Sagan om plastdosan och den magiska kongen 

Kalle hade precis köpt sin första hund, en schäferhane som hette Joppe. Joppe var stor och svart men världens snällaste, och Kalle var lyckligast i hela världen.

Kalle bestämde sig för att bli medlem i en hundklubb och lära Joppe massa roliga saker. När han kom fram till klubben såg han flera andra människor som tränade med sina hundar utanför klubbstugan och alla var så duktiga, Kalle hoppades att Joppe en dag skulle bli lika duktig.

På hundklubben blev de jätteglada när Kalle kom, för de hade inte så många killar på klubben. En kille i stugan, som hette Måns, berättade att de var tre killar som brukade träna tillsammans på helgerna och Kalle var välkommen att komma och träna med dem när han ville. Det ville Kalle såklart. Måns klappade Joppe på huvudet och tyckte han var jättefin och med det berömmet i minnet gick Kalle hem och längtade efter helgen.

När helgen kom var Kalle på klubben tidigt, Måns och de andra var redan där. Till sin förvåning såg Kalle att de andra tre också hade schäfrar precis som Joppe, men ingen av dem såg lika snäll och glad ut som han gjorde.

De andra killarna berättade vilka de var. Måns hade ju Kalle redan träffat och de andra två hette Petter och Klimpen. Kalle fick sätta sig på en bänk utanför planen och titta på när de andra tränade för att lära sig hur han själv skulle göra.

Måns sparkade sin hund när den tittade på Klimpens hund. Klimpen skrek åt sin hund för att den fått Måns hund att titta på den. Petter slog sin hund för att den tittade på Klimpen. Och så fortsatte det ända tills killarna åkte hem och sa till Kalle att de skulle ses igen helgen därpå.

Kalle var ledsen när han skulle lämna hundklubben. Hans drömmar om Joppe som världens duktigaste hund hade gått i kras, för han kände inte att det var värt det om han var tvungen att vara dum mot honom. 

Han tänkte aldrig gå tillbaka till hundklubben något mer, men innan han gick ville han ta farväl av den och sin dröm. Han satte sig i gräset och tittade ut över alla hopphinder och balansbommar som han sett några träna sina hundar på första gången han kommit till klubben. Joppe kom och la sig bredvid honom och Kalle klappade honom på magen, lycklig över att han hade världens mysigaste hund – men olycklig över att han aldrig skulle kunna bli så duktig.

Plötsligt såg han hur någonting rörde sig under en av balansbommarna och han kunde svära på att han hört ett ”pssst” där underifrån. Han tittade till igen och kunde inte tro sina ögon. En röd, konformad hundleksak kom smygande fram ur skuggorna. Med stora, glada ögon såg den sig omkring och när den sett att ingen annan än Kalle och Joppe var där, vaggade den fram till dem.

”Det är jag som är den magiska kongen” sa den med en röst som var hög och klar som fågelsång. ”Jag har kommit fram ur mitt gömställe för att berätta att du inte alls behöver träna som de där killarna säger att du ska göra, bara lyssna på mig och mina sju hemligheter så ska du se att Joppe kommer bli ännu duktigare än dem!”

Och så plockade han fram det märkligaste föremål som Kalle någonsin hade skådat. Det såg ut som en liten, röd plastdosa med en metallbit inuti. Kongen tryckte på föremålet och ett klickande ljud hördes. Kalle rynkade ihop ögonbrynen och tittade misstänksamt på den magiska kongen och plastföremålet.

”Hemlighet nummer ett” sa kongen glatt. ”Den här dosan ska du ha med dig när du tränar och genom att använda den och mina andra sex hemligheter kommer du kunna lära Joppe precis vad som helst”.

”Hemlighet nummer två” fortsatte kongen. ”Du ska klicka med dosan när Joppe gör någonting bra som du vill att han ska göra fler gånger. Genom att börja med att klicka för minsta lilla steg i rätt riktning kan du vänta längre och längre för att tillslut få honom att göra precis det du önskar”.

”Hemlighet nummer tre: Du ska alltid sätta upp tydliga mål för vad Joppe ska göra för att du ska klicka med dosan, du ska aldrig klicka för att locka på honom utan bara när han gör någonting du tycker är bra”.

”Hemlighet nummer fyra: Du och Joppe ska träna tillsammans för att det är roligt, och han ska få lön för att göra det du vill. Ha alltid med dig godis och leksaker som han gillar, och ge honom de som belöning efter att du har klickat med dosan”.

”Hemlighet nummer fem” sa kongen och räknade på fingrar som han inte hade. ”Om Joppe inte riktigt gör som du har tänkt dig ska du inte slå honom. Du struntar i att klicka och belöna och han kommer då försöka något annat nästa gång. Om det är rätt så klickar och belönar du då”.

”Hemlighet nummer sex, se till att klicket kommer i rätt tid. Om klicket skulle ta en bild med en kamera, skulle bilden visa precis det som du vill att han ska göra”.

”Och hemlighet nummer sju” skrattade kongen och studsade nu upp och ner på stället. ”Skratta och ha kul! Ha alltid roligt! Ha så roligt, så roligt, så roligt, så roligt… POFF!”

Kongen gick upp i rök och där han nyss hade varit låg nu en bok som hette ”Tävlingar”. Kalle tittade sig omkring för att se var kongen tagit vägen, men han var borta. Kalle tog upp boken från marken och öppnade den. Den var full med bilder och beskrivningar av vad hunden behövde lära sig för att kunna tävla. Kalle tittade på Joppe och på plastdosan som kongen hade lämnat i handen på honom. Och han kände genast hur han blev glad och lycklig igen. Drömmen var tillbaka.

Efter den dagen tränade Kalle och Joppe med plastdosan. Kalle tittade i boken vad Joppe skulle kunna och lärde honom en sak i taget. Han tog små, små steg och blev duktigare och duktigare för varje dag som gick. Ganska snart kunde han massor med konster och Kalle var så stolt över att han hade både världens snällaste och duktigaste hund.

En dag såg han att det skulle vara tävlingar på hundklubben. Kalle hade inte varit där sedan den dagen han träffade kongen, men bestämde sig för att han skulle vara med på tävlingen. Nu ville han visa för alla hur duktig hans Joppe hade blivit.

På tävlingsdagen kom de med stolta steg till klubben. Måns, Petter och Klimpen skulle också vara med på tävlingen och de startade före Kalle. Det gick inget bra för dem. Deras hundar tittade på varandra och inte på sina ägare och gjorde ingenting av det dem sa att dem skulle göra.

När det blev Kalles tur var han jättenervös, men precis innan han skulle gå in och hälsa på domarna såg han någonting rött kika fram vid balansbommen. Han log för sig själv och tittade på Joppe som tittade tillbaka på Kalle. Joppe gjorde allt som Kalle bad honom att göra och de fick högsta poäng av domaren. Måns, Petter och Klimpen stod bara och gapade och undrade hur de hade kunnat bli så duktiga utan att komma till klubben en enda helg. Kalle klappade Joppe och berättade om plastdosan och sina sju hemligheter. Måns, Petter och Klimpen blev jätteimponerade och undrade om Kalle ville komma och lära de att träna så.

Självklart ville Kalle det. Redan nästa helg visade han för Måns, Petter och Klimpen hur de kunde träna sina hundar utan att slå, skrika och sparka. På nästa tävling var de alla lika duktiga, tack vare den magiska kongen.

 

mamma

5 mars 2009 19:56

Vilken underbar dröm. Den kan ju bli sann.
Kram

 

Dvärghundspossen

11 oktober 2009 19:43

Haha, ja självklart ska du få lite bilder.

http://www.metrobloggen.se/dvarghundspossensserier

 

Dvärghundspossen

18 oktober 2009 21:30

Okej, har illustrerat sagan. Tänkte vi kunde skicka den till Canis, för dom frågade just om jag hade några nya bra bilder på lager. Jag gjorde en fin bild på Kalle och Joppe som fascinerat kollar på kongen. Tyvärr råkade jag göra Joppe brun och själva klickern grön, istället för svart respektive röd som det står i texten. Men det är nog lättare för dej att ändra dom grejerna i texten än för mej att göra om teckningen. *S*

http://www.metrobloggen.se/dvarghundspossensdagbok

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag använder den gröna bollen "Everlasting Fun Ball" som aktiverings- och belöningsboll till både mina egna och dagisets/pensionatets hundar. Den heter "everlasting" och hittills har jag ingenting att säga emot det namnet, trots att jag provat den på...

En titt in i min vardag hittar du här och här. En titt in på dagis hittar du här. Trevlig läsning!   Vill ni läsa inläggen direkt kan ni följa min nya blogg på www.hundid.se   Hoppas vi ses och hörs! ...

Jag och Kaj har påbörjat vår agilitykarriär på riktigt genom att ta privatlektioner för en instruktör som heter Sandra Eriksson. Här kan du läsa om våra två första lektioner.   Du hänger väl med till www.hundid.se? ...

Förra helgen var jag och Kaj i väg på äventyr, närmare bestämt på utställning i Köping. Kaj uppförde sig som en prins och betedde sig som om han aldrig gjort annat än travat vackert och visat upp sig snyggt. Resultatmässigt ner som en pannkaka och up...

Jag flyttar nu mitt bloggande till www.hundid.se eller hundid.wordpress.com (adresserna leder till samma sida och båda ska fungera att lägga in på t.ex. bloglovin eller Google reader). Anledningen är helt enkelt att det känns mer logiskt att samla al...