Igår var vi iväg på föreningsfest i Söderfors, ditbjudna av Helena (Fredriks syster) och hennes man Nicke. Jag trodde ju att det skulle vara en rätt liten fest, femtio personer eller något. Oj, så fel jag hade... Det var den stora LOTT -90 festen och 250 personer bjudna. Middag, liveband och lottdragning bland alla medlemmar i idrottsföreningen.

Det är intressant med sådana fester i ett litet brukssamhälle som Söderfors. Nästan alla jobbar med stål, tiderna är dåliga. Många är varslade, en del har redan fått gå. Framtiden är oviss, den stora frågan är vilka som kommer få gå. Och vad man ska göra då? Det stora samtalsämnet under kvällen helt klart, då alla kontakter människor emellan verkade gå genom jobbet.

Sen människorna då. Alla är vänliga, men någon sorts distans finns det ändå. Man hör liksom inte dit. Det skämtas och skrattas i toakön men kommer man och ger ett skevt leende som för att säga "jag håller med, visst är det en härlig kväll?" får man en skeptisk blick, ryggen vänds mot en och skrattet tonas ner. Det är märkligt, men samma fenomen pågår ju överallt i Sverige. Kanske framförallt på dessa mindre orter. Det räcker med att sätta en fot i Hallstavik så förstår man fenomenet. Tydligt.

På något märkligt sätt är det som att ju längre kvällen går desto öppnare blir människor. Det tappas lösnaglar som utannonseras som upphittade, det daskas på rumpan, vilda främlingar kommer fram och utbyter någon fras, tonen blir vänligare och vänligare, blickarna i toakön inbjuder mer och mer till gemenskap. Man stryker omkring som den nyktra stockholmare man är, studerar människor, spanar och kikar, lyssnar på musik och har riktigt trevligt.

För jag kan inte säga annat, jag hade jättetrevligt. Att man kände Nicke inbjöd till en del kontakter och de fanns alltid nån man kunde utbyta någon mening med här och där, om inte annat hade jag ju Fredrik och Helena. Nicke - fiskelegenden himself - såg man ju inte mycket av efter att middagen var avslutad.

Och middagen förresten, jag var verkligen den enda vegetarianen på hela bygget. Folk kände igen mig, kom fram och frågade om det "vegetarianska" smakade bra och om allt var till belåtenhet. Många var chockade över att det överhuvudtaget gick att ordna. När det nämndes för någon spärrade de allt som oftast upp ögonen och undrade "JAHA, var det DU?", kände mig lite som en attraktion på zoo. Ja, det är landsbygden i ett nötskal.

Nu har Börnis kommit ombord på X2000 så jag ska tjöta lite med henne. Två timmar kvar på resande fot.

Tack Helena, Nicklas och Fredrik för en trevlig helg och tack Mackan, Jeppe och "farmor" för hundpassning.

So long!