Idag begav det sig alltså tillbaka till Forshaga för mig och Ebba och första trippen till Forshaga för Askari. Även första gången Askari skulle åka tåg, mycket, mycket spännande...

Kommer till Stockholms central och känner att jag har en väska för mycket eller möjligtvis en hund för mycket (nej, tar tillbaka det, en väska för mycket hade jag) för att klara mig fram till tåget själv. Inte för att jag skulle behöva det heller, min kära sambo tog en svarting och en ryggsäck coh jag tog gulingen och rullväskan och så tog vi oss in i vänthallen för att kolla vilekt spår tåget skulle gå ifrån.

Det första Askari sa när vi kom in var ÅH HERREGUD! Han fick nåt tokspatt av att se alla dessa människor som kryllade runt som myror i en hundstack, så många brukar det inte vara på WBK! Dessutom hade han en rullande väska som jagade honom! Han var ändå cool som få och knallade in på centralen i sträckt koppel och nyfiken uppsyn, men när han fick för sig att han skulle pinka på de fina pelarna så fick Fredrik ta över rullväskan och knata i förväg.

Vi stod en stund på perrongen och väntade innan tåget rullade in. När det gjorde det backade Askari några steg och drog sedan mot andra sidan av perrongen. Men precis när han vänder blicken dit kommer det ett tåg även där, så han sätter sig mitt på perrongen och kollar in i en papperskorg istället. "Syns de inte så finns de inte". Klockrent.

Hoppade på tåget som var smetfullt men jag hade (tack och lov) bokat fönsterplats vid ett "enkelsäte" (två platser). Askari hoppade upp på sätet och jag tänkte att ok, han kan väl få ligga där då. Jag la en fleecetröja under honom (den är inte alls full med hundhår nu...) och sen va han stationerad där hela resan. Flera personer stannade vid vårat säte och tittade på honom och ställde sig sedan längre bak i vagnen. Vet inte om jag ser så farlig ut att man inte vågar fråga om jag kan flytta på hunden eller om det var Askari de backade för (som visserligen såg helt galen ut där han låg och flåsade sådär som bara Askari kan göra). Kråkans bur brukar folk i alla fall inte ha några som helst problem att flytta på utan att fråga ens en gång, men Askari fick ligga ifred på sitt säte ända till Södertälje. Där klev det på en kvinna som frågade om det var okej att jag flyttade på hunden och självklart var det det, trodde jag ja... Askari ville inte bli flyttad på utan la sig istället i mitt knä så pennor och böcker flög all världens väg (tänk er allt detta vilt flåsande också). Ebba stack upp huvudet och undrade vad f-n vi höll på med och kvinnan ursäktade sig tusen gånger och sa att hon aldrig hade frågat om hon vetat att jag hade två hundar och självklart skulle han få ligga kvar om han tyckte det va så jobbigt och hej och hå. Jag lovar Åsa, jag hade verkligen haft ner honom på golvet om inte den här kvinnan hade stått och ursäktat sig och sedan så vänligt satte sig på sätet och sa att "han kan få ligga i mitt knä om han vill"! Så Askari la sig tillrätta mellan oss, hårade ner hennes tröja ("det är lugnt, jag har klisterrullar hemma"!) och dreglade på hennes byxor ("de ska ändå tvättas"!). Hon var väldigt intresserad av den här hunden som såg ut som en korthårig tervuerens och var så gosig fastän han aldrig hade träffat henne förut. Vi småpratade hela vägen till Flen och Askari charmade trots att han inte var i sitt allra bästa charmtillstånd. När hon klev av la han sig tillrätta på sätet igen och folkmängden minskade efter Katrineholm så då kunde jag slappna av, vilket fick Askari att slappna av också. När vi passerat Hallsberg var han riktigt lugn. På det stora hela verkade han inte tycka det var värre att åka tåg än att åka bil, kanske lite konstigare bara. Dessutom klarade han (inte) stresstestet.

Flås-flås-flås-det här är jättejobbigt-flås-flås-ÅH godisbilar!-mums!-tugga-tugga-svälja-mera?-inte-nej, just det, det här är ju jättejobbigt-flås-flås-flås.

Då kunde jag inte låta bli att le åt honom, hur knäppt det än verkade.. :)

Vi överlevde tågresan i alla fall, träffade massa goda vänner i Karlstad som vi snackade lite strunt med innan det var dags att hoppa på bussen till Forshaga. Eftersom även bussen var proppfull med folk gjorde jag det enkelt för mig och lät Askari hoppa upp på sätet igen så jag slapp hålla koll på både honom och Ebba och alla andra femtielva hundar på bussen. Där på sätet somnade han nästan omgående och vaknade bara korta stunder för att småflåsa lite och visa att han levde innan han somnade om.

Nu ser han ut såhär och det rycker och och knycker i benen ackompanjerat av märkliga läten. Jag tror han har de mest märkliga drömmar man kan tänka sig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag använder den gröna bollen "Everlasting Fun Ball" som aktiverings- och belöningsboll till både mina egna och dagisets/pensionatets hundar. Den heter "everlasting" och hittills har jag ingenting att säga emot det namnet, trots att jag provat den på...

En titt in i min vardag hittar du här och här. En titt in på dagis hittar du här. Trevlig läsning!   Vill ni läsa inläggen direkt kan ni följa min nya blogg på www.hundid.se   Hoppas vi ses och hörs! ...

Jag och Kaj har påbörjat vår agilitykarriär på riktigt genom att ta privatlektioner för en instruktör som heter Sandra Eriksson. Här kan du läsa om våra två första lektioner.   Du hänger väl med till www.hundid.se? ...

Förra helgen var jag och Kaj i väg på äventyr, närmare bestämt på utställning i Köping. Kaj uppförde sig som en prins och betedde sig som om han aldrig gjort annat än travat vackert och visat upp sig snyggt. Resultatmässigt ner som en pannkaka och up...

Jag flyttar nu mitt bloggande till www.hundid.se eller hundid.wordpress.com (adresserna leder till samma sida och båda ska fungera att lägga in på t.ex. bloglovin eller Google reader). Anledningen är helt enkelt att det känns mer logiskt att samla al...