tia-nivå. Det är INTE kul att t.ex efter en perfekt inkallning med ställande och läggande få ett halv eller ett helt poängs avdra för dålig ingång, eller en apportering heller för den delen. Tänk en vittringsapportering t.ex (koeff 4). Hunden kutar ut i full fart, letar noggrant och koncentrerat men snabbt, hittar rätt pinne, griper bra, håller perfekt, springer fort tillbaka och gör en sned eller långsam ingång. Dödö, 9 poäng - 36 istället för 40. 252 istället för 256 ;) 

Jag tror inte man kan vara säker på ett tiamässigt utförande vad gäller någonting i hundträningen, men ingångarna känns ändå som ett beteende där det finns lite högre sannolikhet, så länge man konsekvent väljer att förstärka rätt saker. Hur lätt är det inte att förstärka ett snett sättande genom att puta in hunden i rätt position, eller helt enkelt belöna där eftersom resten av inkallningen var sååå bra? Tror många känner igen sig där.

Jag vet inte om min flyt-teori håller, men idag ska vi försöka och så återkommer vi med rapport senare!

Lika mycket som jag grattar mig själv och Kråkan måste jag också gratta Börnis och phalène- och shipperkeligan för en lyckad Danmarksresa! Visst är det underbart med framgångar?

Jag kan inte kommentera Linas blogg men vill verkligen kommentera hennes inlägg om deras framförgåendeträning. Hade tänkt skicka henne ett mail eller sms, men så tänkte jag att det faktiskt kan glädja andra om hela cyberspace får ta del av våra tankar kring hundträning.

Här är inlägget:

http://trazzel.blogg.se/2009/may/en-vecka-kvar.html 

Visst är de helt underbart duktiga? Omvänt lockande-konceptet introducerades för Trazzel för ungefär två veckor sedan och det har gett sådana resultat. Lina berättar att han är mer och mer medveten om vad han gör nu, att han faktiskt håller en position och måste koncentrera sig på att hålla den.

Det jag vill kommentera är dock detta:

Jag skulle inte flytta på godiset från matskålen utan helt enkelt hålla på dina kriterier. Vill du att han ska hålla huvudet i en viss höjd så blir det helt enkelt ingen belöning om han sänker det, utan "hoppsan, ojsan" och nu repetion. Godiset i matskålen är ju lika mycket en störning som en hjälp, och ju snabbare du kan få honom att hålla huvudet i en position som inte är i förhållande till var godiset ligger, desto snabbare kan du plocka bort den hjälpen och få honom att ändå bjuda på en huvudposition rakt fram, dit tycker jag ni ska jobba för att komma så fort det bara är möjligt.

Och sen tycker jag du ska "begära" att han håller huvudet stilla ända tills godisen är i munnen på honom, han får alltså inte följa din godishand när den kommer nära, för då har du ju brutit det omvända lockandet och förstärkt att han följt handen.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, GUD vad jag tycker om den där vorstehntorsten! Och hans matte också :) Hur skulle jag klara av mitt stora behov av hundträning och hundträningsdiskussioner utan er??

Utställning för Kråkan på Speedcat i Märsta. Ett år sen sist, då resulterade det i cert men inget BIV (Bäst i Variant (färg)) eftersom hon var för under utveckling och inte kunde mäta sig med de katter som redan var Grand int. champion. Inte så konstigt kanske.

Nu, ett år senare, höll hon fortfarande certkvalitet och resultatet blev cert och en av två katter vidare till domarens BIS-nominering. I nomineringen blev hon tyvärr slagen av en norsk skogkatt (morr) men det var lika bra, tror inte hon hade blivit stormförtjust av att behöva gå upp i panel (d.v.s. Best in Show) efter den här långa dagen. Blev ingen BIV-uttagning över huvud taget p.g.a att det bara var två katter i hennes färggrupp.

Hon skötte sig prima, blev lite sur då och då men när man är katt har man faktiskt all rätt att visa sina åsikter. När det inte var bedömning låg hon och sov under sin bädd i buren, cac-rosetten som hängde på gallret fick duga som tecken på hur vacker hon var - för själv ville hon ju inte visa sig.

Tänk, jag kunde aldrig för mitt liv tro att min lillkråka skulle kunna bli champion, jag ville ju bara ställa henne för att det var roligt att få träffa andra kattmänniskor och vara lite aktiv med sin katt. Men två cert av två möjliga i sin utställningskarriär så långt och massor med lovord från flera domare, det är ju bara roligt :) Hon är alltså inte bara världens bästa Kråka och vacker i mina ögon, det finns fler som tycker det också. Och championatet är inom räckhåll...

S* Daikinis Black Crow, 2xCAC klass 9 (på bilden 8 månader)

Domare: Tervolo Kass

Typ: Excellent typ med excellent kroppslängd. Bra benstomme.

Huvud: Excellent box och profil. Bra haka.

Ögon: Excellent storlek. Bra form. Excellent färg.

Öron: Välplacerade. Mellanstora. Excellenta tofsar.

Päls: Excellent kvalitet. Bra längd. Vacker färg.

Svans: Ganska lång.

Kondition: Excellent utställningskondition.

Allmänt: Bra temperament.

Bedömningsresultat: Excellent 1, CAC